Nergal.

Bild: Tommy Södergren, rockfoto.nu

Det är en minst sagt en smålurig ekvation att lösa, den att placera ett så pass komplext och mastigt band som Behemoth sist på näst största scenen på en festival och att man då fortfarande ska vara så pass pigg att man mäktar med att tillgodogöra sig själva giget. Tre dagar på festival sätter ändå sina spår.

Ändå gick det och jag håller tre anledningar till detta väldigt högt: Behemoth var riktigt bra, ljudet var riktigt bra, om än lite lågt inledningsvis, och de höll konserten ganska kärnfull. Allt var över på 45 minuter.

Och jag kan inte annat än att känns att det är en väldigt lång bit från de tre låtar jag gav Death Cab for Cutie till att höra Nergal påannonsera öppnande Slaves Shall Serve. På ett väldigt bra sätt. Behemoth, och metalband i stort, har ofta väldigt bra scennärvaro och levererar en bra show, så också på Arvika. Likt Arch Enemy-spelningen på Hultsfred tidigare i sommar, blev Behemoth en härlig ventil av metal mitt bland all indie och elektronisk musik. Gott så.

Låtmaterialet kom som väntat mestadels från de två senaste släppen, Demigod och The Apostasy, men att de brände av Chant for Eskaton 2000 som näst sista låt var ytterst välkommet.

Avslutande Turbonegro-covern I Got Erection blev också avslutningen på min Arvikafestival och det var en lika överraskande som finfin sådan.

Ben Gibbard.
Bild: Johanna Wallin, rockfoto.nu

Ben Gibbard och kompani intar Vintergatan med stor pondus och självklarhet och redan i inledande Bixby canyon bridge ter det sig självklart att bandet hör hemma på största scenen på Arvika. Så har det inte alltid varit, med stor hjälp av diverse teveserier har de gått från småklubbar till headlineakt på några få år. En resa som för många band skulle innebära musikaliskt självmord i form av likriktning. Så är dock inte fallet för Death Cab For Cutie. Bandet har de senaste tre gångerna jag sett dem känts mer taggat och livfullt än på denna spelning, trots att två av gigen var på den blekaste skivan i DCFCs katalog, Plans. Och där någonstans har jag mina invändningar, insikten om att de kan så mycket bättre på Arvika tar överhanden och en likgiltighet infinner sig.

Men det bränner understundom till rejält. Cath… från senaste given Narrow Stairs har mycket gemensamt med Seattlekollegorna i Band of Horses vilket endast kan ses som ett kvalitativt riktmärke. I fantastiska Title and registration hoppar Gibbard ner i fotodiket och bjuder publiken på en närgången berättelse som griper tag, alla åtta minutrar av suggestiva I will possess your heart avverkas, allsången på Soul meets body är på gränsen till gåshudsframkallande och till och med mina favoriter Movie script ending och Why you’d want to live here från finfina Photo Album ligger på repertoaren. Till mångas förtret inbillar jag mig.

För det är däri DCFC har det stora problemet. Att lyckas överbrygga tidigare karriären som indievärldens älsklingar till nutida allmänhetens älsklingar. I och med att fokus ligger på just Plans och den något bättre Narrow stairs även här hamnar äldre material i skymundan, vilket är synd och skam eftersom bandet sitter inne med en låtskatt på tidigare skivor. Eller så har jag bara blivit gammal och grinig. Det var bättre förr. Eller?

Ljudet däremot var inte bäst. Det är inte förrän James Chapmans första singel Start Something spelas som sista nummer som ljudet från baskaggen, som spelningen igenom bankat publiken bakåt, äntligen gör rätt för sig.

Men Maps gjorde festivalens bästa spelning. Till en början blyg och lite stel men imponerande tajt. Mot slutet är både bandet och publiken i sjunde himlen. Maps tar bilder på publiken. Ler kärleksfullt mot varandra under Don’t Fear när stämningen är som varmast.

Sedan genombrottet förra året har ingenjörstyperna från Northampton spelat sig varma och de mjuka tonerna från We Can Create släpps loss i ett betydligt hårdare och svängigare format på scen. Resultatet blir fantastiskt.

The Go! Team.

Bild: Jesper Berg, Rockfoto.nu

När The Go! Team bankar igång Junior Kickstart en stund in i setet har publiken decimerats. Men det är inte bandets fel. Som alltid ger The Go! Team en riktigt bra spelning för de som kommit dit. Karismatiska sångerskan Ninja i sedvanligt skrikiga strumpor och ryckiga armar är precis den energibomb vi vill se. Men det är en välregisserad show med dynamik. Stolpiga dansnummer varvas med visor till akustisk gitarr och som vanligt med The Go! Team så är det hela havet stormar mellan låtarna.

De dubbla trumseten begagnas av de flesta i bandet och instrumentbytena blir inte så tröttsamma och sökta som det brukar bli när det hos andra band går minuter mellan låtarna. The Go! Team är så välregisserade att de till och med byter instrument mellan verserna, alltid utan att tappa fart.

För mig ska det mycket till för att orka stå ut med den plottriga och ofta skrikiga show som The Go! Team brukar bjuda på men nu när trenden dragit förbi är de både varierade och kompetenta musiker. Då börjar det hända något i deras spelningar. Och det hände nu.

Promoe.

Bild: Petter Brandt, rockfoto.nu

Att Looptroop har blivit Rockers och trio märks väl egentligen inte nämnvärt. De är fortfarande ett slipat liveband som vet hur en publik ska tas. Senaste albumet är så klart hyggligt i fokus (och ska jag vara ärlig tycker jag nog att det sänker tempot lite). Men de glömmer inte bort de gamla örhängena för det. Självklara Long Arm of the Law har klätts i delvis ny skrud och sys ihop med Ring snuten.

Topparna kommer i Bandit Queen och den första omgången extranummer när de plockar fram Promoes Long Distance Runner och These Walls Don’t Lie. Ja och senaste egna dragspelshiten The Building då. Jag gillar att de egentligen bara tar ett varv runt Embees instrumentpark innan Supreme lugnt konstaterar att: ”nä, så lätt blir ni inte av med oss”. Det är ett snyggt sätt att lösa den här lite löjliga ordningen med att gå av scenen och komma tillbaka.

Kanske är det därför det känns lite mer ärligt och uppskattande när de kommer tillbaka en andra gång. Det blir mer oväntat så.

Och den entusiastiska publiken är väl värd det. Det är kul att se att Looptroop Rockers drar så mycket folk. Och väldigt skönt att de lät bli att köra den vedervärdiga Livin’ on a Prayer. Jag hoppas ändå få se dem på en mindre scen. Inte för att de inte kan hantera den stora, men jag trivs bättre med Looptroop på klubb.

Rent estetiskt är Interpol min påse. Totalt. Deras stilidéer är kanske inget direkt revolutionerande, men det fungerar. Allt klanderfritt. Dessutom props för den snygga sidobelysningen som under Narc projicerade basisten Carlos Ds siluett som en stor, olycksbådande skugga på den motsatta scenväggen. Mycket snyggt.

Ja, det musikaliska, då. Materialet tas huvudsakligen från Antics och Our Love to Admire, och vid jämförelse rår det ingen tvekan om vilken av dessa två skivor som är den starkare. Låtarna från Our Love… känns generellt bleka och föga nyanserade, nästan malande, vilket bandets scenattityd heller knappast hjälper upp. Den ende som bjuder till är gitarristen Daniel Kessler, som till synes är på riktigt bra humör. I övrigt är det svårt att se någon entusiasm, känna något blod, hos Interpol. Evil är riktigt fin, Not Even Jail likaså, men i längden räcker det inte. Absolut inte dåligt, men med brist på nerv. Det är svårt att inte tycka att det är synd.

Aril Brikha hade fått den otacksamma uppgiften att inleda fredagen på Orion. Eller, om man vill se det så, den i dagsläget otacksamma uppgiften att gå på efter Kleerup. Publiken var minst sagt gles, och utspritt inne på Orion kändes det väldigt tydligt. Hursomhelst bjuder Brikha på ett 1,5 timme långt set av ren dansglädje. Inledningsvis sveps vi in i vågor av mjuk, rymlig och emotionell techno av det suggestiva, melankoliska slag som Ex Machina är ett så bra exempel på. Gradvis stegras sedan rytm och densitet, jag dansar allt snabbare, för att mot slutet dränkas i tweakade acidknorrar.

Eftersom hans set var relativt kort så fick Brikha inte tid att brodera ut och bygga de riktigt stora stämningslandskapen, men valde istället en crash course i hur man bäst utnyttjar tiden. En riktigt geniun dansupplevelse och förmodligen det bästa jag i dagsläget sett under festivalen.

Institubes enfant terrible Surkin avslutar i sin tur på samma scen. Men då är bilden en helt annan. Publiken har eldats upp under natten och, efter vad det verkar, Surkin själv likaså. Jag är mest fascinerad av kontrasten mellan hur liten han faktiskt är och hur mycket neandertal hans huliganelectro låter. Men å andra sidan är det just neandertal som krävs vid den här tiden på natten. Ljudbilden är tät, hårdslående och totalt obarmhärtig. Helt omöjligt att inte dansa, dansa, dansa som en besatt. En helt annan bild än Brikha tidigare under kvällen, och en helt annan sorts känsla. Det enda ensamma ord möjligt att använda för att beskriva Surkin är intensitet, av det omedelbara slaget. Hans hysteriska beats är en kastad handske och det enda vi kan göra är att dansa.

Men Ticking Bombs gatupunk, i rakt nedstigande led från Bombshell Rocks Street Art Gallery och Voice of a Generation, lockade efter hand in fler och fler människor och bandet ska ha all heder för att de gav allt även om publikresponsen var skral. Att dela ut skivor och tröjor till publiken ger dessutom klockren goodwill och åtminstone en person lämnade stället med en Ticking Bombs-tröja på sig.

Jag var nöjd, även om den tryckande värmen och två dagars festivalande vid det laget närapå hade lagt sig som ett töcken över mig och därför uteblev den riktiga kicken.

Volbeat.

Bild: Jesper Berg, rockfoto.nu

Danska Volbeat har passerat mig fullständigt och de beskrivningar jag har fått av bandet, som ska blanda metal med rockabilly, har inte tilltalat mig direkt. Men andra verkar gilla det, för Andromeda är full till sista plats, en respons knappt bandet ens hade räknat med, att döma av deras glada reaktioner.

Men särskilt mycket rockabilly märkte jag inte av alls. Däremot en hel del Danzig och en tydlig Dead Skin Mask-stöld. Sämre finns ju att sno och Volbeat har understundom riktigt skönt gung, även om jag gärna hade sett att de varierade sig lite mer i tempo.

Jag inbillar mig att Volbeat skulle ha väldigt svårt att misslyckas på Arvika. Publiken är med bandet fullständigt, sjunger med och jublar. För egen del blev jag dock mindre och mindre imponerad. För även om publiken är med tenderade låtarna att bli segare och segare. Och när frontmannen Michael Poulsen häcklar death metal i allmänhet, och Deicide i synnerhet, fick jag nog av tramset som hade börjat leta sig in i framträdandet.

Volbeat har fått sina tre låtar.

Rent generellt är det svårt att komma undan med deras sorts elektroakustiska pop, utan att svänga mot det studentikosa eller käcka. Cut Copy klarar dock balansen med bravör. Dan Whitford och hans mannar utstrålar dessutom något för ett ganska hårt turnerande band något såpass ovanligt som genuin entusiasm. Det är svårt för både band och publik att hålla tillbaka i det fantastiska breaket runt 3.20 i Out There On The Ice. Hela Andromeda är överens.

Under en bra stund blir jag återigen den överentusiastiska, hoppande tonåringen. Men det varken kan eller bör hindras. Under Lights and Music tror jag inte ens att det är möjligt.

Förutom några få stunder till gitarrernas fördel är Cut Copy live en rent elektronisk företeelse. Och det är där de kommer till sin rätt. Det som på skiva är lite väl utdraget och tamt blir på scen en stor, kollektiv glädjebomb.

Hon ler snett och inleder sista låten. Det låter lite märkligt med El Perro del Mar i festivallarmet, även om det fortfarande är tidigt på dagen. Men Sarah Assbring behöver bara börja spela en ny låt för att fånga ögonblicket. You got to give to get, sjunger hon. Visst.

Hon backas upp av fem medmusiker men egentligen är hon själv på Andromeda. Spelningen lider lite av dåligt ljud. På skiva låter musiken så smäcker, så när basen skorrar är det inte bara luften som störs. Men det är en bra spelning. Bra i format och längd. Och hon spelar allt jag vill höra. Shake it Off och Somebody’s Baby som höjdpunkter.

Hon ler lite blygt och pratar med publiken. Tackar för gensvaret och hängivenheten längst fram. Kan du gå är fantastisk. Lite fusk naturligtvis eftersom jag tycker låten i sig är så bra. Men de gör den på bästa sätt. Vackert.

Hon hinner med nästan hela (?) Jag fick feeling i setet. Hon sjunger om sin hemlängtan och kärleken. Leena med kraft. Helsinki nästan utan styrfart, viskande. Allra sist kommer hon in igen och gör Koltrasten. Hon och bandet går av och hennes glädje över att spela känns ärlig. Bra konsert.

I rakt nedstigande led till Devo tar Bold Faces oss till grottmänniskostadiet igen och sättet de gör de på är otroligt uppfriskande. Kanske inte helt originellt men inte heller helt oävet. Där Bad Religion är ”den tänkande mannens punkrock”, för att citera Dave Mustaine, är detta raka motsatsen och just därför precis lika bra. Egentligen finns det inte så mycket att tillägga om låtarna, för de improviseras ofta där och då. Som sig bör på öppna scenen Jamobilen.

Festivalens hittills bästa upplevelse musikmässigt. Och då har jag inte sett Totalt Jävla Mörker än.

Samtidigt förstår jag att Nicke Andersson och de andra kan känna att loppet är över nu. De har en så lång rad hits att det börjar bli svårt att variera showen. Ikväll håller de sig ganska nära ett greatest hits-set. Det är så klart aldrig dåligt, men samtidigt finns det jobbigt många låtar jag hellre skulle velat höra live en sista gång än, säg, I’m in the Band.

Å andra sidan lyckas de faktiskt gjuta lite nytt liv i en så pass söndertjatad låt som Toys & Flavours och just då undrar jag faktiskt om det inte borde finnas ett liv efter den här turnén. Men ok då. Det är över nu. Jag ska inse det. Så småningom.

Att Dregen dyker upp som gästartist i de två extranumren är väl inte att betrakta som en överraskning. Rapporterna har för längesen nått mina öron. Men visst är det skönt att höra Born Broke utdragen i ett par till synes oändliga jam. Och hur skulle en konsert med The Hellacopters kunna sluta på ett bättre sätt än med (Gotta Get Some Action) Now! med både Dregen och Strängen på gitarrer.

Det var så klart alldeles fantastiskt.

Saul Williams med flera
Foto: Patrik Hamberg

Jag ber om ursäkt. För Amerika. Hårt. Kompromisslöst. Saul Williams. Niggy Tardust. Hårda digitala riff. I need a shotgun. Blå i ansiktet. Krigsmålad, med fjädrar i håret. I don’t want to be around you. Svettig. Basen fladdrar runt mig. Tungt. Bra.

Saul deklarerar som mellansnack. Beat/box. Jag tror ärligt talat inte jag velat höra förra turnén. Men det här, det är riktigt bra. En gitarr. En ljudmaskin och en synt. Och Saul. Han är hård.

We’re coming to you from New York and Los Angeles. Som att det vore något. Det han gjort med Niggy Tardust är att han plattat ut vägen. Visst, han har inte skrivit ett 360-kontrakt med Live Nation, men det han gjort istället är att han gått till sina fans och låtit dem betala eller inte. Musik som open source. Han kan bokas till Sveriges största musikfestival (ja, det där var en diss mot Peace & Love, Sweden Rock och Hultsfred).

Saul har patronbälten på t-shirten och kanariegula byxor. Det ser fånigt och fantastiskt ut. På Andromeda. Det är min scen i år. Liten. Lagom. Svinbra. Imorgon kanske jag borde abonnera en bänk även om det inte är något jag tror att jag vill se. För det är ju här det händer.

Eboi och Adam Tensta.
Foto: Patrik Hamberg

Allvarligt. Vad är grejen med att göra hiphop på hårda och spikraka housebeat?

Visst, jag kan också se poplistepoängerna med They Wanna Know och kanske framför allt My Cool. Det är effektiva party starters, men när jag hör och ser en hel konsert där det mesta maler enligt samma formel blir det en befrielse när Tensta, Eboi, DJ Rooftop & Co skruvar ner och gör det riktigt söderntjockt i Bangin’ on the System. Större variation hade gjort showen gott. Nu blir det lite för mycket S.A.T.S av det hela.

Att Adam Tensta gör sin grej riktigt bra är det ingen tvekan om. Publiken är både högljudd och med på noterna trots att festivaldagen fortfarande är ung. Det är många händer i luften och allsången i My Cool är imponerande. Sen är det så klart lite roligt att Tensta drar upp biffen med skivbolaget K-werks som enligt Tensta inte har riktigt rent mjöl i påsen och dessutom ställer sig ivägen för en utlandslansering av It’s a Tensta Thing.

Om det sen beror på att ljudteknikern rattat ljudet för en publik med hörselproppar eller om det faktiskt är så att dynamiken i musiken är naturligt svag har jag svårt att svara på. Jag har trots allt bara lyssnat på Adam Tensta som singelmakare tidigare. Och jag tror nog att det fortsätter så.

DJ Rooftop testar basen innan konserten drar igång.

Det är hett på Lyran. I-landsproblem, givetvis, men ändå. Och det verkar egentligen inte heller besvära större delen av publiken som glatt höjer nävarna till Don’t Believe the Hype och Fame and Hate, båda från bandets senaste alster Seeds. Jag har hittills inte känt mig riktigt övertygad av skivan ifråga, och det är ett intryck som förstärks live. Missförstå mig rätt, jag skulle kunna älska Universal Poplab. Men just nu gör jag det inte, även om deras synthpop är både driven och av kvalitet. Problemet är att de saknar de riktigt starka melodierna, även om de glimtar fram här och där. Låtarna känns snarast en aning ofärdiga och därför tappar Universal Poplab också snart bort mig med. Tyvärr, ska sägas.

MSTRKRFT.

Bild: Johanna Wallin, rockfoto.nu

Kanadensarna i MSTRKRFT går upp sist på Orion, klockan 01.30. Vad som vid första anblick verkar vara fullt hus visar sig snart vara en betydligt mindre publik då bakre halvan av huset är i det närmaste tomt. Det hindrar dock inte Jesse Keeler och Alex Puodziukas. Min relation till MSTRKRFT är främst baserad på deras verk som remixare snarare än den egna produktionen, och ärligt talat är också den relationen ganska ytlig. Generellt följer MSTRKRFT en ganska specifik formula, som även om den är underhållande och har en tilltalande attityd, är lätt att lära sig och därmed tyvärr också snart tråkar ut. Deras electropunkiga set är väldigt linjärt och jag tröttnar snart på alla filter och distorsion. Även om det förmodligen är en del av idén bakom MSTRKRFT är denna sorts konstanta soniska attack i längden odynamisk, och det är svårt att behålla koncentrationen rent musikaliskt.

Lite ”nytt” har hon ändå med sig sen jag såg henne på Hultsfred den där sommaren för just tre år sedan. Hon öppnar med sin version av Cobrastyle och visar med en gång vem som leder showen ikväll. Backade av två trummisar och en kapellmästare med laptop och keyboard fångar hon allas blickar.

Under ordinarie set håller hon sig helt till materialet från det självbetitlade albumet som fortfarande läggs ut som en musikalisk bombmatta över världen. Hon kryddar med några få låtar hon släppt med andra längs vägen – vi får lite Sexual Eruption, Dream On och så klart With Every Heartbeat. Bortsett från någon liten dipp (Crash and Burn Girl) är det faktiskt alldeles strålande.

Jag hade nästan glömt bort vilken stark låt Be Mine är, men när jag hör publiken nästan överrösta Robyn får jag gåshud. Det är allsång som känns. Att hon bränner av den ganska tidigt är lite oväntat, men hon lyckas ändå behålla publikens intresse. Det är starkt jobbat.

Som extranummer plockar hon fram två gamla hits, Keep This Fire Burning och Show Me Love. Publiken tar över helt i den sista. Men den här gången är jag inte lika förvånad över publikens jubel.

Som ett extra och sista nummer kommer Robyn och kapellmästaren tillbaka och kör Be Mine en andra gången. Den här gången kommer ackompanjemanget från ett trasigt ljudande piano. Det är väldigt vackert och en perfekt punkt för en övertygande show.

Madonna får passa sig.

Britta Persson.

Bild: Jesper Berg, rockfoto.nu

Britta Persson bjöd festivalbesökarna på en sorgligt nog onyanserad och en nära nog apatisk spelning på torsdagen. Med Per Nordmark, verksam i bland andra Fireside, NEI och bakom Christian Kjellvander, som uppbackning bakom trumsetet såg Uppsaladottern minst sagt missnöjd ut med upplägget och det avspeglades också i uppträdandet. Synd, eftersom senaste given Kill Hollywood me är en fruktansvärt bra och till viss del underskattad skiva.

Spelningen fokuserade därav på just den skivan och nämnda trummis var också behållningen. Med bibehållet sväng styrde han skutan i hamn, vilket skulle visa sig vara ett hårt jobb. Med backtracks som mer regel än undantag gav Britta publiken inte mer än vad som nödvändigtvis behövdes. Bra låtar som Cliffhanger och At 7 avverkades som på löpande band och strul med ljudet förstärkte bara den negativa trenden som sattes redan i första ackordet.

Men Brittas låtskrivande går ändå inte att bortse från och när låtar från Top quality bones and a little terrorist spelas jublar åtminstone jag inombords och vill höra mer. Samtidigt går det inte att bortse från en nonchalant inställning från scen. Slappna av, Britta. Folk är här för att de vill se dig. Jag lovar.

Slayer.

Bild: Tommy Södergren, rockfoto.nu

Slayer. Fy fan vad fint.

Enbart att jänkarveteranerna var bokade till årets upplaga av Arvikafestivalen är nog för att få mig att mysa. Gubbarna är ett av de viktigaste metalbanden genom tiderna och att få se dem i Värmlandsskogen var en utomordentligt trevlig upplevelse.

En del tyckte ljudet var för lågt har jag förstått efter de påföljande diskussionerna i tältlägret. Men jag är splittrad. Visst, jag ska villigt erkänna att jag vill att Slayer träffar mig som en slägga i bröstet. Samtidigt tycker jag det är ganska skönt att kunna stå på en spelning utan öronproppar, lyssningen blir helt enkelt bättre. Så även om Slayer gärna hade fått golva mig, tyckte jag det var ganska lagom, trots allt.

Har man, likt mig, sett Slayer de senaste åren vet man i stora drag vad som bjuds. De har, nästan likt Iron Maiden, sina odödliga låtar som aldrig kommer att strykas ur låtlistan. Raining Blood, South of Heaven, Postmortem, Dead Skin Mask, Chemical Warfare, War Ensemble, Angel of Death.

Ett knippe låtar från senaste given Christ Illusion betades också av, men konserten bjöd inte på några som helst överraskningar, egentligen.

Samtidigt är bandet en så välsmord maskin att det föga förvånande inte var dåligt heller. Slayer vet vad Slayer ska göra. Man ska mangla finfin thrash metal och man gör det med de äran, gamla gubbar eller inte.

Jag trivdes, kort och gott.

Campingscenen innebär en del begränsningar. Ljudet är inte hundraprocentigt, publiken är lite fullare än vanligt och lite färre än på vanliga området. Men Audionom verkade inte bry sig om det nämvärt utan gav järnet. Och tar man sig bara ut dit brukar man kunna få se bra spelningar. Som Audionom.

Merparten av setet var nya låtar och jag saknade därför, av förklarliga skäl, en hel del från Retrospektiv. Men samtidigt var det nya materialet bra. Lite hårdare, lite mer monotont, eller så var det ljudet på spelningen som spelade mig ett spratt.

Hur som helst var det en perfekt Arvikaspelning och en synnerligen lyckad öppning av festivalen för egen del.

Håkan Hellström har absolut ingenting att bevisa när han enligt egen utsago bevistar Arvikafestivalen för sjunde gången. Han återanvänder enligt uppgift backdropen från två år sedan och gör sitt vanliga program. Det är snyggt, vita jeans med smutsiga knän och ett kompband från valfritt underhållningsprogram på SVT. Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern. Publiken i Arvika vill ha något mer än en scarf som vajar för vinden och glada tillrop. Visst är det allsång precis där han vill att den ska vara och eufori enligt programmet, men Håkan hör inte hemma här längre. Han är för alltid förlorad mellan stadsfestivaler och tv-program som slår tittarrekord. Självklart bjuder han på en fantastisk show men vi har alla sett det förut. Och det är inte för Håkan vi är här.

A Mountain of One.

Bild: Max Adolfsson, Rockfoto.nu

Ett av mina tips inför festivalen var A Mountain of One. De är bandet när man inte riktigt orkat ta sig från campingen men ändå vill se något som kan starta en kväll. Jag har förhoppningar om melodier, långa instrumentala partier och en hängiven publik. När jag till slut tar mig in på området för att se bandet, som spelar på Andromeda, är det tomt runt scenen. Andromeda är en av de mindre scenerna och ikväll har man valt att inte plocka bort bänkarna. De spelar alltså inför sittande publik vilket inte funkar alls. När bandet leker cowboys och indianer försvinner publiken så sakteliga åt annat håll. Efter ett par låtar är det glest i bänkarna och de partier som hade gjort sig hos en hängiven publik blir fullkomligt meningslösa. När gitarronanin och apljuden tar över är det nästan ingen kvar och även jag avviker. Det är synd. A Mountain of One hade kunna göra, och gjorde egentligen, en riktigt bra spelning. Men att sitta i en träbänk och titta på det brittiska vidundret funkar inte.

Arvikafestivalen ser ut att bli den stora vinnaren nästa helg. Många skakade på huvudet när värmlänningarna valde att flytta till samma helg som Quart och Roskilde. Nu gick det som det gick. Tôppen för Arvika, i stöpet för norrmännen och för danskarna ser det dystert ut (Roskilde säljer biljetter på plats för första gången sen gud vet när).

Det här är konserterna vi inte tänker missa:

Martina Nordman

Aril Brikha (Orion, fredag 20.30)
Rex the Dog (Orion, fredag 00.00)
Interpol (Vintergatan, fredag 00.30)
Surkin (Orion, fredag 01.30)
Det ser ut som att det är fredag som är Dagen. Jag är måttligt intresserad av de större bokningarna generellt, och inget speciellt som direkt sliter i mig i övrigt. Förutom fredagen på Orion. Från och med att Aril Brikha kliver på runt vad som enligt spelschemat verkar vara 20.30 till att Surkin stänger ned 03.30 är det förmodligen där jag kommer att finnas. Det är möjligt att jag tar ett avsteg för att kolla in Interpol på Vintergatan, men är de lika träiga live som ryktet säger blir det utan några som helst skrupler Rex the Dog istället. Efter att ha bränt ansenlig mängd skosula tänker jag sedan sova halva lördagen.

Tomas Lundström

Slayer (Vintergatan, torsdag, 01.15)
Ja, vad säger man? Spelar Slayer bör man se det.

The Hellacopters (Vintergatan, fredag, 19.45)
Sveriges bästa rockband på avskedsturné bör inte missas.

Behemoth (Apollo, lördag, 00.30)
Polackerna levererar sanslöst hårt på scen och det kommer bli en upplevelse.

Maria Gustafsson

Blood Music (Andromeda, torsdag 15.15)
Karl-Jonas Winqvist från First Floor Power släppte albumet Sing a Song Fighter för några år sedan. Det var nästan provocerande trivsamt och hyllades både här och där men hade, likt fantastiska First Floor Power har, svårt att röna större uppmärksamhet. Med Don Quite, som hyllades unisont överallt, hände ungefär samma sak. Nu tycker jag det är dags.

A Mountain of One (Andromeda, torsdag 23.45)
A Mountain of One på Andromeda ger: stök och rock, kilometerlånga låtar, psykedeliska mönster, gubbmage, brittiskt 70-tal, ett solo!, känslig stämsång, en xylofon. Och vänliga melodier på det.

Maps (Andromeda, lördag 21.15)
Förra årets shoegazehype blir i år arena. Men än är det är inte för sent. Dessutom tror jag inte det tar slut här. James Chapman kommer ta det vidare.

Jonas Appelqvist

Slayer (Vintergatan, torsdag, 01.15)
Världens bästa rens av ett av världens bästa band.

Maps (Andromeda, lördag 21.15)
Efter bedårande We Can Create ska det bli intressant att se om magin kan återskapas live.

Death Cab for Cutie (Vintergatan, lördag 23.00)
Trots två relativt bleka skivor på sistone brukar Gibbard & Co bjuda på indiepop av högsta rang. 100 spänn på att minitrumsetet kommer fram undeer We Looked Like Giants.

Patrik Hamberg

MSTRKRFT (Orion, torsdag 01.30)
Jag börjar tvivla på om min leder håller för att dansa och kanadickerna spelar på tok för sent, men det känns ändå som torsdagens viktigaste spelning (i viss konkurrens med Sagor & Swing och Ass som jag inte heller sett förut).

Saul Williams (Andromeda, fredag 18.45)
Årets tuffaste bokning. Saul Williams har inte riktigt fått till det fullt ut i albumformatet, men han har en närvaro och en röst som är svår att backa för. Jag förväntar mig en total överkörning.

Rigas (Orion, lördag 17.00)
SIsta dagen känns som den överlägset svagaste, men Rigas skeva elpop vill jag gärna höra live.

Kal Ström

Jag tittar igenom programmet och vill sätta en enda sak allra högst på listan över det bästa på festivalen:
Arvikafestivalen själv
Festivalen i sig är det jag ser fram emot mest. Jag längtar efter att gå in genom grindarna och se den där skraltiga ingången till Folkets park. Sätta sig i backen framför Vintergatan, gå igenom det lilla marknadsområdet för många gånger för att det ska vara roligt i längden. Det är något speciellt med Arvikafestivalen. Något som gör Arvika lite bättre än de andra. Om inte annat så är det deras egen kärlek till musiken. Inte för att den alltid prickar min smak rätt, utan för att den är så ärlig och rak. De tycker verkligen att det är en bra sak att ersätta hålet efter M.I.A. med Doktor Kosmos. Även om bytet i sig är vidrigt om man tänker lite på det, så är det härligt att de själva verkar så nöjda med att ha bokat in Doktor Kosmos i hålet på stora scenen.

Anna Järvinen
Anna Järvinen släppte en av förra årets allra bästa skivor och jag har inte sett henne ännu, av någon outgrundlig anledning. Jag hoppas på intimitet och mycket känslor.

El Perro del Mar
Jag har sett El Perro del Mar ganska många gånger nu. Första gången tyckte jag det var en katastrof. Andra gången tittade jag av samma anledning som man inte kan titta bort från en förväntad olycka. Tredje gången för att jag hittade något jag ville se och höra igen. Fjärde gången för att hon gjorde något så otroligt ärligt och bra sist. Nu har hon dessutom From The Valley To The Stars i ryggen och förhoppningsvis nytt ännu bättre material.

När jag nu kikar i Quart-programmet och ert spelschema noterar jag att det finns fyra hål i ert program och en lång rad artister som inte verkar ha så mycket att göra som de räknat med de där dagarna.

M.I.A. behöver så klart ersättas och det naturliga tycker många kanske vore att plocka Justice till er. Det ryktas att ni ska göra det, men att de kör en förfest på onsdagen. Jag antar att den lediga dagen inte passade. Vågar jag föreslå Spank Rock istället? De är en riktigt bra liveakt. (Kool Keith vore så klart tuffare, men jag inser att det inte är lika publikdragande.)

Sen finns tre hål på scenen som heter Lyran. Jag vill bara önska en grupp dit. De skulle också ha spelat på Quart. De heter Wildbirds & Peacedrums och är alldeles strålande och ett perfekt tillskott i ert redan fina program.

Att jag bara önskar en artist ur Quart-programmet till Lyran beror mest på att jag gissar att Liars och Battles precis som Kool Keith är för stora och dyra. Jag skulle däremot tycka att de satt perfekt där.

Vi ses snart!

Tillägg några timmar senare…
Ok. Nu ser jag att ni stuvat om i programmet. Ett hål på Vintergatan och ett på Lyran kvar. Då vet ni vad jag vill se på Lyran. Vintergatan känns svårare. Först ut på torsdagen… Nä. Överraska mig.

I dag, när 30-dagarssläppet har kommit halvvägs, kom nyheten att även Robyn står på scen i Arvika i sommar.

Igår berättade man vilka de tre artisterna som vann en omröstning som hållits på MySpace var. The Berndt beskrivs som energisk punkpop, Owl Vision bjuder på pulserande dansant electro och Ticking Bombs kör över med stenhård streetpunk.

Först ut var årets mest väntade bokning. Slagsmålsklubben.

Kate Nash spelar i Värmland i sommar.
Foto: Jesper Frisk, Rockfoto.nu

Arvikafestivalen fortsätter att dryga ut ett redan synnerligen gynnsamt startfält. I dag presenterade man två nya akter till årets festival: Hot Chip och Kate Nash.

Dessutom presenterades ett antal Orionartister: Rex the Dog (de), Le Chic (sp), Aril Brikha (se), Tepr (fra) och Elis Records.

Sedan tidigare är bland andra Slayer, Interpol, Håkan Hellström, Kent och M.I.A klara för festivalen, som äger rum första helgen i juli.

Hultsfredsfestivalen
Ja jag vet ärligt talat inte. Jag har svårt att komma på namn som passar till deras startfält som skulle övertyga mig tillräckligt. Men visst, plocka de jag listar för resten av festivalsommaren så kommer jag.
Sannolikhet att jag åker: 20%

Arvikafestivalen
Som jag redan sagt är jag galet peppad redan. Komplettera med någon eller några svenska godbitar som Wildbirds & Peacedrums, Kissey Asplund, Natalie Gardiner, Veronica Maggio, Juvelen, Little Dragon och Pascal så räcker det egentligen för mig med det.
Sannolikhet att jag åker: 90%

Stockholm Jazz
Har inte presenterat något alls än, men ge mig Bootsy Collins James Brown-show, Sharon Jones & The Dap-Kings, Jamie Lidell, Fredrik Nordström Blue eller Me’shell Ndegeocello. Jag begär inte mer än så.
Sannolikhet att jag åker: 30%

Way Out West
Jag tycker ju att ett gammalt gott band som The Charlatans faktiskt skulle sitta perfekt där. De spelar nästan aldrig i Sverige och har släppt en ny skiva som är riktigt bra. Sen skulle jag önska mig någon hiphopakt av typen Talib Kweli, Mos Def, The Roots eller varför inte Busta Rhymes för att bryta av lite.
Sannolikhet att jag åker: 50%

Den senaste tiden har ett par släpp gjorts lite i skymundan. Två fina electroakter är också klara för Arvika i och med bokningarna av Jesse F Keelers (ex-Death from Above 1979) nya band MSTRKRFT och franska Surkin. Australiensiska Cut Copy kommer med sin new wave- och synthladdade pop till skogen. Andi Almqvist står för årets mördarballader.

Klara sedan tidigare är bland andra: Death Cab for Cutie, Behemoth, Kent, Slayer, Interpol, Saul Williams och The Go! Team.

Jag hoppas att de, precis som Roskilde, presenterar en bokning av M.I.A. inom kort.

Yelle Je veux te voir

Maps
Foto: Christian Gustavsson (Rockfoto)

Sedan förra måndagen har Arvikafestivalen släppt en ny artist varje dag till sommarens festival. De började med Kent och har sedan dess fortsatt med sleazerock (Crazy Lixx), house (The Touch), hiphop (Looptroop), tysk electronica (Lola Angst), brittisk shoegazerpop (Maps) och polisanmälansaktuella (Maskinen).

Festivalen fortsätter släppa ett band om dagen i en vecka till.

Sedan tidigare är bland andra Slayer, Anna Järvinen, Håkan Hellström och Saul Williams klara för festivalen.

Jocke Berg från Kents spelning på Annexet i Stockholm.
Bild: Jesper Frisk (Rockfoto.nu)

Arvikafestivalens besökare får som de vill. Kent är det mest efterfrågade bandet i festivalens omröstningar och i morse släppte man nyheten att Eskilstunabandet kommer att spela på Arvika i sommar,

Spelningen är en av tio festivalspelningar som bandet gör i sommar. Utöver dessa aviserar Kent dessutom att man gör egna konserter i Stockholm, Göteborg, Strömstad och Eskilstuna.

Senast Kent spelade på Arvika var för 12 år sedan, i samband med att man släppt sin andra skiva Verkligen.

Kerry King från Slayers spelning på Metaltown.
Bild: Pauline Benthede (Rockfoto.nu)

Arvikafestivalen fortsätter att presentera artister till årets festival. Att Interpol och Kocky ska spela i Värmlandsskogen i sommar har vi redan berättat om, men idag kom fler nyheter.

Thrash metal-legendarerna i Slayer är nämligen klara för festivalen tillsammans med Håkan Hellström, Soilwork, Combichrist, Danger, Tamtrum, Anna Järvinen, Lykke Li, The Soulshake Express och The Mary Onettes.

Klara sedan tidigare är bland andra: Saul Williams, Behemoth, The Go! Team och O’Death.

Musikerna i Säkert!, med Annika Norlin i spetsen, samlas för en spelning i Hultsfred i sommar.

Jag hoppas att alla som såg vilka nervvrak vi var på Hultsfred förra året (då hade vi vår första spelning med Säkert!) kommer tillbaka och beundrar undret av rutin och balans som vi nu vuxit till.
- Annika Norlin på rockparty.se

*****

Arvikafestivalen fortsätter att släppa artister utan att väsnas (ska vi anta att larmet kommer när nästa huvudakt ramlar in). Veckans nykomlingar i startfältet är amerikanska O’Death och götlabörgaren Timo Räisänen. Mest önskade bokningen bland besökarna är… Kent.

*****

När videon till Missy Elliotts senaste lilla mästerverk, Ching-A-Ling, dyker upp plockar hon upp den fina gamla tekniken 3D. Så det är väl bara att plocka fram brillorna som kom i TV-piraterna-påsen och kolla in den då. Jag vågar inte garantera att den här youtube-rippen är av tillräckligt fin kvalitet för att 3D:n ska funka som den ska, men här är den.

Andra nytillkomna är danska rockabillymetalbandet Volbeat och de båda svenska bidragen Lykke Li och Anna Järvinen.

Klara sedan tidigare är bland andra: Behemoth, The Go! Team och Suicide Commando.

The Go! Team (UK)
Suicide Commando (Be)
Deathstars
The Crüxshadows (US)
Behemoth (Pl)
Alice in Videoland
Assemblage 23 (US)
Familjen
Rotersand (De)
Rigas
Housewives
Avatar

Den 17:e Arvikafestivalen äger rum första helgen i juli. Biljetterna är släppta och innehar troligen titeln Mest Festival per Krona med 695 kronor för ett tredagarspass.