Som sig bör görs en del missar. …And You Will Know Us By The Trail Of Dead bokas på en alltför liten scen och kön ringlar lång och förbannad utanför Pustervik. Festivaltåget från Stockholm blir inte av. Upprörda röster pratar om paraplyförbud och öl för 50 spänn. Tydligen delas det ut gratis regnkåpor som kompensation någonstans på området, något en tiondel av publiken verkar ha nytta av när regnet stundtals öser ner.

Musiken dominerar dock intrycket.

Regina Spektor klinkar på sitt piano. Moneybrother gör Springsteen-liknelserna ännu mer omöjliga att undvika. Manu Chao väcker till och med marijuanafansen till liv. Shout Out Louds spelar Tonight I Have To Leave It och de som står längst fram bär de omyndigas festivalarmband och gråter.

I december 2003 såg jag Erykah Badus första Sverige-spelning på Annexet i Stockholm. Då mumlade en till synes hjärntvättad publik om en magisk soulgudinna som inte fick ifrågasättas när de med fåniga leenden gick därifrån. Jag tyckte konserten var kul men halvdan. Säg tre av fem. Eftersom mina förväntningar innan hade varit skyhöga var jag besviken. Det är samma sak i Slottsskogen fyra år senare, även om förväntningarna dämpat sig. Jag försöker skylla på att det är för att jag inte står i publiken utan sitter lite på avstånd som jag inte kan hålla med om översvallande omdömen och recensioner. Men tidigare konstaterat faktum kvarstår: Erykah Badu är den vassaste kniven i lådan på skiva, men när hon leker rymdskepp och reiki-healer (”Tomas Di Leva goes Hugh Hefner goes jultomten”, tyckte min 14-åriga lillasyster) på scen blir det inte lika bra. Nu är det snack om att tre nya skivor med tre olika teman ska släppas på kort tid. En studioplatta med hiphopkollektivet Soulquarians, en Baduizm-liknande skiva med producenter som Sa-Ra och Madlib samt en blues-inspirerad sak som ska minna om 1900-talets första 60 år. Konserten inleds med en låt från den sistnämnda, Annie Don’t Wear No Panties. Sedan är det mest Worldwide Underground och några antingen alldeles för korta eller för långa Baduizm-nummer som gäller. Kul att äntligen få höra Bag Lady live, men längtan efter nytt gör sig påmind.

Annika Norlin måste vara festivalens mest frekventa artist med sina tre framträdanden (Hello Saferide, Säkert! och en gästspel hos Peter, Bjorn And John). Med Säkert! gör hon en fantastisk spelning. I tältscenens intima atmosfär blir publikkontakten och responsen ett ömsesidigt glorifierande. Till skillnad från Erykah Badu levererar Säkert! sina låtar rakt på sak, utan evighetsversioner eller tradigt mellansnack. Vilka låtar sedan! En av årets bästa skivor gör sig om möjligt ännu bättre live. Allsången är ett faktum, inte minst i Allt som är ditt som möts med händer i luften och jubel.

När Kanye West och hans anhang gör entré har solen gått ned. Den koreograferade showen innehåller en mängd komprimerade hitlåtar, en harpa och stråkar samt hiphopdisko med A-Trak. Publiken gör sitt bästa i de soulsamplade refrängerna, men konsertguppar desto ivrigare. Peter, Bjorn And John gör ett nervöst inhopp på scen när Kanye West kör sin version av Young Folks, med krånglande mikrofoner och ohörbart vissel, men kombinationen i sig räcker för glädjeskutt. Om Säkert! står för festivalens bästa spelning står Kanye West onekligen för folkfesten.

Mapei och Basutbudet får jag förresten aldrig se. Medan de spelar på Kajskjul 8 sitter jag och fem andra fast i en hiss för max tre personer i Masthugget och väntar på en nyvaken jourkille.

Låtarna från Veni Vidi Vicious har de spelat en miljon gånger förut och även om de är bra låter det inte entusiastiskt som förr. Den enda gången det låter riktigt bra är faktiskt från Barely Legal och Aka I.D.I.O.T.. Då låter det som de har roligt. Och Pelle tänder till.

Men i det nya materialet känns det mest som det kvittar. Och det har jag aldrig känt på en The Hives-spelning. Pelle gastar att de minsann fick fem plus på Storsjöyran och jag tänker att då hoppas jag verkligen att det var bättre än så här. Annars hade den recensenten en förhoppning han själv ville att The Hives skulle uppfylla åt honom.

The Hives var världens bästa band ett tag runt Veni Vidi Vicious och jag tackar dem för de många konserterna de bjöd på då. Svettiga, rökiga (då) klubbar. Rökiga scener jag innan fick för mig att de aldrig skulle kunna fylla ut. Men det var då.

Randy Fitzimmons skulle behöva läxa upp sina gamla adepter.

Thunder Express.

Och det var en i sanning magnifik avslutning på den här festivalen. Skillnaden mellan att se ett band på en stor festivalscen och en liten klubb likt Henriksberg blev tämligen slående och Thunder Express var perfekt i den omgivningen. Svetten rann i folkträngseln, publiken dansade och Thunder Express visade att det kan finnas mycket hjärta och smärta även i rock n roll. Avslutningen, där bandet gästades av Doits-sångaren Altay Sagesen på näst sista låten och två för mig okända blåsare på den sista, var härligt kaotiskt och den energi jag kände under den korta koncisa spelningen gjorde hela min helg.

Det var ett tag sedan The Hellacopters spelade live och det var således ett tag sedan jag såg dem på scen också. Under tiden har jag dock gått och nätt ganska friskt på vad som i min bok är ett av Sveriges bästa band, faktiskt så mycket att jag har svängt i fråga om favoritskiva. High Visibility har numera petat ner Grande Rock från tronen.

Men i The Hellacopters-lägret verkar det vara som vanligt. De radar så klart upp hits och får den respons de förtjänar. Robban lirade som vanligt finfina trummor, Nicke och Strängen visade att de fortfarande vet hur varenda pose ska se ut och Kenny och Bobba skötte sitt på kanterna.

Det är svårt att ha något att invända egentligen. Visst, jag är inte så förtjust i I’m in the Band och gillade tilltaget med körtjejer som de hade i spelningen som Musikbyrån visade, men det är att klaga i onödan. The Hellacopters gjorde en genuin spelning som ett rutinerat ska klara av att göra. Det var inte fantastiskt och magnifikt, men det gör inget. Jag var helt klart nöjd.

Eftersom Way Out West hade ett halvkaotiskt system för fotografering i fotodiket framför de två största scenerna knallade jag bort till Azaleascenen redan en timme innan The Pogues skulle gå upp på scenen. Fick till slut den eftertraktade västen (bilder kommer senare) och kunde gå en runda och se på Manu Chao på håll. Är inte särskilt bekant med hans musik, men spelningen på Roskilde 2002 var grym trots att man inte kände igen speciellt många låtar. Samma energi infann sig inte riktigt i Slottsskogen i fredags, är mitt korta omdöme.

Shane MacGowan.

Farhågorna att Shane MacGowan skulle vara packad till spelningen besannades sedan. The Pogues var från början inbokade att spela vid sextiden, men när de flyttade fram spelningen till strax innan midnatt kändes det som om man knappt skulle få pengarna tillbaka om MacGowan var berusad.

Och det var ganska tragikomiskt alltihop. Bandet var samspelta, men den gode Shane verkade inte ha samma notblad som de andra. Sluddrande och lite sen in på varje textrad, var det smått sorgligt att höra honom. Efter fem låtar knallade han av och en stund infann sig tvivlet om han skulle dyka upp igen. Men det gjorde han och från Sally MacLennane, som påannonserades med orden ”there’s a lot of words in this one”, kändes det som om han kom in i matchen igen. Eller vande örat sig att han var lite sen mest hela tiden, jag vet ärligt talat inte.

En knapp timme senare avslutas konserten med Fiesta och eftersom den inte är någon favoritlåt för egen del tog jag mig bortåt pressområdet igen. Som vanligt när man förväntar sig stordåd inför en konsert brukar de inte nå upp, så heller inte i fallet The Pogues. Två tankar dyker upp under min vandring: synd att de inte körde Old Main Drag och ett ”jaha, det var det”.

• Lekfullt.
• Hon den där ena, hon sjunger som en bäbis.
• Det låter en serietidning.
• Den där falsetten – hon måste jobba på den biten.
• Det låter lite som när Pelle gråter.
• En fånig kille som gjorde ljud med mun och en kvinna som lät som en stucken gris i sävlig fart.
• Det är ändå troligare att jag börjar gilla CocoRosie än Albert Hammond Jr.
• Det låter som en ledsen Moby Dick.
• Vackert.
• Pung.

Humöret hade lätt kunnat runnit neråt där. Men så fort jag började höra de fyra slagverkarna i Boredoms vände allt bara rakt uppåt.

Boredoms.

I tältet, på Linnéscenen satt de vända mot varandra och skränade, lät och var alldeles fantastiska. Det är klart att tre strängade gitarrhalsar och en lång köliknande pinne är ett slagverk. (Jag som alltid trott att de där vindlande skränande gitarriffen varit samplade, processade och omvandlade.)

Det var alldeles för kort jag fick se. Yamantaka Eye reste sig och skrek i sin hatt. Han ställde sig på trumseten och dirigerade. Yoshimi P-We sträckte sin hals uppåt och sjöng mellan trumslagen. Ett rytminstrument, även rösten.

Med ett strööra låter de kaotiskt, de liknar mer Jackson Pollock springande över sina dukar, skvättande färg. Men vackrare. Rytmer som ett kalejdoskop. Former som hackas ut ur block av ljud.

Definitivt mersmak och ett fantastiskt sätt att inleda festivalen.

Albert Hammond Jr. är efterlängtad. Han gör en bra, om än något oinspirerad, spelning. Det är albumet rakt av och ett ”hej, det här är min första gång i Sverige” och en publik som vill ha mer. Det är klart att det är fantastiskt att äntligen få höra låtarna live men dels så försvinner en del av den smarta popen, det som gör albumet så speciellt, i liverock och dels har han svårt att underhålla. Mer tid i rampljuset behövs för den smärte amerikanen som visst varit i Sverige flertalet gånger förut, men då med The Strokes.

Lagom till New Young Pony Club sätter spöregnet in. Regnkåpor delas ut gratis eftersom det råder paraplyförbud på området och Slottskogen får en släng av Allsång på Skansen med figurer som liknar små gummor i blå plastpåsar.

”Modern smart punk” säger två äldre herrar framför mig när Howlin’ Pelle ylat sig hes redan under första numret av The Hives spelning. Inte alls. Det finns inget punk i The Hives. Det är ju det som är grejen. De är allt annat än punk och med sin glambackdrop och de sedvanliga kostymerna presenterar de sin vanliga raka rock och ett par nya nummer från kommande albumet The Black and White Album. Try It Again är riffig pop och Pelle är snart ute i publiken och får den bekräftelse han hela tiden efterfrågar.

Bobby Gillespie ser förvånansvärt fräsch ut. Primal Scream gör en alldeles fantastisk spelning. Ljudet är inget vidare och det är nog inte bara jag som går därifrån med en konkav bröstkorg, inslagen av basen som dundrade över området. Det spelar egentligen ingen roll. Retarderad dans och ett plojigt band som inte kan körerna och som mest gör fula poser åt varandra spelar heller inte så stor roll. Spontanitet och den tunga energin smäller The Hives på fingrarna trots den mer sparsamma scenshowen.

Architecture in Helsinki ser jag lite på håll. En ståtlig show javisst men jag kan inte sluta tänka på orkestern i Snövit och de sju dvärgarna. Nån blåser och tutar här, nån dansar där. Och så en tjej som ylar med svag röst i kanten. Men Snövit kunde ju i alla fall sjunga.

The Pogues förresten, vilket skämt.

Därefter tar Voxtrots spelning vid inför sittande publik inne på teatern. Jag får ändå komma in och se dem och allt köande känns meningslöst då lokalen endast är halvfull. Voxtrot är en överraskning. Jag är inte särskilt bekant med deras material innan men det jag hört har inte varit särdeles spännande. På scen är de motsatsen. Snart har de ett gäng människor dansandes på scen och gör kvällens bästa spelning.

Jonas Game har tagit med sig större delen av Bad Cash Quartet för att spela Springsteen-rock i baren. Det är hett, trångt och inte särskilt tajt. Men Jonas bär upp spelningen med mod, hjärta och enorma mängder svett. Så här varmt har inte Pustervik varit sen jag svimmade under en Josh Rouse-spelning. I flera av banden syns nakna överkroppar men vad gör väl det när musiken levereras på det här sättet.

Trail of Dead på teatern får jag inte se. Det är enligt uppgift fullt och jag väntar för att se Last Days of April innan jag går hem. Det är en ganska slö spelning. 1995 goes 1975. Det räcker så.

För när David Eugene Edwards sjunger lyssnar man. Mannen är en av de artister som jag har sett som framför sin musik med absolut störst inlevelse och passion. Hans röst är kraftfull och bandet jobbar med styrkorna i musiken på ett synnerligen effektfullt sätt. Från att i princip bara ha plinkat lite med gitarren (trevligt att han spelar på en Gretsch) slås allting an och man tror himlen ska falla ner. Strålande.

Den knappt timmen långa konserten tog sig sakta framåt, men utan att någonsin bli tråkig. Jag är inte särskilt bekant med Woven Hand när det kommer till låttitlar, men ingen av låtarna kan beskrivas som dålig, inte när den framförs på det sätt som den gjordes igår. Jag saknade bara Sinnerman en aning.

En bra början på festivalen. I dag väntar ett späckat schema. Först ut är Boredoms, sen ramlar det bara på fram till strax innan midnatt när The Pogues äntrar scenen. SMHI rapporterar om skurar och eventuellt även åska i kväll, men jag hoppas vi slipper det.

Den enda riktiga krocken är mellan Kanye West och Franke. Jobbig sådan, men det får gå. Jag kan ju alltid gå i A-Ha-medleyt.

Mapei & Basutbudet vill jag se mest på grund av intervjun i DN på stans podradio för några veckor sedan.

Fredag

14:15 Boredoms (Linné)
15:45 Koop (Linné)
17:15 CocoRosie (Linné)
17:45 Albert Hammond Jr. (Azalea)
20:20 The Hives (Flamingo)
22:40 Manu Chao (Flamingo)

Lördag

17:40 Regina Spektor (Azalea)
18:40 Erykah Badu (Flamingo)
21:45 Spoon (Linné)
22:50 Kanye West (Flamingo)
23:15 Franke (Linné)
01:00 Mapei & Basutbudet (Kajskjul 8)

För min egen del har det mesta handlat om The Pogues och så är fortfarande fallet. Andra må ha talat om såväl Erykah Badu och Primal Scream som Kanye West, men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre. Det är The Pogues med Shane MacGowan i spetsen som är min största anledning att jag satte mig på ett skumpande Vättertåg i dag, förkylning och avsaknaden av ressällskap till trots.

För när det väl drog ihop sig visade det sig att de flesta, redaktionskollegorna undantagna, inte skulle åka av olika anledningar. Inte ens min kompis Sven, som har pratat om Pogues och Shane så länge jag har känt honom, vilket är snart tio år, kunde åka. Synd, och det tar även udden av upplevelsen en aning. Festival är givetvis kul, men det är alltid extra kul om man är ett gäng kompisar. Lagom till festivalen har jag dessutom blivit förkyld. Förhoppningsvis har den redan kulminerat, men det är inte helt säkert. Jag tar hur som helst mina chanser, trots att väderutsikterna senast jag kollade såg allt annat än roliga ut.

Torsdagen börjar hur som helst lugnt och stilla med Woven Hand på Trädgår’n, en lite lagom inledning med tanke på förkylningen. Fredagen blir den tuffa dagen med absolut flest artister. Från början var även CocoRosie med i schemat, men med en lite mer realistisk titt på det gjorde att de försvann. Lördagen inleds sedan med Premier League-premiären på O’Learys, en hållpunkt som faktiskt kommer efter The Pogues på priolistan och som gjort att Sparta fått stryka på foten från schemat. Sunderland är underdog mot Tottenham, men har all chans i världen att överraska, särskilt om nye målvakten Craig Gordon vaktar buren.

Men allt som allt är det mycket som hänger i luften kring Way Out West. Det är inte särskilt kul att åka på festival själv, även om jag kommer att träffa vänner och bekanta när jag väl är på plats. Det är inte heller kul att vara småkymig när man ger sig i väg. Men med de förutsättningarna finns å andra sidan möjligheten att det blir hur bra som helst faktiskt. Det brukar hända när man minst anar det.

Och nu sitter armbandet på plats, fotopasset är uthämtat och jag har fått av mig mina klibbiga jeans tillförmån för shorts. Det blir nog bra det här, trots allt.

Preliminärt schema:
Torsdag
Woven Hand (22.45, Trädgår’n)

Fredag
Boredoms (14.15, Linné)
The Hellacopters (18.30, Flamingo)
The Hives (20.20, Flamingo)
Manu Chao (22.40, Flamingo)
The Pogues (23.50, Azalea)

Lördag
Sunderland-Tottenham (13.45, O’learys)
Juliette & the Licks (19.15, Azalea)
Thunder Express (23.30, Henriksberg)

Här är mitt preliminära schema. Det är alldeles för tjockt men det gick inte att banta mer, och då har jag ändå plockat bort Spoon och The Go! Team.

Torsdag:
22:00 Voxtrot (Pustervik)
23:30 …And You Will Know Us By The Trail Of Dead (Pustervik)

Fredag:

14:15 Boredoms (Linné)
15:45 Koop (Linné)
17:15 CocoRosie (Linné)
17:45 Albert Hammond Jr.(Azalea)
18:45 New Young Pony Club (Linné)
20:20 The Hives (Flamingo)
21:30 Primal Scream (Flamingo)
23:15 Architecture in Helsinki (Linné)
23:50 The Pogues (Azalea)

Lördag:

15:30 Devandra Banhart (Azalea)
17:40 Regina Spektor (Azalea)
18:40 Erykah Badu (Flamingo)
20:15 Säkert! (Linné)
21:50 Lily Allen (Azalea)
22:50 Kanye West (Flamingo)
23:15 Franke (Linné)
00:30 Those Dancing Days (Pustervik)

Jonas Game (Pusterviksbaren, torsdag 23.00)
Jonas från Bad Cash Quartet och folkrockarna Voxtrot gör Pustervik till ett självklart val på klubbprogrammet som inleder festivalen. Även om Low spelar på Trädgår’n samtidigt har spelningar där sällan samma atmosfär som desamma på Pusterviks scener. Jonas Game är bara ett i raden av projekt som fötts ur Bad Cash Quartet men singeln New City Love har nog ingen missat. (Maria)

Woven Hand (Trädgår’n, torsdag 22.45)
Kan ärligt talat inte säga att jag är särskilt insatt i Woven Hands musik bortsett från Consider the Birds, men det faktum att jag aldrig någonsin hört någon som varit besviken efter en Woven Hand/David Eugene Edwards/16 Horsepower-spelning och min egen upplevelse när jag såg David solo i Örebro för några år sedan, gör att Woven Hand definitivt är något av det säkraste kortet på Way Out West. (Tomas)

Boredoms (Linné , fredag 14.15)
Konstnärer, musiker, ljudsabotörer, auteurer. Kalla Yamantaka Eye och hans Boredoms vad du vill, men missa inte konserten på fredag. (Kal)

Albert Hammond Jr. (Azalea, fredag 17.15)
Hammond Jr. har ett tungt påbrå och en redan väl uppmärksammad karriär som gitarrist i The Strokes. Tillsammans med bandet har han hållit en låg profil på scen och därför ska det bli extra intressant att se honom som frontfigur med briljanta Yours to Keep i ryggen. (Maria)

The Pogues (Flamingo, fredag 18.20)
Om Woven Hand är det säkraste kortet på festivalen är nog The Pogues det minst säkra. Shane MacGowans, ska vi kalla det oberäknelighet, gör att det här kan bli en enda pannkaka av alltihop. Men chansen är förhoppningsvis minst lika stor att det blir helt perfekt. (Tomas)

Manu Chao (Flamingo, fredag 22.50)
Efter Mano Negra-spelningen på Hultsfred 1991 verkade det som att Manu Chao aldrig mer skulle spela ens i Sverige, efter löftet om att aldrig mer återvända till Hultsfred. Men som soloartist har han ju varit mycket mer fokuserad på kärleksfull revolution än våldsam. (Kal)

Erykah Badu (Flamingo, lördag 18.40)
När Erykah Badu spelade i Sverige förra, och första, gången samlade hon brötiga hiphopkids, popsnören och jazzföräldrar under ett och samma tak. Det blev en lång väntan innan hon gick på scen och bjöd på stagediving, filosofiska utläggningar och en gnutta divalater. Och såklart på låtar från skivorna som blivit milstolpar i den moderna soulmusikens historia. Erykah Badu är en innovatör av rang och det mest fetstilta namnet i mitt program. (Agnes)

Juliette & the Licks (Azalea, lördag 19.50)
Allt prat om vilken fantastisk scenshow Juliette Lewis bjuder på gör det svårt att missa den spelningen. Kanske ger hon låtmaterialet det där lilla extra som saknas på skivorna. Kvällen avslutas (?) sedan med Thunder Express på Henriksberg. Jag har lyckats missa Strängen & co:s spelningar för många gånger nu. (Tomas)

Säkert! (Linné, lördag 20.15)
Annika Norlin har gjort en skiva som jag för alltid kommer förknippa med Göteborgs rekordregniga sommar 2007. Så var passar det bättre att se blivande klassiker som Sanningsdan och Och jag grät mig till sömns efter alla dar live, än på de somriga tonårsfyllornas skådeplats nummer ett, gräsmattan vid Björngårdsvillan i Slottsskogen? (Agnes)

Kanye West (Flamingo, lördag 22.50)
Jag är verkligen en sucker för det där drivet Kanye West har i sina produktioner. Stronger, med Daft Punk, är tveklöst sommarens låt. Och Kanye är en entertainer och entertainers ska ses på scen. Jag hoppas bara han skippar det där jävla A-Ha-disco-medleyt den här gången. (Kal)

Mapei & Basutbudet (Kajskjul 8, lördag 02.00)
Mapei spelade på Nefertiti för ett tag sedan. Folk var lyriska, men jag var tydligen någon annanstans än vid scenen hela spelningen. Nu ska hon alltså uppträda med Mackan från Fattaru, som lagt hiphopen åt sidan och börjat mixtra med elektroniskt. Det återstår att se om hypen håller. (Agnes)

Efter Simian Mobile Discos namn fanns i programmet tillägget ”live”. Begreppet är givetvis att diskutera, kanske mest för att det är så vansinnigt tråkigt att titta på laptopmusiker över huvud taget. Men å andra sidan gör jag hellre det än ser ett enda pottfriserat shoegazerpopband till. Har man tur har personen bakom laptopen åtminstone rytmkänsla. I fallet SMD är det ganska svårt att orientera sig om vad som egentligen pågår på den lilla ö av elektronik som James Ford och Jas Shaw plockat ihop på mitten av scen. Nördfaktorn är åtminstone ganska hög. När de som inledning släppte basgången till Sleep Deprivation var succén ett faktum. Men det blev ganska kortvarigt. Det tar ungefär tre låtar att lära sig SMD-formulan: intro som skruvas upp mer och mer – droppa basgång – så småningom tona ut basgång – tona ut melodi – börja om. Det blev liksom inte mer avancerat än så. När sedan jobbiga It’s the beat gick igång stack jag för att köpa bakad potatis. Problemet med SMD är, som jag påpekade när jag recenserade Attack Decay Sustain Release, att de är en ren konsumtionsvara. Låtmaterialet når inte bortom ett halvår, och saknar i längden substans.

Om jag tidigare sagt att Arctic Monkeys drog rekordpublik är det ändå möjligt att Muse drog mer. Hela utrymmet framför Escenario Verde fylldes, ända längst bak till staketet som markerar slutet på festivalområdet. Från läktaren var det en ganska mäktig syn. Men så är också Muses muskelopera-rock gjord för det. På storbildsskärmarna bredvid scen flyger texterna fram i bästa Bruce Willis-action-typsnitt och backdropen visar under Supermassive Black Hole marscherande robotar (Transformers?) som flexar metallmuskler. Även om det kanske bara rör sig om dålig smak (fast på ett roligt sätt), är det nog egentligen mer intressant att diskutera som fenomen än rent musikaliskt.

Sista dagens överlägset bästa konsert står dock CatPeople för. Även om de fått en dålig tid att bita i, märks det att man nästan är på hemmaplan. Trots att det handlar om ett band som fortfarande inte nått de riktigt stora framgångarna ens på den nationella arenan fylls tältet till bredden av en totalt hängiven publik. När Adrián Pérez och Javier Abalo enas i melodislingan till Pretty Things blir det totalt uppenbart varför. Ett band som CatPeople är dessutom något nytt i inhemska rockscenen, och det är faktiskt svårt att gissa deras geografiska ursprung om man inte vet. De brittiska öarna känns betydligt mer troligt än den iberiska halvön. Om man inte vill dra paralleller till Interpols New York. Men live låter CatPeople större än så. De spelar i princip hela debutskivan Reel #1 (recension trolig inom kort), med någon ny låt instucken, som på scen växte, varierades ut och gavs rymd. Efter ett sådant uppträdande är det svårt att se hur CatPeople har undvikit att bara explodera rakt ut i ansiktet på åtminstone den spanska publiken. Deras musik, postpunksinspirerad rock med, som jag ser det, starkare paralleller till Echo and the Bunnymen snarare än det Joy Division som brukar nämnas på slentrian i sammanhanget, bör å det snaraste tentakla sig ut internationellt.

Eftersom att min buss till Tarragona avgick vid sjusnåret på morgonen fanns ingen möjlighet att klara av Filthy Dukes (eftersom att yours truly dessutom ville sova lite). På den långa vandringen till hållplatsen grät jag dock blod inombords eftersom Tobias Thomas‘ session hördes på håll.

Så här väl hemkommen kan jag bara konstatera att Benicàssim varit en ny upplevelse. Blandningen av packade britter, modepoppare och påtända bakalas blev ganska intressant, även om de ständigt patrullerande, surögda Guardia Civil tog den värsta udden av det hela. Organisationen på själva festivalområdet var god, även om det sedan brast ganska mycket på vissa håll utanför (uppenbarligen mest i bussorganisationen). Bemötandet har varit gott. Det största problemet har egentligen varit att för många intressanta konserter ägt rum samtidigt, och att man i verkligheten skulle behöva bo under Escenario Verde för att hinna med allt. För en blek skandinav kan dessutom solen/värmen bli ganska jobbig och man missar oundvikligen de tidiga konserterna helt enkelt för att det är en pest att röra sig utomhus före sju-åtta på eftermiddagen. Men jag är nöjd. Chansen att jag återvänder är med andra ord ganska stor.

När vi väl anlände till festivalomradet var Astrud som bäst i färd med att avsluta med Todo nos parece una mierda. Jamie T höll inte för trelåtarsstrecket, det blev lite för onyanserat, tältet var lite väl överfullt av eftermiddagsberusade britter och luktade lite väl mycket kiss för att det skulle vara hållbart. Mitt sällskap ville sedan verkligen se Os Mutantes, men vänder sig efter två låtar om med en äcklad min och önskar fly scenen. I verkligheten lät det nog inte så illa, men inte heller så roligt. Åldrad mjukisrock bara, sjungen på engelska.

Som nämnt drabbades CSS ganska hårt av ljud- och elproblemen som strax innan klippt av Albert Hammond Jr.s spelning. Hockeystämningen i publiken gör det sedan ganska enkelt att smita ut för att uppdatera istället. På vägen igenom folkmassan noterar jag att Sondre Lerche och hans The Faces Down låter rätt bra, även om de inte dragit storpublik.

Att skriva upp Arctic Monkeys känns inte direkt som något nytt, för att uttrycka sig milt, men det maste erkännas: trots att de är ett gäng snorungar drar de vad som förmodligen är festivalens största publik, och har läget totalt under kontroll. Monkeys mullrar på som inget av festivalens tidigare band, med undantag för Stooges. Förutom de uppenbara hitsen plockas materialet i huvudsak fran Favourite Worst Nightmare, den mer muskulösa andraskivan. När de äldre latarna dyker upp hörs också hur bandet har utvecklats; i sammanhanget är det nya bättre.

Idag, söndag, har jag planerat att se bland annat CatPeople, Simian Mobile Disco och BRMC. Återstar att se hur det går.

Nu ska undertecknad ta sig ut i mörkret och försöka se lite av Human Leagues spelning (om den nu blir av).

Sedan får dock både Antony & the Johnsons, Klaxons och Wilco stryka på foten till förmån för en dusch, mat och en kort siesta. På grund av busskrångel missar vi dessutom hela Rapture förutom de två sista låtarna. Escenario Fiberfib-tältet är totalt fullproppat och jag lyckas nätt och jämt ta mig in på en kant, och förbannar bittert den dåliga bussplaneringen. Det låter lysande. I väntan på att Devo ska ta sig upp på Escenario Verde går vi och strölyssnar lite på Radio3-oraklet Jesús Ordovás som spelar skivor på Pista Pop. Ordovás kan närmast säga vara Spaniens John Peel. Han har haft sitt program i nationalradion i evigheter, är fortfarande ute och spelar skivor konstant, och är i regel först med att plocka upp nya, intressanta band. Och visst märks det att han har anhängare. Setet i sig är ganska ordinärt, det är tidigt på kvällen (midnatt) och ingen idé att spela mer dansorienterad musik. Ändå skanderar hela grupper av folk ”JE-SUS! JE-SUS! JE-SUS!!” mellan låtarna. Men så småningom blev det ändå dags för Devo. Det blir alltmer tydligt att det är gubbarna som regerar FIB’07. Devos new wave-pop låter fortfarande mer intressant och bättre än väldigt, väldigt många andra band. Mark Mothersbaugh kliver runt med bekvämlighetsmagen tryggt inne i overallen och ser mest ut som en maskerad mellanstadielärare, men levererar fortfarande. Via Whip it, Peek-a-boo och Secret Agent Man gör Devo en överraskande bra spelning och när de mot slutet spelar Mongoloid går publiken i taket. De bjuder för övrigt senare också på den i särklass nördigaste scenklädseln; svarta shorts, t-shirts och knäskydd.

Men i det läget måste jag springa till Fiberfib-tältet. Pascal Arbez, mer känd under aliaset Vitalic, har redan gått på. Och det tar inte lång tid för honom att elda upp stämningen. Ingen pardon och smattrande, omedelbar techno gör att mitt sällskap flyr platsen för öltältet och lämnar mig att börja det som blir inledningen till nattens dansmaraton. Det är svårt att säga mer om Vitalic. Basen ligger som en knytnäve i bröstet och det är bara att följa med. En ganska underlig, om än icke-musikrelaterad, detalj under spelningen är hur jag tecknar till en funktionär om vatten. Tydligen är han inte tillåten att ge besökarna något och står och smyger med flaskan under armen i nära tio minuter innan han tar en rövare och kastar den till mig. Och blir inom tio sekunder varnad av någon jag antar är säkerhetsansvarig. Väldigt svårt att begripa.

Uppe i varv av Vitalic är det inte svårt att dansa till Fangoria. Egentligen drar deras pop för mycket åt schlager för mig, men live är det en annan, än mer dekadent bild av Alaska och Nacho Canut som kliver fram. Det är dessutom tydligt att många spanjorer anlänt under fredagen; det är trångt framför största scenen. Fangoria är den spanska gayscenens hovmusiker och har under sina säkert tjugo år som aktiva på respektive håll alltid haft stadig kontakt i det lägret. På den gröna scenen får de draghjälp av transvetiter i latexdräkter. Jag är ganska okunnig i Fangorias katalog, men det är nog dags att gräva lite nu. ”Före nu-rave… fanns det… rave!”, ropar Alaska inför konsertens slut, och plockar upp Chimo Bayo, gammal rave-räv, profil inom spansk industriell musik och med stadiga rötter i Bakalao-rörelsen, på scen. Signalhornen börjar tjuta och det är lätt att transportera sig tillbaka till sent åttiotal. Men det är återigen dags att springa. Digitalism har redan varvat upp Vodafone-tältet och återigen är det ett projekt att ta sig in. Eller rättare sagt, omöjligt. Vi tränger oss in vid sidan av och hamnar till slut ovanpå en soptunna. Ja, ovanpå en soptunna. Det är åtminstone inte en bajamaja (andra har klättrat upp där också). Precis som när jag såg dem på Club 11 i Amsterdam för några månader sedan levererar Digitalism ett otroligt set tech-house. Egentligen är det en blandning mellan live och session, materialet är både eget och andras, men fullkomligt explosivt. Ett sådant set som får publikens huvud att explodera, för att använda Richie Hawtins definition av en bra DJ.

När Digitalism till slut kliver av är klockan nästan fem. Jag kastar ett getöga på John Dahlbäck och Mark O’Sullivans DK7-projekt, men blir inte övertygad. För lågt bpm för sent på kvällen, men ska nog kollas upp mer noggrannt. Maadraassoo på Pista Pop känns märkligt malplacerad och inte tillräcklig för en så pass sen session, även om hans val kanske fungerar på en indieklubb klockan tre så känns både musiken och mixarna inte helt kompetenta.

Buss hem. Och egentligen har jag inte sett något dåligt på hela dagen. Under lördagen väntar CSS, Dorian, Damian Lazarus och Sascha Funke, bland andra.

När tåget efter drygt tjugo timmars resande (dessutom försenat, givetvis) till sist ankommer till semesterorten Benicàssim är det som att kliva rakt in i en bakugn. Luften är vansinnigt fuktig och det tar ungefär tio sekunder för att man ska känna sig som att man inte duschat på en månad. Tanken på camping är i detta läge mindre aptitlig. Vi åker förbi den närmaste festivalcampingen (av tre), Bonet, som sedan flera dagar tillbaka är fullsatt, och sceneriet är som taget ur en ökenkrigsfilm. Jag och mitt nyvunna sällskap lyckas dock snika in oss på annan plats, även om det fortfarande är tält som gäller. Eftersom att det är en dag tills festivalen drar igång finns det dessutom tid att gå några varv runt byn.

Benicàssim är normalt sett närmast en småstad, men lever som många andra ställen på kusterna upp under sommaren. Festivalen, som arrangerats sedan 1995, lägger i runda tal till 60 000 personer till befolkningen. Under vårens gång har många bitska inlägg postats i dess nätforum spyende galla över de invaderande engelska horderna: ”de kommer för att skaffa sig cancer, som vi hoppas att de avlider av, supa ner sig och beröva oss festivalens själ”. Relevans- och sanningshalten i detta kan givetvis diskuteras, men procentantalet engelsmän är högt. Av de festivalbesökare man ser och hör på gatan är uppskattningsvis tre fjärdedelar britter.

I sin första upplaga hade FIB namn som Ride och Charlatans, och växte sedan via Sonic Youth, Suede och Beck till den stora, ölmärkessponsrade festival det är idag. När grindarna slås upp för torsdagens FIBStart känns dock området förvåningsvärt lugnt. Förmodligen har det att göra med att inte ett moln syns till, i kombination med att festivalområdet ligger en halvtimmes promenad från centrum. Vakterna är loja och tittar knappt på mitt armband, och ännu mindre i min väska. Förmodligen hade det om man så velat inte varit något problem att smuggla in den halvliter alkohol som den något förvirrade infotjejen påstod att man visst kunde ta med sig in. Väl inne är stämningen avslappnad, och sittandes på en gräsmatta som säkert vattnats i en månad innan hör man spridda delar av Aldo Linares‘ traditionsenliga öppningssession. Efter en halvtimme lämnar han plats åt Jonston, ett spanskt popband som känns som att de halkat in på Escenario Verde via kontakter eller enbart tur. Det finns andra som gör det de gör, fast bättre.

Överhuvudtaget känns det väldigt skönt att inte stressa mellan scener, och med bara Escenario Verde samt popdansgolvet Pista Pop öppna riskerar man heller knappt att missa något. En sak som man som decibelvarningshetsad svensk faktiskt tänker på är volymen från Escenario Verde. Den är periodvis obehagligt hög, vilket främst märks under Mando Diaos spelning, som mest blir skränig, jobbig och onyanserad. Högre är inte alltid bättre.

Efter Mando Diao börjar besökarna strömma till. Det börjar dra ihop sig mot en av de saker som många av besökarna faktiskt kommit för: Iggy Pop återförenad med sina Stooges. Det är intressant att se hur folk åldras, eller faktiskt inte gör det. Alla som sett Iggy de senaste 10-20 åren har nog redan dragit slutsatsen att han alltid kommer att se likadan ut. The show remains the same. I jämförelse med de som gick för att se Ozzy Osbourne vid Hulingen för någon månad sedan får de som kommit för Iggy & The Stooges valuta för pengarna. Det behövs dessutom inget menlöst mellansnack om att ”starta det här jävla partyt” – det har redan startat sig självt. När de sedan bränner av 1969, I wanna be your dog och TV Eye i följd är anarkin total. Med rätta. Iggy får sedan ångra att han ropat ”Let them up here, asshole” till scenvakten som försökte hålla publiken i schack. Det tar närmare tjugo minuter att få dem av scen igen, eftersom att alla vill krama och ta på punkfarfar. ”Iggy ägde alla!” kommer sedan mitt sällskap att upprepa till förbannelse på vägen hem.

För vissa är som synes det konstanta läget det önskvärda. För andra, förändringen. För Conor Oberst är kärnan just nu det senare. Han och hans band avslutar sin turné här och nu, och det märks att showen är väl inövad. Däremot är det en ganska markant skillnad mot hur det sett ut när jag tidigare sett hans Bright Eyes. Genomgående vitklätt band, två batterister, ofriserad Oberst som faktiskt verkar nykter och småpratar lite med publiken. Förvånande nog överlever många av hans pubertalångestladdade kompositioner transitionen till storbandsformatet, även om regeln om hur det vuxna ersätter det angelägna fortsätter att bevisa sin giltighet också här.

Bandet som kliver på Escenario Verde efter Bright Eyes är förmodligen ett mysterium för de utländska besökarna. Los Planetas är Spaniens största rockband, och har egentligen gått förbi indiestämpeln för ungefär tio år sedan. Tänk Kent på spanska. Personligen har jag aldrig kunnat förstå intresset för Planetas, och det intrycket förstärks av deras uppenbarelse här. Ett band som spelat på arenor i över ett decennium borde rimligtvis kunna producera annat än den katastrof till spelning som faktiskt tar plats här. Planetas låter som ett band som antingen repat fem gånger, eller repat tusen gånger för att låta som att de repat fem. Det låter, med andra ord, illa. Sången vill jag egentligen inte ens uttala mig om – det räcker med att det låter förjävligt. Och det märks i publiken – skaran har tunnats ut betänkligt. Vart folk tagit vägen blir uppenbart när vi närmar oss Pista Pop; tältet är överfullt och det är fullständigt omöjligt att ta sig in. Indiehitsen radas upp av Vacaciones Diyeis, som senare ersätts av Trash Pussies vid kontrollerna, då kvällen också tar en mer dansorienterad inriktning, även om det ibland betyder fulremixer på Kaiser Chiefs. Ett hedersomnämnade bör i sammanhanget ges till Johann Wald, som genom ett sympatiskt set jobbade till sig Pista Pop för att avslutningsvis applåderas av scen, med ros i munnen, när Vacaciones gick på. DJs som själva har roligt är alltid bättre. Själv orkar jag dock inte ens försöka ge mig in i folkhavet; det är dags att promenera hem lyssnandes till hänförda Iggy Pop-hyllningar. FIBStart har varit bra.

Bildspelet hittar du här.

Men nu är alltså nästa kapitel av sommaren 2007 i antågande. FIB har arrangerats sen 1995 och är en av de större spanska festivalerna, även om den numera har stark konkurrens av både Primavera Sound och Summercase. De större bokningarna är ur min synvinkel inte omåttligt intressanta detta år, men det vägs som vanligt upp av ett starkt startfält på de mindre scenerna.
Det preliminära schemat ser ut som följer:

Torsdag: (FIBStart, vilket innebär att alla scener inte används)
20.00 Aldo Linares (Madridboende DJ som av tradition öppnar festivalen)
21.25 Mando Diao (ska bli intressant att jämföra med Arvika)
22.40 Iggy & The Stooges
00.00 Vacaciones Diyeis
00.15 Bright Eyes
02.00 Trash Pussies
03.15 Brazilian Girls
04.00 People are Germs

Fredag:
16.30 Olimpic (Escenario Fiberfib)
18.15 Mirafiori (Vodafone FIB Club)
18.35 Rufus Wainwright (Escenario Fiberfib)
20.20 Herman Düne (Vodafone FIB Club)
21.00 Klaxons (Escenario Verde)
23.00 The Rapture (Escenario Fiberfib)
00.00 Jesús Ordovás (Vueling Pista Pop)
01.15 Devo (Escenario Verde)
01.20 Dan Le Sac vs. Scroobius Pip (Vodafone FIB Club) (ja, det blir nog omöjligt)
02.20 Vitalic (Escenario Fiberfib)
02.25 The Presets (Vodafone FIB Club) (ja, igen)
03.45 Digitalism (Vodafone FIB Club)
04.55 DK7 (Vodafone FIB Club)
05.50 Carl Craig (Escenario Fiberfib)

Lördag
18.15 Dorian (Vodafone FIB Club)
18.40 Astrud (Escenario Fiberfib)
19.15 Jamie T (Vodafone FIB Club)
19.45 Os Mutantes (Escenario Fiberfib)
21.00 Albert Hammond Jr. (Escenario Verde)
21.25 Cansei de Ser Sexy (Escenario Fiberfib)
23.05 Camera Obscura (Vodafone FIB Club)
00.15 The Human League (Escenario Fiberfib)
00.35 Najwajean (Vodafone FIB Club)
01.25 Arctic Monkeys (Escenario Verde) (blir nog också svårt med nedan i åtanke)
01.35 DJ Koze (TBA)
04.05 Sascha Funke (Vodafone FIB Club)
05.10 Hazcaso (Vueling Pista Pop)
05.45 Damian Lazarus (Escenario Fiberfib)
06.00 Cosmo/Bitches Brew (Vodafone FIB Club)

Söndag:
17.30 The Pipettes (Escenario Fiberfib)
19.20 Peter von Poehl (Vodafone FIB Club)
20.00 Calexico (Escenario Fiberfib)
20.25 CatPeople (Vodafone FIB Club)
21.00 The Hives (Escenario Verde)
21.30 Amy Winehouse (Escenario Fiberfib)
22.45 Patrick Wolf (Vodafone FIB Club)
23.45 Black Rebel Motorcycle Club (Escenario Verde)
00.15 Simian Mobile Disco (Escenario Fiberfib)
01.20 DJ Yoda (Escenario Fiberfib)
03.00 Scream (Vueling Pista Pop)
05.10 Filthy Dukes (Vueling Pista Pop)
05.50 Tobias Thomas (Vodafone FIB Club)

Ser jag hälften av de här konserterna/sessionerna har jag nog fyllt min kvot för i år.

Wolf går hur som helst totalt i spinn. Materialet tas huvudsakligen från The Magic Position som släpptes i februari samt, kanske något överraskande, från Lycantrophy, den då omskrivna debuten där han spelade fullt ut på varulvsmyten. Den mestadels pianobaserade Wind in the Wires representeras enbart av sina uptemponummer The Libertine samt Tristan. Den senare, en av mina favoriter (vilka dock måste erkännas vara ganska många) i Wolfs produktion, tappas tyvärr dock bort i ljuddebaklet. Men överhuvudtaget är det här inte en konsert där man ska bry sig om detaljerna, må vara att det inte är alltför logiskt eftersom det är just Wolfs oerhörda musikaliska säkerhet som gör hans skivor intressanta. Det är dock tid att roa sig, och att göra det på allvar. Patrick Wolf äntrar scenen röd från topp till tå, med glitterränder i hår och ansikte, iklädd nämnda kortbyxor med hängslen och skjorta. Den sistnämnda ryker dock ganska fort, och sen hinner även hängslen dras av och knappar knäppas upp innan scenmanagern känner sig manad att begära ett slut på uppvisningen av kött. Då har man redan dock, med lite halvtur (allt är relativt), fått sig en glimt av Wolfs rumpa. ”Jag trodde att ni var liberala här i Skandinavien!”, ropar han och skrattar.

Hela konserten är ett stort virrvarr av intryck. Jag har försökt komma ihåg ordningen på låtlistan någotsånär, men det är hopplöst. Det är till och med svårt att minnas om det är Bloodbeat eller något annat som mitt i allt övergår till en spontan coverrefräng på Rihannas Umbrella. Maria har förmodligen rätt om att det är svårt att göra fel i ett sånt här läge. Publik och artist eldar på varandra tills att det helt enkelt är slut på tid. Ganska ofta är det svårt att se vad Wolf egentligen håller på med eftersom han tillbringar ungefär lika stor tid liggandes på scen sprattlande med benen, nere i scendiket eller ute i publiken som stående på scen. Det är tydligt att greppet är rätt – visor från Cornwall hade inte passat in här. Sen är det till exempel lite tråkigt att Bluebells inte blir större, de förinspelade fyrverkerierna låter mest som kinapuffar och det atmosfäriska dränks i svett. Det svarta vaskas ut mot grått, några nyanser försvinner. Typexemplet The Childcatcher, som handlar om pedofili, blir intressant nog också allsång.

När jag recenserade The Magic Position gnällde jag lite om att den var alldeles för positiv. Efter den här spelningen är det dock ganska logiskt. Till skivans titelspår, som avslutar konserten, kommer jag på mig själv med att både hoppa och skrika. Sen om det var i dur kan säkert diskuteras.

- Vi ska fokusera på musiken, sa Bill.
- Musiken, sa Bull.

Emil och jag är överens. Det är dags att prata om musiken. Men när vi väl börjar prata förstår jag att Emil Jensen är sammansatt av alla sina uttryck. Och intryck. Så det räcker inte med bara musiken trots allt.

Knappast någon har missat att Emil Jensen den här sommaren har varit ute på turné ensam med en cykel som transportmedel. Detta alternativa och hållbara sätt att turnera har renderat uppmärksamhet långt utanför det Emil Jensen är van vid. Tjugotalet spelningar har stått på schemat. Det är en föreställning där musik och snack integreras och materialet är helt nyskrivet. På sin blogg har han rapporterat från turnén och många har följt hans resa den vägen.

Till Arvikafestivalen kommer Emil Jensen för tredje gången i sitt artistliv.

- Arvikafestivalen är den skönaste av festivaler. Jag har visserligen ett par föreställningar kvar att göra, men det här känns som avslutning på något vis, säger Emil.

Av de nya låtarna som är med i föreställningen kommer någon eller några med all säkerhet hamna på kommande skivsläpp. Ghana mot Italien har redan släppts och någon mer går nog att lägga på en skiva. Men i stor del är föreställningen en hybrid av snack och musik vilket kanske gör att den passar bäst i just den formen. Monologer och dialoger avlöser varandra i högt tempo. Ibland tonsatta, ibland inte. Responsen från publiken en viktig del.

Både Emil och hans skivbolag håller framtiden öppen. Arbetet med kommande material får ta den tid det tar. Under våren kommer Emil troligtvis gå in i studio, och han hoppas kunna göra det tillsammans med Marcus Cato, Johan T Karlsson (Familjen) och Edda Magnason igen. Hur det kommer låta vet han dock inte helt säkert. Men trots elektroniska experiment och remixer på senaste EP:n verkar Emil inte lämna sina huvudsakliga arrangemang.

- Jag tror inte musiken kommer bli mer elektronisk. Mina senaste släpp Ghana mot Italien och Gått mig i blodet är inspelade med bara analoga instrument och jag gillar det. Låtskrivandet och inspelningarna ligger nära varandra.

Allt fler upptäcker Emil och hans musik. Många av dessa långt utanför de kretsar som tidigast lärde känna honom. Sommarturnén har renderat intervjusituationer som tidigare inte funnits. Hela uppslag i tidningar om den cyklande artisten. Allt från cykeltips till recept och miljövägledningar har avhandlats. Emil har nästan blivit en nationell hållbarhetssymbol. Och när Jan Troell avslutar arbetet med sin kommande film kommer Emil Jensen också bli känd som skådespelare för flera. Men nu vill han fokusera på musiken.

- Jag vill spela in ny musik, sätta ihop ett band och turnera med det. Det är ju musiken som är kärnan i allt jag gör.

Men först väntar fortsatt turnerande. I höst ska Emil ta tåget och bland annat ta sig till platser han inte kommit till under sommarens turné. Ett antal spelningar i norra Sverige är inplanerade. Sedan blir det fokusering på ny musik. Låtarna kommer skrivas på piano, gitarr, tramporgel eller kanske något annat instrument.

- När jag skrev låtarna till Orka då upptäckte jag att jag kunde göra musiken på instrument jag inte tänkt på tidigare, som tramporgel. Det blir lätt så att jag skriver på gitarr, eftersom den alltid är med, men jag vill fortsätta skriva på piano, orgel och andra klaviaturinstrument, det var ju så det började.

Emil Jensen är inte bara artist. Han är också aktivist. Han har kysst Alf Svensson i Almedalen och anses vara radikal av många. Hans sätt att kombinera tankar och funderingar med både finstämda och yviga låtar verkar provocerande för många. Emil Jensen uppfattas som pretentiös av många popkonessörer. Men det är inget som han tänker på.

- Jag gör mina låtar och skriver om vad jag tänker. Krävs det så lite för att vara pretentiös är jag det gärna, säger Emil.

Vi fortsätter prata om den här alternativa grejen. Jag är nyfiken på om Emil själv ser sig som alternativ. Jag frågar om han skulle kunna tänka sig att vara med på Allsång på Skansen. Han tänker men kommer inte riktigt fram till något självklart svar. Han menar att han aldrig skulle ställa upp i något sammanhang där någon annan dikterar vad han ska göra eller säga. Men i övrigt finns det inte några självklara do-nots.

- Det verkar som om många tror att jag har en dold agenda. Jag är bara den jag är och gör det jag gör. Men visst finns det saker jag aldrig kommer ställa upp på, säger Emil och räknar upp ett antal företag vars events han inte kommer synas på. Någonsin.

Vårt samtal är trevligt. Soffan vi sitter på är mjuk och skön. Men jag känner att jag måste knyta ihop för att ge Emil tid att gå iväg på nästa grej. Någon timme senare ser jag honom göra sin föreställning på den gamla dansbanan Lyran. Platsen är fullpackad med människor. Han blandar sina låtar med det där fantastiska mellansnacket som han själv inleder med att avklassificera. Skratt lockas fram. Igenkännande leenden. När han pratar om sorgen och saknaden av sin syster innan han spelar Ghana mot Italien gör det ont. Jag förstår vad den handlar om nu och det låter som hans röst stockar sig. Han pratar om känslor och hänger ut sig själv utan att vara sentimental. Bara mental.

Det är då jag förstår. Jag förstår varför jag blir så träffad av Emil Jensen. Han är inte någon gud. Bara en ovanligt sympatisk människa som gärna berättar om saker. En ovanligt inkännande människa, språkmålare och en ovanligt begåvad låtskrivare.

När föreställningen slutar med att han sjunger Maj förra året vill jag nästan gråta lite tyst av både sorg och lycka. På fyrtiofem minuter har Emil sagt och sjungit uppenbara självklarheter på ett sätt jag tror bara han kan. Fyrtiofem minuter av kärlek. Som bara kan vara alternativt i en värld som är helt oalternativ. I en värld där bittra cyniker som sågar och dissar regerar och ingen längre vågar komma med några kreativa idéer av rädsla för att uppfattas som för politiskt korrekta eller för lite politiskt korrekta.

Emil Jensen inspirerar mig. Han ser framåt istället för bakåt. Moraliserar inte. Och dessutom gör han det med musik som låter precis lika omtumlande som hans texter. Enkelt och minimalistiskt ibland, storslaget och yvigt ibland. Precis som hans idé om dokusåpan som kan rädda världen.

Nya låtar har tagit form och kommer fortsätta göra det. Och när han väl spelar in dem kommer jag med spänning se fram emot resultatet. Emil Jensen är i själva verket inte särskilt ovanlig. Men i en till slentrian vanlig värld är han ett av de allra bästa alternativen.

En artist som verkligen går att lyssna på.

Jag fick äntligen se Chris Corner live. IAMX gjorde en helt fantastisk spelning som säkert kommer eka länge i öronen på de som såg den. En spelning som det kommer pratas om som en klassiker om några år. Och jag såg äntligen en hel föreställning med Emil Jensen. Dessutom hann jag intervjua bägge dessa herrar.

Avslutade med att se Patrick Wolf tillsammans med en mer eller mindre fanatisk publik nästan få Apollos tält att lyfta rakt upp och igenom den jämngrå molnmassan. När vi lämnade det leriga området kändes det dock helt rätt. Det var dags nu.

Och som vanligt tänker jag alltid på de fantastiskt trevliga människor som utgör ryggraden i Arvikafestivalen. De fixar allt. Utan att gnälla. Är alltid snälla och beredda att hjälpa till. Galaxens organisation har all anledning att se framtiden an med tillförsikt. Deras prissättning och förmåga att boka intressanta artister är en stor tillgång och så länge de har lojala och proffsiga funktionärer kommer jag alltid vara beredd att komma tillbaka.

Tack för i år.

Inför Laaksos spelning på Andromeda var förväntningarna högre. Jag har sett Laakso ett par gånger förut och de brukar alltid lyckas riva taket. Eftersom Marit Bergmans spelning pågår för fullt på stora scenen är publiken mindre än väntat, men desto mer angelägen, när bandet kliver på tillsammans med Jari och senare Adam från Shout Out Louds. Adam gör en hygglig insats i dunderhiten Italy vs. Helsinki men annars var det nog väl tidigt på kvällen för Laakso, som snabbt hoppade in då amerikanska Shiny Toy Guns ställde in.

Lättlurad passerar jag under kvällen IAMX och Nine varpå jag missar både Hey Willpower och The Tough Alliance.

När Strip Music äntrar Andromeda klockan ett den vackra fredagsnatten har publiken vaknat ordentligt. Det dåliga ljudet, där gitarrerna knappt hörs och Henrik De La Cour inte verkar höra sig själv ordentligt, rättas till efter hand. Hur läget än är så berör det knappt bandet. De går på som vanligt om livet och döden och svär mellan låtarna åt varandra på scenen. Det storslagna och de tacksamma rockposerna sätter punkt för fredagen. I alla fall för det som finns på spelprogrammet.

Lördagen inleder jag med norska Ida Maria. Jag har hört ryktas om hennes energi på scen och direkta låtar. Min förhandslyssning gav mig vibbar av rockabilly och det bekräftas från scenen. Publiken verkar trogen och engagerad när Ida Maria jävlas med raka, enkla melodier och rockröst à la Py Bäckman. Vi tar en öl innan vi drar oss bort till Apollo-scenen och flickfavoriten Kristian Anttila.

Vid det här laget har regnet hunnit ta omtag och det är rejält packat i det stora tältet. Det finns få som har en så hängiven publik som Anttila men själv tycker han de verkar lite trötta. Hans välartikulerade pop får efter hand publiken att vakna. Paul Weller bidrar en halvtimme in i setet. Till att börja med med sin hit-faktor, men efter halva låten startar den riktiga showen. Anttila plockar av sig gitarren varpå en tjej kommer in på scenen med en Michael Jackson-flagga. Den får dölja Anttila när han slänger plagg efter plagg. Snart släpps flaggan och Anttila stegar fram iklädd kavaj, ridstövlar och ögonmask och med en hästsvanspiska i handen. ”Är det nån som vill knulla med mig ikväll?” Och publiken är inte sen att svara. Tyvärr blir det upptakten till sista låten. Anttila kastar frukt till publiken, kallar dem sina ”små apor” och river av Ingenting, ingenting… ingenting!!! varpå han ger sig ut i publikhavet och lämnar de upprörda vakterna efter sig. Liksom de andra i redaktionen har lämnat mig i spöregnet för att bevaka lördagen själv.

Glitteralven Patrick Wolfs publik är extatisk. När han dyker upp i sina röda shorts och hängslen är jublet öronbedövande. Med sig har han en stråkduo, körtjej, trummis och en kille med laptop och själv alternerar han mellan fiol, piano och en dans som nästan slutar med att byxorna är nere. Han ursäktar sig för att han rycktes med lite väl mycket men egentligen är det inte Patrick Wolf som gör jobbet under spelningen. Med en sådan publik kan man inte göra fel.

The Magic Numbers spelning blir den sista jag ser på festivalen. Dammar av vatten gör att stora delar av planen framför stora scenen är avstängd, även om regnet faktiskt gör ett uppehåll. Bandet inleder med en lång räcka låtar från den självbetitlade debuten och det låter fantastiskt. I See You, You See Me med den självklara stämsången är så vacker som bara den kan vara. Basistens uttrycksfulla scennärvaro får aldrig riktigt utlopp, men den brittiska folkpopen mår bäst när tempot ökar. Det är snarare den väl sammanhållna musiken än bandet som håller tillbaka på scenen. Mina förväntningar på The Magic Numbers blir mer än väl uppfyllda. Ett syskonduett från den kommande EP:n utgör ett mörkare inslag och bådar gott inför framtiden. Bandet lovar att återkomma till Sverige runt jul innan de avslutar med extranumret Crazy In Love. Rent sångmässigt ganska orepat men de slår i alla fall Beyoncés rumpmått med hästlängder.

Jag har aldrig ägnat honom någon större uppmärksamhet, men det kändes ändå bra att faktiskt se en sista konsert innan vi styrde hemåt. Jag överlämnar uppdraget att tycka till om konserten till någon mer lämpad medresenär. Jag nöjer mig med att konstatera att kvällstidningarna skulle ha kunnat skriva om både publikkaos och porrchock med lite god vilja. Nöjer mig med en enkel bild från min mobilkamera.

Först ut var Necro Facility, som Hamberg ville kolla upp av rent lokalpatriotiska skäl. Sedan följde Mixtapes and Cellmates, som Madelene har hyllat senaste tiden och sist hann jag fotografera Kristian Anttila, som Maria hade nämnt i försnacket. Inget av banden var dock något som föll mig i smaken, utan alla fick stryka på foten för trelåtarsregeln.

Henrik Bäckström, Necro Facility.

Robert Svensson och Matilda Bergren, Mixtapes and Cellmates.

Kristian Anttila

Därefter släntrade vi förbi Emil Jensens spelning, innan det var dags att bege sig mot Örebro igen och ytterligare en Arvikafestival var över.

En av de avgjort skönaste ingredienserna på Arvikas festivalområde är, just det, chillout-området. Otroligt fint och uppskattat att kunna sätta sig ner, luta sig mot en kudde och äta en fin wrap. Flummigt, ja, men skönt för den som är lite bekväm.

22.30 kom krocken. I Am X på Andromeda ställdes mot Ellen Allien på Orion. Fast eftersom att jag kommer att se Allien igen om en vecka var det egentligen inte så svårt att välja Chris Corner. Villigt erkänner jag min okunnighet, och dessutom upptäckten. Live kändes skillnaden stor mot det material jag hört på skiva. Det hårt, stort och dessutom otroligt högt. Corner går redan från början in i duell med publiken, utmanar oss konserten igenom att skrika högre, ge mer mothugg. Han lyckas. Under timmens gång går Andromeda dessutom från halvfullt till fullt, med en publik som är fullkomligt med på noterna. Det är helt enkelt en ren uppvisning i exakt det man vill se på en Arvikafestival: ursinnig men dansant vacker svärta i en korsning av glamrock, industri och electro.

Från den explosiva urladdning som I Am X innebar vet jag, fortfarande med hjärtat i halsgropen, inte riktigt vart jag ska ta vägen. Smiter in en stund för att lyssna på Ellen Allien, som inte ser ut att ha alltför roligt. Stora delar av hennes potentiella publik har förmodligen dessutom valt som jag, eller är fortfarande kvar på Hocico nere på Apollo. Det är följaktligen lite tunt inne på dansgolvet. Allien mixar dessutom inte direkt publikfriande. Det är knorrig, skruvad minimal, tech-house, elechtech som Allien själv kallar det, och kanske lite väl långt från den trancevana Arvikapubliken. Jag tröttnar själv efter en stund och vandrar ner på Lyran där Hey Willpower är mitt i ett aerobicspass. Deras kitschiga electror’n'b är faktiskt ännu en förlösande upplevelse. Det är galet koordinerade dansrutiner, spandex och falsett, men roligare än Jake Shears, och dessutom DIY på en väldigt skön nivå (efter spelningen kommer killarna själva ut med en sportbag merchandise som de inte har nån aning om hur mycket de ska ta betalt för). Det enda problemet är att större delen av publiken avvek efter 20 minuter för att se TTA.

Avslutningsvis var fredagen tänkt att gå i dansens tecken. Dibaba spelar ganska acidknorrig techno som är fullständigt underbar i femton minuter men sen får mig att sätta mig, nicka till och sedan bli väckt av en ordningsvakt som tror att jag tagit substanser. Det är inte ett dåligt set, men inte tillräckligt varierat. Efter detta är jag så sömnig att jag inte orkar mer än en kvart av Dada Life, som också går ut starkt men sen går mot en tät, repetitiv tranceaktig session som tyvärr kräver sina offer

Det är Arvikafestivalens andra dag. På scen står Nine och manglar. Bakom scenen sitter Chris Corner och jag och pratar i ett tält som också funkar som loge. Ljuset är skumt och Corner sitter bakom ett par stora solglasögon. Tillsammans med sitt sällskap har han bilat från Paris. IAMX är på festivalturné och har kommit till Sverige för första gången.

Jag berättar att IAMX just har fått distribution i Sverige och ber Chris Corner beskriva sin musik för den som aldrig hört den. Han funderar. Verkar tycka frågan var jobbig. Efter en stunds diskuterande och resonerande kommer han fram till något som känns bra.

- Jag tror jag nöjer mig med att säga att jag gör elektroniskt filtrerad pop utanför huvudfåran.

Vi fortsätter prata om hur svårt det är att beskriva den musik han skriver och kommer in på att han själv knappt lyssnar på musik. Istället är det film, bilder, böcker, vänner och annat som influerar honom.

- Livet i stort är min inspiration, säger Corner. Musik lyssnar jag på väldigt sällan, och när jag gör det är det alltid något som ligger väldigt långt ifrån det jag gör själv.

Jag frågar om melankolin i IAMX. Den dysterhet och ångest jag hört på de två skivorna och jag sett i några videos. Är Chris Corner en sorglig person? Han svarar att melankoli kanske inte är rätt ord. Att det finns tragik och sorg i det han skriver, men att det inte nödvändigtvis gör honom till en sorglig person.

Vi kommer in på helhetstanken bakom IAMX. Visionen. Corner menar att IAMX inte bara är musiken och texterna. Att han också jobbar hårt med att göra ett bildspråk till musiken som förstärker intrycken samtidigt som det gör hela upplevelsen vagare, svårare att greppa.

- Jag försöker översätta musiken i bilder eftersom jag vill att IAMX ska förmedla massor av intryck. Därför använder jag bilder som projiceras under mina spelningar och återkommer i den grafiska formen på min hemsida.

Under sommaren åker IAMX på festivalturné i Europa. Målsättningen är att hitta ny publik men också att utmana konceptet. Chris Corner är ingen vän av festivaler utan har tidigare helst spelat på klubbar och mindre scener, men ser festivalerna som en utmaning.

- Jag vill se om jag klarar av att nå ut även till festivalpubliken, säger han. Här har jag konkurrens om uppmärksamheten på ett helt annat sätt, men samtidigt kan jag nå ut till människor som kanske aldrig skulle sett mig annars.

Av döma av den succéartade spelningen några timmar senare gör han just det. Med tanke på att IAMX musik varit svår att få tag på i Sverige är publikens respons enorm.

Efter turnén ska Chris Corner försöka spela in nya låtar och förhoppningsvis släppa en ny skiva våren 2008. Han berättar att han skriver låtar under turnén men menar att det svårt att planera exakt när en ny skiva kan vara klar eftersom han jobbar med litet oberoende skivbolag och trivs bra med det. De senaste månaderna har allt fler börjat få upp ögonen för IAMX och hans management försöker hjälpa honom att nå en större publik. Det är många som drar i Chris Corner och det händer mycket.

- Men det får inte ske på bekostnad av mitt obereoende säger han. IAMX är en svårdefinierad upplevelse och jag har tidigare legat på stora bolag som inte varit särskilt intresserade av att låta mig leva i den artistiska frihet jag gör nu.

Jag tackar för mig och Chis Corner hoppas artigt att jag ska uppskatta spelningen som startar om någon timme. Vi kommer överens om att försöka ses igen nästa gång IAMX spelar i Sverige.

När jag går ut hämtar hans manager nästa journalist. Kanske håller Sverige på att få upp ögonen för IAMX.

Orosmolnen tornade upp sig å det grövsta inför Keep of Kalessin-konserten när vi möttes av ett soundcheckande ljudteam när vi gick in på Lyran strax innan klockan blev ett. När det tjugo minuter senare fortfarande inte stod något band på scen stegrades molnen ännu mer. Och skulle visa sig vara sanna dessutom.

Wizziac och Obsidian C.

Ett supertriggat black metal-band som spelar så pass komplex och teknisk musik som Keep of Kalessin behöver ett vettigt ljud för att leverera, för att nyanserna ska gå fram och det inte bara blir ett enda brötande av det. Och då fungerar det inte att rodda ljudet under stress, uppenbarligen.

Det är inte första gången som jag möts av ett dåligt ljud i Lyran. Minns en Dozer-spelning för några år sedan när det sprakade i högtalarna. Så var inte fallet på Vomitory häromdagen lyckligtvis, men så var fallet i går.

Thebon

Inte nog med att första låten med Keep of Kalessin genomförs utan sång och Thebon tvingas byta mikrofon, snart utkristalliserar sig de där sprakande ljuden, som om högtalarsystemet inte är tillräckligt dimensionerat. Tråkigt är bara förnamnet och udden tas från spelningen helt klart. Men det är knappast något att lasta bandet för. Jag kan bara konstatera att de kunde fått göra en bättre spelning första gången på svensk mark. Thebon nämnde dessutom inför spelningen att han hoppades på mycket folk. Jag tror inte han var särskilt nöjd.

Johan

Lördagen spenderades annars mest släntrandes förbi olika saker. Nine var tajta som vanligt och Johan var förvånansvärt i gasen med tanke på att han hade armen i en mitella. Gled sedan förbi In Flames, men lämnade spelningen efter att Isabelle begett sig av längre fram i publikhavet. Kul att Anders Fridén, eller Den ylande träningsjackan som han numera vill bli kallad, gav en känga till Quetzala Blanco efter hennes minst sagt oinitierade recension av deras Roskildespelning.

Efter ivrigt påhejande från Fredrik bestämde jag mig för att kasta ett öga på IAMX och det var en synnerligen intensiv spelning. När bandet gav gitarrerna utrymmet, drog upp tempot och Chris Corner skrek brann det verkligen till, men under de lite lugnare låtarna jag hörde svalnade intresset. Det är dock alltid kul med en spelning där folk ger sig hän, såväl publik som band.

När The Tough Alliance återvänder till Arvikafestivalen får de spela på den näst största scenen, ett tält fyllt till bristningsgränsen av en entusiastisk publik som dansar och sjunger med i de få refrängstarka spåren. TTA har lämnat det förgångna och spelar inga av de gamla hitsen. Istället blir det upp till First Class Riot och Neo Violence att leda folket.

Personligen är jag inte riktigt lika förtjust i de senaste låtarna som de tidiga. Det hedrar dem ändå att de vågar låta bli gamla säkra kort. Att de verkligen låter saker stanna på sin plats och gå framåt.

Efter ungefär 20 hastiga minuter är festen över. Det där riktiga upplopet hinner aldrig ta fart. För det är avståndet mellan artister och publik lite för stort i det här formatet och att ljuset mest ligger på bakifrån arbetar inte till duons fördel. TTA blir inte riktiigt lika mycket i ansiktet som på en mindre scen.

Publiken jublar ändå glatt men många blickar ser också lite förvirrade ut när det plötsligt är över lika snabbt som det började.

Chris Corner är Gud och ikväll frälste han en ny församling på Arvikafestivalen. Han gör entré i hög hatt, vita handskar och paljettstövlar och sparkar igång The Alternative och jag ryser där jag står i fotodiket. Publikens respons är enorm och allt fler strömmar till under spelningens gång. Det är som om de bombastiska tonerna som rullar ut över folkparken i Arvika tvingar människor att komma närmare. Videoprojektioner rullar bakom Chris och hans tre medmusiker som genom hela spelningen endast är belysta bakifrån och ovanifrån.

Det är oerhört snyggt och låter fantastiskt bra. Slutet är inget annat än magiskt med Spit It Out, Missile och en tung, tung Your Joy is My Low. Chris Corner lovar att IAMX kommer tillbaka och är märkbart nöjd med responsen. Det ska han vara. Han har ju just visat sig för en ny flock.

I festivalens program står det följande om IAMX:

De stående ovationerna har kommit från hela Europa och spelningen på Arvikafestivalen kommer att bli en sådan spelning som det kommer att pratas om i år efteråt.

Den som skrev det kunde inte haft mer rätt.

När jag lämnade campen för att gå mot trancescenen Orion för att se Juvelen haglade de smått ironiska glåporden om 2006 års hype. Jag lät dem passera utan kommentar. Juvelen hade lovat en show som var ”short but sweet” och han höll verkligen vad han lovade.

Efter fem låtar var det hela över. Kort. Men faktiskt ganska sött. Vid sidan av de båda hitsen HannaWatch Your StepHe Don’t Love You om att Juvelen kan ha mer att ge. Ge honom bara tid. Jag vet att jag gärna hör mer.

Dagens stora överraskning är definitivt mina medvästeråsare i Imajica. Förväntningar existerade inte ens när jag stack in huvudet på Orion, men inom fem minuter har jag slängt av mig popkavajen och inlett en solodans runt min handväska. Imajica spelar extremt melodiös, rymlig techno, musik som lämnar andningsutrymme och plats för reflektion och reaktion på ett sätt som Arvikas dansbokningar allvarligt talat inte alltid gör.

Från en tråkig DJ Kvasi sticker vi till Lyran för att titta på grekiska Iambia. De visar sig i princip vara synthvarianten av E-Type. Hysteriska förinspelade beats, en massa rök och stroboskop. Lägg sedan till en mimande frontman med pageklippning som studsar upp och ner i entusiastiska försök att se ond och farlig ut, samt en snygg tjej (okej, skitsnygg) som tyvärr inte verkar göra något annat än att se snygg ut. Men det verkar gå hem hos undercut-publiken.

Få namn lockar på Vintergatan i år. När Bloc Party kliver på klockan 22 är det till att börja med ganska glest i publiken, även om utrymmet fylls upp när de redan som fjärde låt spelar Hunting for Witches, bästa låten från A Weekend in the City. Det är lite svårt att sätta fingret på Kele Okerekes band. De har alltid velat vara lite förmer än de andra banden som kom fram i vågen av kantig, dansvänlig rockmusik, lite mer medvetna, lite mer intellektuella. Men de verkar väldigt nöjda med att skrika ”hur är läget?!” och ”it’s time to fuck some shit up!”. Å andra sidan kan man i och för sig diskutera hur man annars ska interagera med en festivalpublik (killarna bredvid mig skriker ”Håll käften jävla böghora!” som svar till Okereke). Det roligaste momentet är för övrigt när trummisen Matt Tong sliter av sig tröjan och börjar göra hysteriska rockposer innan han återgår till att trumma som en dåre. Över huvud taget är han det roligaste att titta på under hela spelningen. När det gäller Bloc Partys musik är den egentligen rätt… ljummen. Visst bränner det till under Banquet, Helicopter och This Modern Love, men däremellan är det ärligt talat ganska mycket transportsträcka. Mot slutet lyckas dock bandet plocka upp mig och jag tycker faktiskt att det är ganska bra, åtminstone intressantare än på skiva.

Torsdagskvällen avslutas med Nouvelle Vague, som väl mest kan sammanfattas med ”bra men ganska sövande”. Deras format är alldeles för begränsat för att vara intressant i längden. Däremot är jag till skillnad från Hamberg glad över att de inte mesade till det så mycket. På skiva känns deras försiktiga versioner ofta sökta och blir mest irriterande, så jag är nöjd över att se lite mer blod.

Dessutom ska jag intervjua Chris Corner (IAMX) ikväll.

Det är med en smått ömmande nacke som jag konstaterar att death metal-veteranerna i Vomitory levererade ett i princip klockrent gig på lilla Lyran i går. Tajt, kompakt och välspelat. Tobben var som vanligt fullständigt krossande bakom trummorna, han är i sanning en av de bättre metaltrummisarna i vårt avlånga land.

Att spelningen varade i dryga halvtimmen, tror vi fick nio eller tio låtar, är en perfekt längd när det handlar om så pass brutal musiok som det gjorde.

Även låtvalen var näst intill klockrena, trots att de skippade Revelation Nausea. Men punkiga March Into Oblivion och den avslutande trion Beneath the Soil, Rotting Hill och Chaos Fury väger upp det hela med lätthet. Som extranummer bjöds det på Raped in their own Blood. Mer kan man knappast begära.

Värmlänningarna hade dock inte lockat speciellt mycket folk, och en hel del såg allvarligt talat mest ut att ha blivit ditsläpade för att kolla in något spektakel. Det var med andra ord inga problem att finna ett utrymme vid kravallstaketet och låta nacken göra sitt. Det var sannerligen inte igår det hände, men när det är Vomitory som står på scen är det svårt att låta bli att ryckas med. De är ett av Sveriges bästa death metal-band och det visade de verklgien i går. För de som missade spelningen är det bara att beklaga.

Damien

Mats övertalade mig sedan att gå den dryga kvarten ut till campingscenen för att se Karlstadbandet Damien och jag är verkligen glad att han gjorde det. Finfin crossover, med grymma thrash metalriff, och en härlig energi var vad vi möttes av. Tjugo minuter hardcore var precis vad som behövdes och med två klockrena spelningar på festivalens första dag är jag mer än nöjd.

Stundtals är det ändå nästan så bra som jag hoppats. Som när de gör en perfekt Blue Monday, en försiktigt svängig Guns of Brixton och den mäktiga allsången i Love Will Tear Us Apart som får avsluta huvudsetet. A Forest är så klart som klippt och skuren för publiken i Arvika, samtidigt som superhiten Too Drunk to Fuck dras ut lite för länge.

Jag önskar att de plockat ner ännu mer och kört materialet i supersoft sköljmedel. Den här kvällen tar de i lite för mycket. Den verkliga konsten ligger i att våga vara mesig. Under torsdagen stod inte Nouvelle Vague för den mesigaste stunden.

Musikaliskt känns festivalen lite ljummen hittills. Det tänder inte riktigt till. Men imorgon är programmet mer lovande. Och som vanligt är det ju en fröjd att vara här bland alla toktrevliga funktionärer. Trevligaste festivalen är här och nu.

Samtidigt som Mapei tar över showen totalt varje gång hon tar över micken sladdar det också betänkligt. Det blir mer av rep och flams än sväng. Freestyle i all ära, men så kul är det inte.

Efter lite drygt en halvtimme vänder det. Damn! kliver upp på scenen. Först i liten trupp och efter ett tag i full styrka med Chords och Timbuktu i släptåg. Det blir som en lång lycklig efterfest till spelningen på största scenen tidigare under eftermiddagen. Materialet spänner från Gott folk till Jamie Lidell-covern Mutliply via (tror jag) Martelli Tapes-material. Det är så klart alldeles strålande fantastiskt trots att hela sällskapet är hyggligt runda under fötterna.

Efter ännu en dryg halvtimme kör Mackan, Max och DJ:n jag missade namnet på ett set med det bästa från de båda nysläppta skivorna med Basutbudet. Hårt sväng mellan funk, techno och hiphop. Det svänger hårt, men jag har ändå lite svårt att tända om efter Damn!-överraskningen och lyssnar på de sista spåren från presstältet.

Damn tolkar Multiply

Sanningen är också den att liveskivan kammade hem full pott när Susanna skrev om den, så kritken om att betyget alltid är samma lika var inte heller riktigt sann.

Dagens insikt under konserten är att Timbuktu live funkar på fler nivåer än på skiva. Live kombineras de redan starka melodierna med ett lika svängigt groove. Damn! ger låtarna en extra dimension och en chans för oss som inte dansar till melodin att svänga våra ben till rytmer som träffar strax under midjan. Den exakta timme bandet har på scenen gör att setet tvingas till viss komprimering i förhållande till konserten jag såg senast. Trots det hinner de med både en till synes improviserad fresstyle-stund med Mapei vid mikrofonen och den osläppta Spring som en kriminell.

För min personliga del blir höjdpunkten slutklämmen där extranumret görs i brass-form med hela orkestern samlad längst framme vid scenen. Det har uppenbarligen vuxit fram under turnéns gång och blir dagens överraskning.

Lyssna här, så förstår du.

1. Kom hem som nån annan
2. Maj förra året
3. Längs hörnen
4. Ghana mot Italien
5. Tror du det?

Sex anledningar till att du borde kika in till Andromeda på fredag kväll. 22.30 närmare bestämt. Nu kan du lyssna.

1. The Alternative
2. Kiss and Swallow
3. Spit It Out
4. Missile
5. S.H.E.
6. Your Joy is My Low

Saxat från nyhetsbrevet:

Brian James Gang
Förutom att ha skrivit en av världens bästa punklåtar, New Rose, har han även spelat med folk ifrån The Clash, Dead Boys, Stooges, Sex Pistols, MC5, Guns ‘n’ Roses, The Police och Blondie. Vem pratar vi om? Brian James från legendariska The Damned och Lords of the New Church. Nu har Mr James samlat ihop ett gäng polare ifrån bl.a Sham 69 och är redo att väcka liv i gamla punkklassiker och skapa nya. Spelningen på Henriksberg är en exklusiv spelning för Skandinavien och de flyger in enbart för denna spelning. Brian James är en punkikon av rang. Det är denna kväll vi ska fucka upp alla som tror att Neverstore, Tokio Hotel, Billy Talent och AFI är punk. Brian James skulle inte ens torka sig i arslet med nämnda bands tshirts.
I år är det 30 år sen 1977. Låtom oss fira.

Voxtrot
Voxtrot med sångaren Ramesh Srivastava besitter i sitt uttryck en säregen kombination av ilska, våld och bräcklighet. Med Suedemelodier och förvånansvärt hoppingivande texter om självförräderi och uppoffring debuterade Austingruppen i år med ett efterlängtat självbetitlat album innehållandes pianoballader varvat med återhållsamt driven indie-rock. Voxtrot håller och håller på undergångens sista anslag. Och så… exploderar det. Det är vackert när det går åt helvete.

Woven Hand
David Eugene Edwards är en allvarlig man. Gravallvarlig. Hans intensiva psalmer om synd och förlåtelse är på intet sätt något annat än djupaste allvar. Alla som sett honom live, med soloprojektet Woven Hand eller som frontman i numera avsomnade 16 Horsepower, vet att han menar det han sjunger om, och det är omöjligt att inte beröras. Han har något att berätta – historier om kärlek, tro, fruktan och ond, bråd död. Varje låt framförs som om det är hans allra sista, men ändå förmedlas något slags hopp bland de apokalyptiska hymnerna.

Low
Hypnotiska trion Low från långsammaste Duluth höjer inte rösten i onödan. Low har i närmare 15 bår utvecklat sin minimalistiska musikaliska estetik som utgår mycket från frånvaron av toner och instrument. Det som började trevande och experimenterande har idag utvecklats till en något skramligare nattsvärta med fragmentariska låtuppbyggnader och delvis ny instrumentering såsom trummaskiner och loopad sång. De har besökt vårt land i norr ett flertal gånger, alltid lika uppskattat i föreningen nordiskt folklynne och amerikansk utvecklingslusta. Budskapet är klart.

Function
Mathew L Nicholson är mannen bakom Function; en lös sammansättning människor som skapar ett experimentellt musicerande. De har gjort mycket musik till kortfilmer, dokumentärer och konstinstallationer. Tillsammans med Patrick Lindell komponerade Nicholson nu senast i en orkestral sättning för att dessförinnan ha spelat in senaste albumet The Secret Miracle Foundation i över tio länder. Musik är en konstform som bara kan referera till sig själv, det är stort.

Sparta
Från legendariska At the Drive In kommer delar av bandet Sparta. De tog rockelementen från ATDI och utvecklade sin post-hardcore. Genom flitigt turnerande, t.ex. som support till Incubus och Pearl Jam, har de gjort sig välförtjänta av en sällan skådad respekt. Fullt ställ!

Jonas Game
På TTA-etiketten Sincerely Yours släpper Göteborgs senaste triumf sin debutsingel ”New City Love”. Med en dokumenterat gedigen låtskrivartalang och sinne för smakfullt referensbruk tar Jonas från Bad Cash Quartet upp rocksvärdet och svingar det mot spända pulsådror. När de spelade på Pustervik var lokalen nära att gå i bitar av alla hungriga hjärtans samlade pepp. This is the Game.

Big Bird
Andy Warhol blev en gång tillfrågad i en intervju om det var någon skillnad mellan årstiderna, han svarade: ”eh… no, except the weather!”. Detta ligger i luften, i stämningen, och lite i beskrivningen av Big Bird. De gör musik som egentligen är väldigt 60- och 70-tal, men som ändå lever helt i nutiden. Det är bara siffrorna som ändras. Precis som all annan viktig konst är den del av atmosfären, en del av vädret.
Big Bird består av Frans Johansson, Joakim Åhlund, Carl Lundell och Nino Keller. Delayrock’n'roll och poprefränger som sätter sig, dom gör det dom är bra på, bäst på.

The Tough Alliance
Oavsett om de från varvets Göteborg eller yachternas Nice så levererar TTA basgångar och slagverksakrobatik lika elastisk och hjärtträffande som en delfin voltandes i en turkos ocean. Med basebollträ och linneskjortor har de tagit det mest dekadenta El Born, upprorslystern från ett förtryckt gråstenat folk i norr och charmen från din kompis lillebror. Han den söta.

Lykke Li
På allas läppar, ”den nya” nästa stora. Lykke Li och 2007 rimmar som handen i handsken. I upplevt korta särpräglade uttryck rycker hon med popmusikalisk sirlighet tag i den nyanlända lyssnaren. Med ett uttryck lika självklart som om det spottades och frästes viskar och svävar hennes frågande uppmaning ”don’t you let me go, let me go, tonight”. Nej, Lykke Li kommer att stanna länge.

Patrick Watson
Den kanadensiske singer-songwritern, tillika bandets namne, som ofta jämförs med Rufus Wainwright är nästa stora namn på den välartikulerade (läs välutbildade) scenen för finstämd ångest. Gillar du pianoromantik om den stora flykten och gitarrplock om att ta skydd för stormen? I så fall kommer Patrick Watson få dig att brista i gråt. Likt regnet en sommarkväll när du ensam sitter med mössan vilandes på köksbordet i ett skogskjul långt långt hemifrån.

Florence Valentin
Love Antell med sitt Florence Valentin var redan talk of the town 2003 med ”Allt som bygger upp ska vi meja ner”. I dag fyra år senare år sedan har det smällt till ordentligt. Med en charmant punkosande pop sätter man samtiden och politiken på sin spets i stringenta analyser och uppgiven realism, självklart uppbackad av ett tåg av blås och bandekon. Med sommarens singel, ”Pokerkväll i Vårby Gård”, vidgar de förortsperspektivet från Haninge till orgelns födelsestad; Vårby.

Teenage Badgirl
Smutsigt och trixigt, avigt och jobbigt, tänk Coburn på druvsocker, datA i köttkvarnen. Det svänger så det svartnar, bara det inte svartnar; ge mig svart laser och något som får mig att vara vaken till morgonen. Druvsocker var det ja…
Hade svensk lagstiftning tillåtit medborgaren att dansa efter klockan fem på morgonen på taket i takt med soluppgången så hade Teenage Badgirl varit den lagbalkens soundtrack. Hade det funnits en tradition att gå av bankjobbet fredag eftermiddag och gå på klubbandet, fortsätta detta i ett sträck till söndag eftermiddag för att sova ett par timmar innan det är bank 9-5 igen så hade den traditionen instiftats av Teenage Badgirl.
Goose spelade på Hultsfred, Scissor Sisters på Arvika. Nu uppdaterar vi; remixkungarna på Way Out West. Sen lägger vi ner fransoserna för i år.

Way Out West (2007-07-11)

Torsdag

Jag har egentligen inga illusioner om att hinna se de första namnen på listan. Jag vet fortfarande inte säkert om Damn! kompar Timbuktu eller inte. För min egen del spelar det inte så stor roll, jag har sett kombon så många gånger att det nästan vore välkommen omväxling att se Timbuk backad av DJ Amato allena. Dagens två viktigaste spelningar är med Basutbudet & Co och Nouvelle Vague. Hade gärna sett Vomitory också, men där är årets enda krock. När Hans Appelqvist kliver på har jag säkert somnat…

13:00 The Scrags (Lyran)
14:30 Yo yo yo Acapulco (Lyran)
16:00 Timbuktu (Vintergatan)
19:00 Basutbudet, Max Peezay & Mapei (Jamobilen)
22:00 Bloc Party (Vintergatan)
00:30 Nouvelle Vague (Cassiopeia)
02:30 Hans Appelqvist (Cassiopeia)

Fredag

Svenskindiedagen. Det ekar ororväckande tomt i programmet och det enda jag verkligen måste se igen är TTA. Tveksamt om jag klarar att hitta samma pepp igen. LDoA åker med mest för att jag aldrig sett dem. Shout Out Louds har jag bara sett en gång tidigare och eftersom jag trots allt är lite småsvag för deras glada Cure-pop kan jag väl ändå släntra förbi? Laakso levererade stort ifjol och jag ser fram emot att se dem igen.

13:30 Last Days of April (Andromeda)
16:30 Shout Out Louds (Apollo)
18:00 Laakso (Andromeda)
00:00 The Tough Alliance (Apollo)

Lördag

Dagens lista innehåller fem svenska artister jag aldrig sett live och heller inte riktigt hittat fram till på skiva, radio och filer. Men jag är fortfarande nyfiken på allihop och vill gärna ge dem ännu en chans att nå fram till mig.

13:00 Midnight Monkeys (Lyran)
18:00 Tingsek (Andromeda)
19:00 Emmon (Orion)
20:00 Air Bureau (Orion)
22:30 Zeigeist (Andromeda)

Torsdag
18.00 Mando Diao, Vintergatan
22.00 Bloc Party, Vintergatan
23.30 120 Days, Lyran
00.30 Nouvelle Vague, Cassiopeia
02.00 Weeping Willows, Apollo

Fredag
14.30 [ingenting], Apollo
16.30 Shout Out Louds, Apollo
19.00 Consequences, Lyran
20.00 Juvelen, Orion
21.30 Hocico, Apollo
22.30 I Am X, Andromeda
22.30 Ellen Allien, Orion
23.30 Hey Willpower, Lyran
00.00 The Tough Alliance, Apollo
00.30 Dibaba, Orion

Lördag
16.00 Mixtapes & Cellmates, Lyran
16.30 Kristian Anttila, Apollo
18.00 Tingsek, Andromeda
20.00 Air Bureau, Orion
21.30 Patrick Wolf, Apollo
22.00 Ashbury Heights, Lyran
22.30 Zeigeist, Andromeda
00.30 Apoptygma Berzerk, Apollo
02.00 Boeoes Kaelstigen, Orion

Torsdagen är som synes relativt tunn och de band som listats där är dessutom lite vilket som. Den jobbigaste krocken på hela festivalen står definitivt I Am X/Ellen Allien för, på exakt samma speltid. Men just nu lutar det åt att I Am X kommer att gå före. Utöver det riktigt sugen på Hey Willpower, Zeigeist, Boeoes Kaelstigen samt givetvis Patrick Wolf.

Förutom att se en massa konserter ska jag dessutom fylla år på fredagen och inte minst, träffa delar av den övriga redaktionen för första gången. Stort.

Samtidigt kommer en sen programändring. Amerikanska Shiny Toy Guns har ställt in sin spelning på grund av ett dödsfall i familjen. Svenska Laakso ersätter.

Jag minns när jag såg Nasum göra en lika fantastisk spelning på Lyran som de alltid gjorde, jag minns The Accidents glädjerus på samma scen när de delade ut rosor till publiken och jag minns My Dying Brides magiska spelning på Apollo. Loosegoats morgonspelning 2001 var också helt fantastiskt.

Jag förlade en hel lördag på campingen ett år, men kom hem med ett stort sug att kolla upp Opeth på allvar och det är en kärlek som inte har lämnat mig sedan dess. Monos, Disco Volantes och Theatre of Tragedys spelningar på Andromeda var grymma. Burst, som fick gå före Kraftwerk. Ett bra val i slutändan, konserten var fantastisk.

Jag köpte skitbilliga folköl på någon stormarknad inne i själva Arvika något år, jag åt en smått fantastisk hotellfrukost på en restaurang vid torget ett annat och jag skrålade med bland tälten i Dan Berglunds De mördades fria republik. Kanske alla tre åren. Patrik Hambergs kommentar en sen natt eller tidig morgon, välj själv, om att ”Musik är överskattat. God natt!” med ett leende från öra till öra är också minnesvärd. Och så alla bekantskaper, så klart. Jag hoppas jag springer på dem allihop i år också.

Som vanligt har jag tryckt in för många band som ska kollas upp, om än bara för en stund. Förmodligen kommer ett gäng av dem få stryka på foten, om inte annat så för trelåtarnsregeln. Men så är det.

Undantaget är lördagen, men jag kan inte hitta något jag egentligen vill se utöver Pain på hela dagen. Märkligt, men jag antar att kollegorna kommer att ge mig lite lördagstips att kolla upp.

Snart bär det av. Men först är det två dagars jobb och en speedwaymatch i Västervik att beta av.

Torsdag
18.00 Maia Hirasawa (Andromeda)
19.00 Vomitory (Lyran)
20.00 Wendy McNeil (Andromeda)
21.40 Damien (Campingscenen)
23.30 Front Line Assembly (Apollo)
02.30 Hans Appelqvist (Andromeda)

Fredag
14.30 Miss Li (Lyran)
19.00 Dark Tranquillity (Apollo)
20.30 Nine (Andromeda)
21.40 Dorlene Love (Campingscenen)
22.00 Memfis (Lyran)
22.30 In Flames (Vintergatan)
01.00 Keep of Kalessin (Lyran)

Lördag
17.30 Pain (Vintergatan)