The Ark har hunnit halvvägs när jag vandrar in i ett soldränkt Azaleadalen. Det är ett väldigt slött The Ark som möter mig. De är helt svartklädda och här finns inget spår av glam. Publiken – som mest består av folk under 25 eller över 40 – verkar dock tycka att det här är helt rätt. The Ark gör sin avskedsturné och det är många, långa mellansnack om minnen, om det som varit och det som kanske kommer. Ljudet svajar och sticker iväg när de kör sina hits. De avslutar med Calleth You, Cometh I. Det är ett inte helt värdigt avslut. The Ark kan göra det bättre än så här.

Where the Action Is är inte ett helt dumt arrangemang. Så har de i och för sig tur med vädret också, men för en eftermiddag i Slottsskogen står den sig bra. Det är torrt och soligt. Enbart två scener på ett ganska litet område. Och där vandrar publiken fram och tillbaka utan stress. Här missar ingen en spelning. Man kan sitta i mitten och höra båda scenerna ganska bra. Att det sedan är toksponsrat och lite för rent i hörnen bortser jag från. Det är ju ändå bara för en eftermiddag.

Så hör jag skriken. Skriken! Conor Oberst har äntrat den mindre scenen och tar upp Four Winds från Cassadaga. Publiken är lite sparsam till en början. De tar lång tid på sig från The Ark. Men Bright Eyes har å andra sidan den mest hängivna publiken.

Förra gången jag såg dem halsade Oberst ur en vinflaska och trillade nästan av scenen. Det känns som tusen år sedan. Nu börjar det försiktigt. Oberst vaknar efter hand men det där med hjärta och smärta finns inte längre mer än i texterna. Vad han gör på scenen är mer något bra. Han vinglar runt för att iscensätta och efter att ha sett hans tidigare spelningar så kan man inget annat än att föredra det här Bright Eyes. Ett band som spelar bättre än hellre. Och låtarna räcker ju.

Mike Mogis är fortfarande med och står som vanligt i keps i bakgrunden och gör sin grej. Men det ska ganska mycket till för att byxdresserna ska börja röra på sig. Det ska till mariachitrumpeter och ångestskrin. Det ska vinkas in First Aid Kit in på Road to Joy med tamburin och skakägg. Då har redan publiken tunnats ur rejält där jag står och det är väl Bright Eyes och Glasvegas som lockar mycket av samma publik den här kvällen.

Ja, Glennvegas har sin publik. Men musiken är ogenomtränglig. Speciellt här. Det är för stort, för mycket, för tjockt.

Brandon Flowers – när hände det? Vid lilla scenen är det nästan lika mycket folk som vid stora. Alla är lite som tokiga trots att det låter som David Gray. Men The Killers-sångaren omfamnas. Sen är det det ständigt dilemmat. Hur han talar om för sitt nya band att nu ska det till att spelas Killers-låtar, annars kommer det aldrig att funka. Här har vi Read My Mind. Här avslutar de med Mr. Brightside.

Fast det finns ändå lite däremellan. Där högt uppe i registret som han håller till. Men utan att ha lyssnat i förväg så är det svårt att ta till sig. Sen gästar Jenny Lewis och spelningen tar en annan riktning. Helt plötsligt känns den där malplacerade byrån på scenen som något som hör hemma där. Det känns nästan inbjudande trots Brandon Flowers strikta stil.

Han kan inte hålla kvar publiken till slutet. Ganska snart avviker många och jag kan och vill inte tro att det är för att skaffa en ormgropsplats framför Coldplay.

Men så är det. Coldplay drar iväg fyrverkeriena redan under första låten, efter att de gått in till symfonistycke à la nu kommer kungen. Buga! Tyket och så snyggt gjort.

Chris Martin är blekare än nånsin.

De spelar Yellow och allt blir gult.

Det flyger konfetti över scenen och publiken i tredje låten. Jag börjar undra vad som ska komma sen. En zeppelinare som släpper ner nakna dansare från luften? Clarence Clemons som gästblåsare? Men då kommer jätteballongerna! Gigantiska bollar i olika färger släpps ut över publikhavet.

Det är något fint över att Coldplay, kända för att vara världens tråkigaste band som alla vet ändå har ganska mycket humor, gör så mycket för att skapa en show som baseras på mer än vackra ballader. Till en början är det de lugna numren, eller snarare de Martin framför själv, som faktiskt är behållningen. Men jag får vika mig för snygga gitarrer och efter hand blir det snarare Martins solonummer som känns som mellannummer. Ballongerna behövs väl där.

Coldplay gör det bra men jag ser inte slutet. Jag går efter Viva la Vida. Berätta vad som hände. Hoppade Chris Martin genom en brinnande ring?