Man måste ju gilla KMFDM för att de är så absurt konsekventa. Till och med när de gör en skiva tillsammans med en annan artist väljer de en med fem bokstäver i namnet för att inte bryta ordningen (KMFDM vs SKOLD).

Även om det inte var så från början (What Do You Know, Deutschland? och Don’t Blow Your Top). De försökte förnya sig efter återformeringen, med Hau Ruck och Tohuvabohu, men de kände väl själva att de inte passade där.

För det är inte förnyelsens kraft som driver KMFDM. De är snarare ett ganska nostalgiskt tillbakablickande, men med anletsdrag som modernistiskt hävdar något om framtiden (trots att modernismen dog för länge sen). Och de kan ju aldrig hålla sig från lätt illaluktande, studentikosa skämt med sina låttitlar, som inledande Up Uranus.

Det är roligt att tänka på att de som en gång klädde sig i synthuniform för framtidens skull blivit så ruskigt konservativa att de inte rör sig alls, annat än för att pliktskyldigt krypa framåt för att det inte helt fastna i golvet. Fritz Lang och Metropolis är fortfarande framtiden vi rör oss mot och den kommer dyka upp fram emot en sisådär 2001 när vi hittar konstiga artefakter på månen och börjar åka i psykedeliska ljusvirvlar till mars för att titta på märkliga bäbisar.

Det är en framtid som passerat. En framtid som luktar gammal världsutställning där byggen riktades i räta linjer mot flygande bilar och sfäriska hus. Missförstå mig inte, det är bra att sikta framåt. Men riktningen bör vara just framåt, annars leder inte tanken någonstans.

Men jag accepterar ändå KMFDM. De står där och försöker blicka bakåt mot framtiden och passar på att sjunga på ryska:

Давай Брат Давай
Oбъединимся
И Завтра Не Будет
Чёрнo-Белым

Davai

Men det är tyvärr inte mer spännande än ”kom igen killar, låt oss låta bli att bli Tjernobyl-vita”. Typ.

Bäst på skivan är Human League-covern Being Boiled, men det är ju mest Human Leagues förtjänst.