Flopp.

Det är inget kul ord. Framförallt inte om man sålt guld, platina respektive dubbel platina med sina tre föregående skivor. Det var i vilket fall det som hände Run DMC:s fjärde skiva Tougher Than Leather. Och hur reagerar man på en flopp?

Så här. I alla fall om man heter Run, DMC och Jam Master Jay.

Det hade hänt en hel del inom hiphopen mellan Raising Hell och Tougher Than Leather. Det hade inte hänt mindre mellan Tougher Than Leather och Back from Hell. Och det största Run DMC presterat var temat till den andra Ghostbusters-filmen.

Men nu var de tillbaka. Back from Hell. Nu skulle de visa var rapskåpet skulle stå. Och de var inte glada.

Egentligen räcker det att titta på omslaget för att se att något inte var som det skulle på planeten Run DMC. Den uniforma Adidas-klädseln var borta. Faktum var att det inte syntes något Adidas alls. Inte ens hattarna var som de skulle. Bara en guldkedja. Jeansjackor.

Run DMC var milt sagt desperata i jakten på en ny stil. Bli kungarna av rock igen.

Problemet var bara att de inte visste vad de ville. Back from Hell är en salig blandning av stilar som var inne i skarven mellan åttio- och nittiotal.

James Brown-funktrenden som sköljde över hiphopen vid den här tiden hörs inte minst här. Saxar, basgångar, trumbreaks och andra allmänna JB-ljud. I Kick the Frama Lama Lama flörtar de med jazztrenden. Naughty låter som LL Cool J, det hårdare svänget i Groove to the Sound och Livin’ in the City för tankarna till Public Enemy och sen kommer helt plötsligt ett reggaemellanspel in utan någon egentlig mening. Än mer intressant är det i Faces och Pause (b-sidan till Ghostbusters) helt plötsligt blir New Jack Swing av alltihop. Speciellt den sistnämnda låter som ett mellanting mellan Bobby Browns My Prerogative och Bell Biv Devoes Poison.

Men även medlemmarna själva visste nog att deras storhetstid låg bakom dem. Det är ingen slump att titeln på inledande spåret är Sucker D.J.’s (b-sidan på gruppens första singel var Sucker M.C.’s) och att det egentligen bara är en uppdaterad version av Rock the House, som inledde gruppens andra album King of Rock. Men hur mycket de än försökte gick det inte att fernissa över det faktum att Back to Hell var en synnerligen blek skiva ställd mot de tre första.

Det finns dock en ljusglimt i What’s It All About. Mest därför att det, såvitt jag vet, är enda gången några rappare valt att använda beatet från Stone Roses Fool’s Gold att rappa över (låten bygger dessutom på Bobby Byrds Hot Pants – I’m Coming, I’m Coming, I’m Coming och Incredible Bongo Bands välanvända Apache).

Ungefär här gick gruppmedlemmarna på allvar in i en sprit- och drogdimma, förmodligen mycket på grund av svajande karriär och att de kände sig frånsprungna i den genre de mer eller mindre satte standarden för. Tre år senare skulle de komma ut på andra sidan med en stjärnspäckad comebackskiva.

Nyfrälsta.