Recension
- The Will To Death (CD) John Frusciante
- 2004
- Record Collection/Warner
En dogmaskiva
Lyssna
Externa länkar
- John Frusciante
- På webben finns allt du vill veta om skivan, om Frusciante och hans musik. Och hans konst. Förstås också information om kommande släpp.
- Intervju
- En intervju från Rolling Stone där Frusciante berättar om skivan.
Etiketter
Det här är en dogmaskiva. Varje ackord, varenda ord bär på en mening. Det är naket i ordets rätta bemärkelse. Tramsfritt. Skapat av en tanig, blek gitarrist med renoverade tänder som gör låtar på löpande band. Han borde egentligen vara död, men lever på uppstuds. Han har på egen hand räddat Red Hot Chili Peppers, men är ljusår ifrån att vara lika omtyckt som soloartist.
John Frusciante är respekterad, men knappast populär. Faktum är att inte ens hans eget skivbolag tror fullt ut på det här projektet. Sex skivor på lika många månader. Alla inspelade under första halvan av 2004.
Kanske är det ett utdraget kommersiellt självmord vi bevittnar. Men… John Frusciantes musa lämnar honom inte ifred. Eller är det kanske demonerna. Oavsett vilket gör det ”The Will To Death” till en skiva på liv och död. Som inleds med att ”A Doubt” flyger högt och skjuter iväg sig i omloppsbana då Jimi Hendrix ande hälsar på. Slutet av låten är en uppvisning av vad en musiker som är ett med sitt instrument kan göra med några få toner. Sen fortsätter skivan i samma intensitet som Frusciantes förra skiva, ”Shadows Collide With People”. Den är ett elakt skrapsår som sakta läker i rötmånadssolen. Det stramar, kliar och svider. Men, jag kan inte låta bli att pilla på det.
Det låter långt ifrån listmässigt, men ändå väldigt lättlyssnat. Inte minst genom att pianot lyfts fram. I ”The Mirror” hälls sockrad syra i mina hörselgångar när Frusciante försiktigt får svarta och vita tangenter att prata samma språk som de sex strängarna. Vackert är ett slitet ord som inte rättvist beskriver låten, men nästan. I ”Wishing” låter han pianot regna ned över låten. En strilande ström av toner far genom luften och landar i en varm låtpöl där de förångas och lyfter igen. Som i en musikalisk fotosyntes. Ett kretslopp.
Han fortsätter att skjuta sina melodier och ord rakt in i mig. När de små, små beståndsdelarna John Frusciantes musik byggs upp av rusar igenom min kropp vaknar känslor upp. Känslor som musik inte brukar väcka så ofta.
Jag ser fram emot de kommande fem skivorna. John Frusciante har gjort serien helt utan tanke på försäljning och marknad. Något som få andra miljonärsmusikanter ens skulle våga drömma att göra. Tyvärr.
Kreativiteten har dominerat helt.
Därför är det många som avfärdar honom. Som inte hör. Eller inte lyssnar. Och därför missar ännu en skiva som är så bra att man kan bli rädd för att lyssna på den.
Publicerad: 2004-08-11 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-11 13:29
33 kommentarer
einz
#
"Shadows Collide With People" blåste iväg mig totalt. Är febrigt intresserad av den här skivan.
#
zwei… Är det någon som vet när Punk Of Country´s debutplatta kommer?
#
hehe, en dogmaskiva, hehe.
#
han får visst alltid bra betyg här.
#
"Som inte hör. Eller inte lyssnar."
Eller delar bara inte samma uppfattning som Fredrik Welander om vad bra musik är.
#
Enligt min mening, och jag har verkligen studerat musiken, är John Frusciantes musik tämligen oinspirerad och slätstruken rock. Men det verkar som om Fredrik Welander tydligen inte genomskådat den fasad av obskyra och otydliga ljudmattor som Johnny-boy bygger upp. Usch, men för all del, obskyrt och otydligt kan ju också vara tilltalande. Utslitet tycker jag.
#
det är jävligt synd att inte några bra skivor recenseras. bara en massa skit. jag är så jävla trött. nu ska jag hoppa ner i arkivet och tummla runt i en orgie utav bra skivor istället. going back to 1999 polly!
#
John Frusciante är en gud!
#
Bra recension, "Time runs out" och "The will to death" är höjdpunkterna på skivan. Någon som fått tag på Ataxia-skivan? Det står fortfarande kommande på cdon fast releasen skulle vara Aug 10
#
Underbar! dock är shadows collide with people snäppet vassare
#
Ataxias skiva är försenad någon vecka. Jag har hört den, asbra! Monotont upprepade basslingor, experimentella trummor och så mycket gitarr och sång på samma gång.
#
Typiskt pretto Welander att inte dissa. DSC vågar inte dissa skivor som verkar lite "alternativa". Jag lovar att han inte har lyssnat på "Shadows collide with people" sedan han recenserade den senast.
#
Vad är Ataxia?
#
Frusciante är kung! Ni från gnällbältet kan ju ta o lägga er.
Han är bäst… så är det bara, och det går inte att ändra på.
#
welander lyckas få mig intresserad i alla fall. jag ska absolut kolla upp den här.
#
Inget underbetyg kan jag säga, lyssnat intensivt på den här plattan sen den kom ut….
Alernativt?? lyd mitt råd..lyssna på bra musik oavsett genre, jag tror genrelyssnandet blivit rena viruset.
Det här är riktigt bra musik!!
#
förra skivan var bland det bästa jag hört.
Är den här bara hälften så bra så är jag mer än nöjd
#
jag är ett stort frusciante fan och lyssnar på alla hans skivor, personligen föredrar jag to record only water for ten days av hans soloverk eller niandra lades & usually just a t-shirt. The will to death är den svagaste skivan han släppt, den har några ljuspunkter (titelspåret) men skivan lider lite av hur snabbt den är inspelad, blir ganska slätstruket och fantasilöst i lägnden. Ska bli spännande att se om ataxias skiva blir bättre, jag hoppas det.
#
Frusciante är gud och skivan är helt underbar! Jag har i det närmaste lyssnat konstant på den på sistone. Så långt ifrån slätstruket och oinspirerat man kan komma.
#
Skivan är underbar och Frusciante är Gud.
#
Kul att hitta likasinnade – Frusciantes musik är helt underbar. Otroligt att han kom tillbaka efter sin totala nergång efter BSSM. Nu är han väl klar med sitt soloprojekt och jobbar på nytt RHCP-album & turne – ser fram emot det!
#
John Frusciante är Gud, Tack så jävla mycket att du gjorde soloalbum……låtar som ”Song To sing when im lonely”, ”The Days Have Turned”, ”The Will To Death”, ”Omission” osv…borde fan få pris så bra dem är….Over and Out
#
Svenne, jag tror inte Frutticante kan svenska så det är ingen idé att tacka honom här :D
#
Fint att hitta likasinnade som nämnt tidigare. Han är bäst, så är det. Egentligen så är det bara rätt åt de som tycker han är dålig. Tycker man det så förtjänar man inte att njuta av hans musik iheller. ;)
#
SVENNEMUSIK!!!
#
vill jag bara gratta för en av de bästa recensioner jag läst. Håller med varenda ord, skivan är ett mästerverk!
#
Frusciante in my heart!
#
Detta är en mycket bra och rättvis recension. Frusciante förtjänar all den prislovning han får.
All musik han gör är så inspirerad och icke slätstruken som musik någonsin kan vara. Ett praktexempel på en helt fantastisk musiker som bara bryr sig om en enda sak, musiken som sådan.
John Frusciante är makalös på det han gör och det är synd att inte fler skriver och framför musik från hjärtat på samma sätt som John gör och alltid har gjort. Som det är nu så är det bara John och ett fåtal andra som har denna otroliga och omisstagbara begåvning.
#
Lysande recension! lyfter fram och beskriver Johns geniala musik till punkt och pricka. Varje album som han släpper är bättre än det föregående. Väntar hungrigt på fler!
#
Vad glad man kan bli av att hitta fler som lyssnar på J.F
Trodde jag var ensam i Sverige om det =)
Bra recension, märkligt att du inte nämner ”the will to death” som är överlägset bäst på plattan.
#
oj, verkar finnas mkt jonh fans i Sverige.. Coolt! Jag älskar hans texter, som om de är från en annan värld. Nu när han har lämnat rhcp blir det intressant och se vad som händer…
Och recentionen är ju bara underbar. Bästa musikrecentionen jag har läst ever.
/ Claes H
#
Lyssna på ”the days have turned” och bevittna när kärlek och mörker smälter samman i en briljant och enkel liten symfoni.
Den vackra skara människor som förstår och gillar hans musik därute, jag älskar er. Ni ska ha eloge för er klarsynthet och för att ni hör med bägge öronen.
/ Ivan A
#
Kommentera eller pinga (trackback).