Så mycket har redan hunnit sägas så många gånger om Born To Die att det känns fånigt att upprepa. Men då en del av det som sagts trots allt är av stor vikt i diskussionen kring Lana Del Rey som artist kan det vara bra att bocka av något av det redan sagda. En del av det håller jag med om, annat inte, varför jag har bifogat ett tillägg till alla punkter:

- Det gör inget att Lana Del Rey inte är street, utan dotter till en miljonär. Autencitet är inte nödvändigt, titta på David Bowie, Britney Spears, Tyler, The Creator etc. etc. CHECK

Tillägg: Det är märkligt hur detta med autencitet fortfarande är en diskurs som dyker upp i samband med musikartister och hur ett alter ego ständigt är någonting som behöver försvaras. Eftersom jag är trött på diskussioner om hur den offentliga och den privata sfären smält samman så mycket att de inte går att separera vill jag inte framhålla detta som en anledning till varför denna förvirring uppstått. Jag tror inte heller att det är det som är anledningen. Jag tror att det finns en väldigt unken syn på musiker, deras persona och deras texter som kräver autencitet på ett helt annat sätt än i synen på andra konstutövare. Det är tröttsamt.

- En tråkig sexualpolitisk attityd har uppvisats i den offentliga diskussionen kring Lana Del Rey. CHECK

Tillägg: Den fåniga autencitetsdebatten har haft sidospår som handlar om blottade kroppsdelar och artistens skönhetsoperationer. Att mottagandet av en kvinnlig artist inom musikbranschen präglas av sexuell objektivifiering på ett helt annat sätt än när det handlar om mottagandet av en manlig artist är en tråkig sanning som bekräftas gång på gång. En av de som uppmärksammat detta är Lindsay Zolandz som i sin recension på Pitchfork dessutom påpekar att det finns en genusrelaterad problematik i texterna på Born To Die. Hon skriver följande:

You’d be hard pressed to find any song on which Del Rey reveals an interiority or figures herself as anything more complex than an ice-cream-cone-licking object of male desire [...] Even when Del Rey offers something that could be read as a critique (”This is what makes us girls/ We don’t stick together ’cause we put our love first”), she asks that we make no effort to change, escape, or transcend the way things are (”Don’t cry about it/ Don’t cry about it.”)

Å andra sidan tänker jag att det finns ett skimmer av romantisk cynism och bitterhet på skivan som ofta är förknippat med den romantiska bilden av det manliga geniet, och att det på grund av en historisk kontext är lättare att avfärda en kvinna som tar på sig den rollen. Med det inte sagt att det romantiska geniet – vare sig man eller kvinna – är en särskilt eftersträvansvärd roll. Men visst finns det ett problem i den offerroll Del Rey tycks identifiera sig med – som också troligtvis är den Zolandz syftar på. Och det är en diskussion som är betydligt mer intressant och viktig än den om autencitet.

- Det vilar en Twin Peaks-atmosfär över skivan. CHECK

Tillägg: Jag fattar kopplingen. Vackar ung tjej med självdestruktiva tendenser (Laura Palmer – Lana Del Rey); svävande skör musik, som under sin lätthet döljer ett oroväckande mörker (Angelo Badalamentis soundtrack till Twin Peaks – Born To Die). Men jag kan inte hålla med. Där Badalamentis musik är oroväckande suggestiv finns det inget oroväckande på Born To Die som ligger latent. Det mörka är explicit och musiken öppnar sig vid första genomlyssningen.

- De fyra första låtarna på skivan är mycket bra. Resten av materialet är svagt. CHECK

Avslutande kommentarer: Ja, detta stämmer delvis. Video Games är som redan bekant för många en mycket bra poplåt och röstsamplingen som ligger i bakgrunden och driver på genom hela Blue Jeans är ett näst intill genialiskt drag. Minst lika bra som de båda paradnumrena är Off To The Races där Del Ray på ett utmärkt sätt utnyttjar en lekfullhet som finns i hennes röst men som annars får gömma sig bakom den rökigt uttråkade stämma som annars genomsyrar albumet. Born to die är en fin, men i min mening småtråkig låt.

Bland de resterande låtarna finns mycket riktigt en hel del svagt material. Jag gäspar åt den plastiga retrokänslan över låtar som Carmen och Million Dollar Man, och den hiphopiga Diet Mountain Dew är ganska ointressant. Men det är inte genomgående svagt. Dark Paradise är en mycket fin låt som påminner mig om Madonnas Frozen från Ray Of Light (en av 90-talets vackraste låtar). Långt, långt bak i ljudbilden ligger (något som jag tror är) en kör som fyller ut låten på ett fantastiskt snyggt sätt. Ett liknande grepp används på National Anthem där det ger refrängen ett rejält lyft trots att låten inte hör till albumet starkaste.