Det är så klart alldeles bakvänt att skriva det här, men här kommer det ändå. Betty Wright: The Movie är den bästa Angie Stone-skivan sedan Mahogany Soul. Det här albumet har allt det jag saknat hos Stone sedan dess, ett mjukt otvunget gung som förför med osviklig känsla för stil.

Och som jag skrev alldeles häromveckan, att The Roots slutat turnéra kan vara det bästa som hänt bandet. Det här är årets tredje bevis på det. Och i min bok står det allt mer klart att alla gamla kära soulhjältar som överväger att spela in nytt borde slå en signal till Questlove och hans mannar innan de överväger att kliva över tröskeln till studion.

Det är klart att det går att beskylla det här för att vara hopplöst nostalgiskt, men jag har som vanligt inget problem med det. Under den enkla förutsättningen att materialet lever upp och levererar. Här låter det som om vi landat mitt i sjuttiotalets stillsamma stormar med ett sött discogroove lurande i bakgrunden. Det är dramatiskt, flirtigt och förförande. Återhållna känslor som då och då tillåts bryta ut.

Betty Wright må närma sig de sextio, men sjunger fortfarande gudomligt. Låtarna speglar också hennes ålder. Hon uppmanar sina yngre systrar att skriva eget material. Hon påpekar att det här är musik för vuxna och att barnen gör bäst i att gå och lägga sig. Hon sjunger rollen som den äldre mostern som varit med om en del och inte är rädd att berätta sina historier för alla som vill lyssna.

Några yngre, avlägsna bekanta, tittar förbi och fyller i historierna. Snoop Dogg och Lil’ Wayne känns lite som tillkämpade försäljningsargument riktade mot hiphoppubliken. Joss Stones gästspel i stråkdrypande discobubblaren Whisper in the Wind faller mer naturligt in (Wright medproducerade trots allt Stones två första album och har jobbat som hennes röstcoach).

En gammal vän tittar också förbi och fyller i med utsökt falsett. Tower of Powers Lenny Williams fyller ut Baby Come Back med den manliga sidan av historien om saknad och åtrå. Här, precis som på så många andra håll under de 78 minuterna, imponeras jag av Questloves känsla för detaljer. Det kan handla om ett plinkande rent piano, tidstypiskt löst spelade trummor eller en Fender Rhodes som lurar djupt i bakgrunden.

Crazy good. Igen.