Det kan vara svårt att förhålla sig till artister som släpper album i avsevärt högre takt än det vedertagna max ett album om året. Misstankarna om vad det är de fuskar med kommer. Speciallt om det är en artist som skriver som egen musik. Och som spelar live mellan studiosessionerna. Det är inte i klass med en författare som släpper flera böcker om året, men nästan. Vi vill ha historier om skrivkramp, om skapare som stänger in sig i små skjul i den amerikanska obygden, om band som bråkar sig igenom skivinspelningar och har kastat minst tre färdigställda album och bytt producent ett par gånger innan mästerverket äntligen föds. Artister som Cass McCombs har det förmodligen lite för lätt för att det ska vara riktigt bra.

Med Humor Risk har McCombs gått från det helt vanliga ”en skiva vartannat år” till att släppa sitt andra album för året. Dessutom var det ju någonstans helt nyligen som han började dyka upp i alla musikmagasin, på alla sajter och alla scener. Och på Humor Risk låter det också som han rullar fram i hög fart i något som aldrig tar slut. I låtar som The Same Thing är det som om han måste hejda sig själv. Som om han börjar stressat och jaganda men efter hand sjunger sig lugn. Och i påföljande To Every Man His Chimera har han sansat sig helt och flyter ut med bandet.

Cass McCombs är som bäst när han gör yviga poplåtar. Inte när han låter som en arg Kurt Vile i Robin Egg Blue. Mystery Mail är alltid något men det är inte allt. Det finns inga särskilt starka låtar på Humor Risk. Albumet är mer av en liten sur spark åt sidan av McCombs. Han låter både uttråkad och arg mellan varven. Men det finns även stycken som man vill lyssna om och igen på. Som Meet Me at the Mannequin Gallery eller The Living Word. Vid första anblick ganska enkla historier men som har en gömd hook som drar en tillbaka. Humor Risk är på inga sätt ett mästerverk men misstankarna om ett hastverk är obefogade.