Kvart i fem börjar årets konsert i Hultsfred. När Charles Bradley, efter att kompbandet kört ett par instrumentala låtar, kliver in på scenen stiger jublet i Teaterladan (förlåt White Stage).

Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Under Charles Bradley-spelningen finns alla pusselbitar på plats. En artist som levererar något publiken inte riktigt insett att de väntat sig och en publik som tar en artist de kanske bara läst om direkt till sitt hjärta.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

Att Bradley har en bakgrund som James Brown-imitatör märks med all önskvärd tydlighet; i rörelserna, i poserna och kanske framför allt skriken. Herregud, 63-åringen levererar till och med en bensplit.

Men det går inte att avfärda Bradley som imitatör. Han har ett eget unikt uttryck också. Märkt av en lång kamp för att nå en liten skärva av framgång. Inte så konstigt då att han blir märkbart tagen när publiken öser kärlek över honom.

Om det fanns någon från ett svenskt bokningsbolag i publiken tror jag nog att vi kan vara säkra på att Charles Bradley kommer tillbaka ganska snart. Det här var en sådan spelning som kommer att finnas på mångas topplistor när året är slut.

• Patrik Hamberg om fredagen på Hultsfredsfestivalen
• Tomas Lundström om fredagen på Hultsfredsfestivalen