2009 utnämnde jag Guadalupe Platas sjuspårs ep/minialbum/vad man nu vill kalla det till årets, med motiveringen:

I år går jag lokalt. Men förhoppningsvis går de lokala snart globalt. Årets liveakt, årets helvetesjävla, årets allt helt enkelt. 2009 var Guadalupe Platas år. Jag har under årets lopp sett dem närmare tiotalet gånger, och varenda gång stapplar man ut precis lika tillplattad men extatisk. Nu senast på Teatro Alhambra tillsammans med halvlovande konstpunkare och överetablerade get-lookalikes fick de en sittande teaterpublik att ställa sig upp, stirra och i flera fall gråta. Helt sanslös konsert som kostade både en gitarr och en barreño livet. På skiva är de det bästa i år, på scen är de något av det bästa jag någonsin sett.

Sedan dess har jag sett bandet ytterligare ett halv dussin gånger, och om en månad ser jag dem igen. Sedan dess har de spelat två gånger på SXSW. Sedan dess har Pedro de Dios tappat bort sig i minst trettio städer, tagit hem en sextioårig gitarr färgad av the blues från amerikat och kvinnojagat sig genom hela Spanien. Bandkamraterna Carlos Jimena och Paco Luis Martos försöker med viss uppgivenhet hålla pli, men ibland tar tålamodet slut och det smäller till. Sedan dess har de spelat på strippklubbar och dagcenter för pensionärer (bägge finns på bandet myspace, jag vill inte publicera den ena utan den andra).

Resultatet är ännu en självbetitlad skiva. När jag fick höra de första mixarna från Producciones Peligrosas-studion i Las Alpujarras utanför Granada, hörde jag Habichuelas del Oeste och tänkte något om soundtrack till en apokalyptisk striptease (det tänker jag fortfarande). Guadalupe Plata låter fortfarande som inget annat jag hört. Samtidigt kommer det inspelade formatet aldrig att bli deras starkaste, något de har gemensamt med alla de gamla bluesmännen. Det är live som håren reser sig och fascinationen rycker in. Deras skeletala, men högst sexuella, hybrid av blues och rock’n’roll är live på en annan nivå. Samtliga är de skickliga, men det är ingen tvekan om att det är de Dios’ hypnotiska gitarrspel som pockar på mest uppmärksamhet. Enormt. Giftigt.

Koncentrerat till en bit plast ter sig det hela en aning annorlunda. Strukturen är enkel, men brutal, och ibland är det kanske lite väl enkelt att känna igen sig. Kanske är det jag känner terrängen för väl. Lorena och Como una Serpiente behåller muskelkraften väl också här, men till exempel Veneno tappar och håller inte riktigt måttet. Esqueleto ackompanjeras av ljudet av kedjor som slår mot järnbalkar, vilket smälter perfekt in bandets virvel av demoner, sex, träsk och Screamin’ Jay Hawkins.

I det här formatet föredrar jag dock Guadalupe Plata när de drar ut på det. Tidigare nämnda Habichuelas del Oeste är en formidabel best till låt, som hur jag än beskriver det, kommer att hamna just runt ”apokalyptisk striptease”. Eller kanske inte ”dra ut på det” rätt formulering; ”dra ned” är kanske mer passande. Låtar som Rai och Satánica är inte vad man får från bandet live, men samtidigt är det essensen av dem, och kanske vågar man till och med säga essensen av bluesen..

Jag har sagt det förut, och säger det igen. Guadalupe Plata är ett monster.