Det går inte att gå två kvarter i New York City utan att höra eller se Jadakiss just nu. Hans affischer är uppklistrade från Harlem till Brooklyn och musiken kommer från affärer, bilar och folks mobiltelefoner. Cool hype tycker jag. Hiphopens huvudstad vet hur man behandlar musikvärldens finaste.

Tredje soloalbumet, The Last Kiss, släpptes äntligen den sjunde april i år, efter fyra månaders försening från första releasedatumet. Rykten om att Jadakiss äntligen hade slängt ihop det album som vi alla vet att han har i sig cirkulerade länge, innan ens första singeln släpptes. Jadakiss känns lite svår på det sättet. Han är en fantastisk rappare. Han lägger alltid lika rappa och energifyllda verser, han vet hur man skriver en bra text och han kan få beats från vilken producent som helst. Ändå ses hans tidigare soloalbum som besvikelser. Det beror antingen på krassliga och tråkiga produktioner, eller att Jadakiss, trots sina imponerande skills på micken, är för ensidig. Troligtvis är det en kombination av de två. Jadakiss är faktiskt aningen ensidig, hans raspiga röst är väldigt karakteristisk och hans snabba flow ändras sällan. Det krävs därför en hel del för att sätta ihop ett helt album med de förutsättningarna. Omväxling förnöjer.

För att få den förnöjande omväxlingen använder sig Jadakiss av en ordentlig bunt gäster. På The Last Kiss är han bara solo på två låtar av arton. Visst kan det kännas lite trist, det är ju ändå Jadakiss album. Men det var en klok väg att gå. De flesta gästerna levererar, och låtarna där Jada är själv sticker ut mest av alla. Öppningslåten, Pain & Torture, är ett av de starkaste spåren till och med.

Avery Storm, Mary J. Blige, Ne-Yo och Jazmine Sullivan förgyller de låtar där de får sjunga hook. Nas är bra som alltid på What If, och Jada får på ett fint samarbete med LOX-partnern Styles P på One More Step, där de tar varannan rad. Shoot Outs del två skulle man kunna säga, och What If känns som fortsättningen på Why. Ghostface Killah och Raekwon lägger sedan verser på Cartel Gathering, och när man har vant sig så känns Swizz Beatz faktiskt ganska upplyftande på Who’s Real.

The Neptunes bjuder på två spår, och det låter som det har gjort alldeles för ofta de senaste åren. Inget speciellt, och det är lite irriterande att Pharrell var tvungen att lägga båda hookarna själv. För att fortsätta klagosången ett par toner till kan jag nämna att Young Jeezy aldrig har låtit så anonym som han gör på Something Else.

Tillbaka till skönsången. Jadakiss och Mary J. Blige har skapat ett riktigt anthem i Grind Hard. Vilken fantastiskt skön låt! Det är den första jag har hört i år som direkt går in på min kommande sommarplaylist. Det schyssta groovet är signerat The Inkredibles, och låttexten gör en bekymmerslös. Can’t Stop Me och By My Side har varit ute sedan förra året, men nu när vintern vänt har de växt och skulle nog också funka fint på den där spellistan.

De sommarglada känslorna byts sedan ut för beundran när Jazmine Sullivan gör sitt första stora gästinhopp hos en rappare, och dessutom en väldigt fin insats, på Smokin’ Gun. Jadakiss berättar historian om en ung kvinnas svåra liv. Om Jada saknar fler sidor när det gäller röstkapaciteten så kompenserar han för det på andra sätt.

Smokin’ Gun är inte det enda real talk som Jadakiss bjuder på det här året. Letter To B.I.G., med änkan Faith Evans, What If och Things I’ve Been Through är alla låtar som stärker Jadakiss som rappare.

The Last Kiss är det bästa albumet Jadakiss har gett ut som soloartist. Det var fem år sedan Kiss Of Death släpptes och det känns som att den långa väntetiden var bra. Längtan och förväntan inför det nya albumet fick gro i lugn och ro, och det hörs att Jada har finputsat det här albumet flera gånger om.

Jadakiss är klassisk östkusthiphop ända ut i fingertopparna, och det är svårt att hitta något som är extravagant eller som går utanför ramarna på The Last Kiss. Jag tycker att det är bra. Jadakiss är inte feg och kör på ett säkert gammalt kort. Han gör bara det han vill göra, och när resultatet av det blir vanlig östkusthiphop som är bra är det fantastiskt mycket bättre än när artister tvingar på något nytt, konstigt och ofta dåligt sound på lyssnarna. Utveckling är oundvikligt, men den behöver inte gå så snabbt att det inte blir bra.

Kanske håller inte The Last Kiss helt och hållet för alla mina förväntningar, men med tiden lär jag mig att uppskatta det här genuina och gedigna New York-album allt mer. Det är ett sådant där som det kan göras hur många som helst av, man får aldrig nog.