I senaste numret av Close-Up Magazine (#110) funderar Danko Jones i sin krönika på huruvida det är sannolikt att Meadow Soprano, dotter till maffiabossen Tony Soprano i tv-serien, har affischer på Girls Against Boys och Nevermore på väggarna i sitt flickrum. Vad han inte vidareutvecklar är ifall dessa band tjänat något på att synas i en av världens mest populära tv-serier, en redovisning av faktiska försäljningssiffror hade varit synnerligen intressant. Att Death Cab for Cutie sålde bra mycket mer sedan de skrevs in i manus i The O.C. vet vi, dessutom har de lyckats bibehålla sin publik sedan Transatlanticism, som ju var den aktuella skivan just då.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, två storsäljande skivor har släppts med världsturnéer som påföljd och tiden på Barsuk Records känns avlägsen. Nu, i dödtiden mellan albumen och diverse soloprojekt ges således en EP innehållande låtar som inte fick plats på Narrow Stairs ut. Och det är en fullständigt onödig utgåva.

Det har gått utför för bandet sedan peakarna The Photo Album och nämnda Transatlanticism och längst ner i nedförsbacken hittar vi detta bottenskrap. Jag ska inte smutskasta Narrow Stairs eller ens Plans helt, det finns guldkorn där som är svåra att bortse från, men på det stora hela är det alldeles för tillrättalagt, för bekvämt och för likgiltigt.

The Open Door bjuder på fem spår, varav det sista är en demoversion av Talking Bird, sämsta låten på senaste skivan. Resterande låtar spelar antagligen Death Cab for Cuties publik rakt i händerna utan minsta uns av att sticka ut. Popmusik för den stora massan.

En god vän till mig hade en sak att säga om The Open Door EP efter han hört den: skräp. Tyvärr kan jag inte annat än hålla med.