Man sitter där i godan ro och lyssnar på något som känns som ett mellanalbum. Det där en artist spelar in innan de gått vidare, men nu mest trampar vidare i sin gamla form. Det är bra, men inte särskilt spännande. Och så får man plötsligt något helt annat.

Det var något som var på väg med The Gulag Orkestar som blommade ut med The Flying Cup Club. Klezmer och svinigt catchy popmusik. Jag var helt förälskad då och kan fortfarande bli det i spår som Guyamas Sonora.

Och här kommer så en dubbelskiva från Beirut. Hur man nu ska kunna betrakta den som en sådan i vår digitala tidsålder. Skivorna innehåller fem låtar var och skulle väl i så fall betraktas som dubbel-ep. Jag vet inte ens om den säljs som två fysiska diskar någonstans På mitt exemplar är allt i alla fall på samma skiva. (Det spelar ju heller ingen roll, det enda jag gör med en eller flera skivor är i alla fall rippa dem och spela dem som en i alla fall.) Men jag tror att det är tänkt att fungera så här: March of the Zapotec är den första skivan och Realpeople Holland är den andra. Och tematiskt håller det, för de har verkligen olika karaktär.

March of the Zapotek är Beirut som man känner igenom honom, den här gången ackompanjerad mexikanska begravningsmusiker. Vi börjar med en parad mot torget där Zach Condon och hans inlånade nittonmannaband ställer upp för att besjunga den mexikanska gråterskan, La Llorona. Låtarna byggs upp med mängder av instrument, känslofyllt blått blås och en tuba som håller takten. Zachs röst är len och mjuk som alltid, som från en annan tid.

Ep:n avslutas med The Shrew, argbiggan. Han berättar om henne och han ackompanjeras av en långsam vals. För att stegras och stegras mot ett crescendo av ett kakofoni av instrument och sedan blir det tyst.

Tystnaden blir pausen mellan de två delarna och när musiken kommer igen har den bytt karaktär. Borta är tuborna och de traditionella stränginstrumenten. Istället får vi trummaskin och synthtoner. Det som är kvar är Zach själv. För Realpeople var Zachs projekt innan Beirut och här gifter han sitt gamla jag med sitt nya, i en bastardform. Själv menar han att det här är hans försök till 80-talspop, men då kan han inte gärna lyssnat på så mycket av den varan. Men där någonstans hittar man i alla fall en del av ljuden. Det låter utomäktenskapligt. Det låter lämpat på dörren till klostret. Och även om jag har svårt för den här delen, kan jag inte hjälpa att gilla det.

Det som är sig likt är hans röst, även om den här oftast är varvad i lager. Och när han släpper fram sin instrumentering igen i långsamma Venice känns det som att han återigen glimtar till något som kan bli stort, men som inte är riktigt där ännu.