Så vilket vapen skulle du välja; en motorsåg eller en pistol, en gaffel, en sked, en smörkniv, en papperskant, en hårborste, eller en kudde. Välj kudden, så blir jag av med dig.

Med ynka två veckor kvar av 2008, mitt i julruschen, kom skivan som jag väntat på utan att veta om det. Med tre sjutummare, där Radiation Kills stod ut, i bagaget har Hanna Hirsch fört en tillvaro i skymundan, lite vid sidan av. Jag åtminstone hyser en förhoppning att det i och med detta debutalbum ska bli ändring på det.

Ovanstående citat från skivan är talande för hela Tala svart. Skivan genomsyras av en nattsvart iver som lyfts upp och framåt av vemodig och mollbetonad powerpop. Ska det dras paralleller dyker Modern Lovers upp i ekvationen, likaså Hüsker Düs mer poppiga utsvävningar. Enligt egen utsago är bandet influerade av Blondie och Discharge. Gott så.

För oavsett vad de låter som är hantverket ett eget sådant, med en spelglädje som lyser igenom och en sångröst som utstrålar en desperation vi inte är bortskämda med. Faktum är att jag har svårt att erinra mig ett svenskt punkband som har känslorna såpass utanpå kroppen att det i det närmaste blir smärtsamt att ta sig genom fullängdaren. På ett bra sätt givetvis.

Och jag vet att världen ska gå under.
ja, jag vet att den inte har lång tid kvar.
När jag dör vill jag att man ska glömma bort mig
Det är så mycket som man glömmer bort, än sen?
Det spelar ingen roll

Sångerskan Siri tar sig lekande lätt från punkt a till punkt b genom texter om ett svärtat Sverige utan framtid och tillsammans med Masshysteri och We Live in Trenches tar de punken till ytterligare en nivå. Och de gör det med den äran.

Till sist, ett stort plus för den smakfulla digipak-asken skivan levereras i, en utformning som för tankarna till Kning Disk!

Detta är livsviktig musik. Kom ihåg var du läste det först.