Recension
- The Way I See It (album, mp3) Raphael Saadiq
- 2008
- Columbia
Don’t kill your darlings
Lyssna
Etiketter
42 år gammal har Raphael Saadiq hunnit bli tillräckligt erkänd och gammal i gemet för att kunna staka ut sin egen väg och få göra som han vill. Han har en diger historia bakom sig, som en av tonsättarna för new jack swing-eran i Tony! Toni! Tone! och som en del av supergruppen Lucy Pearl. Bakom genre-ess som Bilals Soul Sista och D’Angelos Lady likväl som Untitled (How Does It Feel?) står Saadiq. Hans soloalbum Instant Vintage från 2002 var magnifik, en milstolpe, och 2004 års Ray Ray förenade gevärskott med ömma ord.
Att en sådan innovatör då väljer att göra sig själv till ett enmans-Temptations är diskutabelt, trots att det ligger rätt i tiden. Med stilgrepp och sång som skulle kunna vara hämtade ur Marvin Gayes eller Smokey Robinsons repertoarer riktas således blicken bakåt.
Saadiq tappar däremot aldrig greppet om samtiden. Oh Girl doftar Stylistics lång väg men mogulen Jay-Z sätter sin genuina prägel, liksom Joss Stone på Just One Kiss. Tamburinerna återkommer om och om igen, liksom handklapp och fingerknäpp, medan bleckblås ger en känsla av storband. Flera låtar följer äldre standard och klockar in långt innan tre minuter. Hela tiden med Saadiqs sång närvarande, på ett sätt man sällan hört honom förut. Intensiv, smäktande, innerlig. Att Stevie Wonder då spelar munspel på Never Give You Up gör inte saken sämre, utan är en symptomatisk och logisk följd på inslagen bana. Personlig favorit är 100 Yard Dash, som passar den nya David Ruffin-looken som en tangorabatt på en hipster.
Det blir också en lustig kontrast när Saadiqs ansatser möter något som knappast var representativt för 60-talets soul; raka rör om sex. I need some sex/Some sex with you sjunger han i Let’s Take a Walk, ivrigt ackompanjerad av tamburin och ooo:ande kvinnokör.
Raphael Saadiqs tredje album är inte unikt på samma sätt som de tidigare, och det är längesedan retrosoul orsakade hänförelsesuckar. Konceptet är spritt, anammat av såväl albumaktuella Solange som Sharon Jones & The Dap-Kings, Nicole Willis och Duffy. Men är det berättigat att säga att Raphael Saadiq borde döda sina älsklingar, när jag saknar förmågan att döda min?
Publicerad: 2008-10-09 00:00 / Uppdaterad: 2009-11-13 10:33
8 kommentarer
Jag är kluven till den här skivan. Visst låter det snyggt, men är det inte lite tomt på innehåll? Formsäkert, men långtifrån lika starka låtar som de Sharon Jones eller Amy Winehouse skämt bort oss med. Idag lyssnar jag på The Bamboos istället.
#
the Bamboos knäcker. Deras senaste platta är grym. Mer funk reccentioner tack..
#
Saadiq är 100% soularist (igen) – skönt
på Ray Ray var han på väg att glida ut i hiphop’en lite väl mycket.
#
varför är neo-soul aldrig bättre än ”orginalen”?
efter som den inte är bättre är den poänglös.
Saadiq har gjort betydligt slickare skivor än den här klockspelssmörjan med pratsång, körer, stråkar och on the dock of the bay.
lyssna istället på en låt som rifle love.
#
men den är ju bättre.
#
bättre och bättre…
det handlar om att anknyta till en estetik
rödmurriga medaljongtapeter eller vitkalkad vägg?
#
”varför är neo-soul aldrig bättre än “orginalenâ€?
efter som den inte är bättre är den poänglös.”
jag fattar inte ett ord av den meningen, Primal.
#
[...] Við Spilum Endalaust 16. Joel Alme Master of Ceremonies 17. Pascal Galgberget 18. Raphael Saadiq The Way I See It 19. Cut Copy In Ghost Colours 20. Foals [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).