Skrapväsande hi-hat, handfast dun-da-dun-da-dun-da-rytm, analoga syntljud, klockspelsminnande bakgrundsbubbel och de där rätt fantastiskt vackra kvartettstråkarna som smygs in på precis rätt ställen.

Vill man vara lite elak skulle man kunna sammanfatta hela Kleerups debut med den meningen.

Men om man bortser från att det här är formel som funkar finfint att rulla om och om igen om man frågar mig, så är det faktiskt rätt orättvist om Kleerup skulle avfärdas bara på de grunderna. För vad det här handlar om är trekvart pop. Pop av den skola som i decennier skapats om och om igen – med en hyfsat fastspikad palett av trummor, gitarr, bas och eventuellt blås eller keyboard.

Så fort som elektroniken får merparten av utrymmet ökar av någon anledning kraven på variation.

Om man ger sig in på klassisk popmark, dessutom förpackad på gammalt klassiskt albumvis som ryms inom den smått klassiska längden kring 45 popminuter, finns det förstås även ett helt annat krav som också dyker upp: slagkraftiga melodier. Och jodå, även här har Kleerup överlag inga större problem.

Den som hört singlarna With Every Heartbeat eller Longing for Lullabies har med andra ord en rättvisande bild av hur Kleerup låter.

Med sig in i studion har Kleerup haft Robyn, Lykke Li, Titiyo och syrran Neneh Cherry, Marit Bergman och Lisa Milberg. Ett spann över olika stilar, men som precis som mycket av den bästa svenska popen senaste tiden har mötts någonstans mellan gitarrpop och Moroder-disco. Här tillsammans inringade av Jean Michel Jarre – med tanke på att såväl det inledande som det avslutande instrumentalspåret nästan skulle kunna vara plockad från valfri megastadskonsert.

Och just instrumentaler dyker upp på några ställen under resans gång. Och det är här begränsningarna i den ljudmässiga uppbyggnaden gör sig gällande. Eller omvänt. Kvinnorna – och främst deras röster – är en väldigt stor del av Kleerups musik. Instrumentallåtarna, och låtarna där huvudartisten själv plockar upp micken, är för det mesta inte alls i klass med låtarna med inbjudna gäster. Undantagen är albumets mest udda fågel i form av New Order-Regret-elektroakustiska On My Own Again (mycket för att introt låter väldigt mycket som Cutting Crews (I Just) Died in Your Arms) och instrumentala Chords (tänk Alan Braxe/Fred Falke i bästa analogrymddiscomood). Den senare är till och med ett av skivans allra bästa spår.

Sen finns det ju undantag åt andra hållet också. Music for Girl med Lisa Milberg på sång låter som en halvtrist sovrumsstudio-The Knife-kopia.

Men så finns det en trio låtar som höjer sig ett rejält snäpp över de andra. Från bronsplatsen och uppåt handlar det om låtarna med Lykke Li, Titiyo och Robyn. Vem som egentligen tar hem stora pokalen av Titiyo eller Robyn vet jag faktiskt inte, det är lite dagsformsberoende, men det är för det mesta With Every Heartbeat som är Kleerups glänsande stjärna.

En stjärna som dessutom är en av de bästa svenska låtarna överhuvudtaget på rätt länge.