Mary J Blige låter ofta modern och uppdaterad när skivan är ny. 50 Cent, The Neptunes, Eve, Lauryn Hill och George Michael har varit högaktuella när de gästat på hennes skivor. Så har mönstret sett ut sedan What’s the 411? kom 1992. Hon kan därför också kännas daterad i vissa avseenden, i synnerhet när hon använder @ i sina låttitlar och sjunger IT-inspirerade rader som:

You keep sending messages, you wantin’ me
But instant messages to me is cold

Tacky, skulle de evigt medvetna med fönsterglas i de snygga bågarna kanske kalla det. Men man måste förlåta, för Mary J Blige lyckas trots detta ständigt imponera.

Growing Pains är hennes åttonde album och hon visar inga tecken på stagnation. Hon är fortfarande en stark sångerska, mångsidig därtill. Här blandas hederlig amerikansk R&B med Pharrell-disco, Ludacris-rap, 80-talspop och vuxensoul. Hon hanterar kompotten galant och bjuder ännu en gång på sig själv och sina anekdoter. Återupprepade plattityder får en meningsfull innebörd när Mary J Blige tar sig an dem. Det finns skäl till att jag gång på gång återvänder till tidigare skivor och oerhörda låtar som My Life, Time och No More Drama. Mary J Blige fängslar. Hon är innerlig och jag är gråtmild.

Growing Pains är full av framtida soundtracks för alla upptänkliga situationer. Det är obeveklig emancipation, djupaste depression och sprittande dans. Trägen vardagsromantik och förälskelsejubel. Lyckas man bortse från det obligatoriska bottennappet, i det här fallet heter det Shake Down, är det en stilfull och ytterst välgjord skiva.

Growing Pains är väldigt 2008. Samtidigt vågar jag kalla den tidlös.