dagensskiva.com

48 timmar

Noterat

Britterna och bluesen

Texten i SvD:s kulturdel om Christopher Hjorts bok om brittisk blues mellan 1965-1970 i allmänhet och Eric Claptons förehavanden i synnerhet var ett lika oväntat som välkommet inslag i kultursfären förra veckan. Att någon ens ids göra en helsida i en kulturbilaga om brittisk blues bör uppmuntras, att det sedan är gjort så pass metodiskt som det är, gör ju inte saken sämre.

Christopher Hjort följer bluesvågen dag för dag genom fyra personer: Mayall, Clapton, Green och Taylor. Genom att följa medlems bytena i Bluesbreakers, Claptons olika grupper och samarbetsprojekt (Yardbirds, Bluesbreakers, Cream, Blind Faith, Delaney & Bonnie, Plastic Ono Band, Derek and the Dominos, den första soloskivan), Peter Greens öden hos Mayall och i Fleetwood Mac och Mick Taylors år med Mayall innan han ersatte Brian Jones i Stones, ger Hjort en prismatisk men också mycket skarp bild av åren 1965–70. Varje namn aktualiserar ett nytt namn, och de flesta kommer med, direkt eller indirekt.

Personligen är det, som för många andra antar jag, i den brittiska bluesen som jag har letat mig fram. Eric Clapton var ständigt återkommande på skivtallriken under min uppväxt, så även Fleetwood Mac, även om far min envisades med att föredra de senare, hyfsat tröttsamma, popigare tongångarna före de tidiga åren som präglades av Peter Green.

Däremot tycker jag att texten saknar ett resonemang och det är det om segregation. Clapton et al rörde sig ju till väldigt stor del i rakt nedstigande led från amerikanska, svarta blueshjältar från förr. Fleetwoood Mac gjorde exempelvis förmodligen den bästa tolkningen någonsin av Elmore James Roll your Moneymaker i sin Shake Your Moneymaker. Claptons influenser från Freddie King tas visserligen upp, men mest som en parentes.

Och var det inte, om jag förstått saken rätt, så att Storbritanniens bluesboom till stor del möjliggjordes på grund av segregationen i USA, där svarta musiker hänvisades till sina egna kanaler och att deras arv därför, tacksamt nog så här i efterhand, fördes vidare av britterna.

Icke desto mindre en ytterst läsvärd text, som har gett mig åtminstone tre framtida skivköp: Eric Claptons solodebut, Derek & the Dominos Layla och Blind Faiths Blind Faith.

Tomas Lundström

Publicerad: 2007-11-13 10:41 / Uppdaterad: 2007-11-13 11:24

Kategori: Noterat

2 kommentarer

Claptons förhållande till segregationen är nog mer komplicerad än att han förde de svartas arv vidare. 1976 hyllade Clapton parlamentsledamoten Enoch Powell, en motbjudande rasist. Clapton skrek under en konsert att England höll på att bli en ”svart koloni” och att han ville slänga ut utlänningarna. Fortfarande i dag vägrar Clapton ta avstånd från både Powell och sitt egna uttalande. Tvärtom hyser han fortfarande beundran för Powell, som han beskriver som ”en modig man som talade från sitt hjärta.”

Medlem 2007-11-13 13:31
 

Eric clapton, fyfan.

montag goes too far Oregistrerad 2007-11-13 14:41
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig