För ett tag sedan bad Erik mig att lyssna på den här skivan. Frågeställningen var om den inte var underskattad, eller åtminstone lite förbisedd. Om det vet jag inte mycket eftersom min relation till Talk Talk i stort varit obefintlig tills frågan ställdes. Uppenbarligen var detta en milstolpe i Talk Talk-historien, om jag ska tro det jag läst om bakgrunden till skivan och vad som hände när den släpptes.

Det får gärna någon som kan mer berätta om. Jag koncentrerar mig på vad jag hör.

Spirit of Eden är en intressant skiva på många sätt. Första gången jag lyssnar på den sitter jag på ett tåg mellan Malmö och Stockholm och stirrar planlöst ut över ett oktobergrått landskap. Till det landskapet flyter musiken ut på ett fantastiskt skönt sätt. Lätt och luftig gör den landskapet ömsom vackert och ömsom skrämmande. Låtarna går i varandra och känns på många sätt som ett långt stycke musik.

Med tanke på att resultatet i mångt och mycket är nedklippta improvisationer inspelade i mörker är det inte så konstigt.

Det låter ofta helt fantastiskt. I mina öron skapas vibrationer som tar mig till Marillion under Fish-eran via The Verve, nedstämda triphop-anthems och monoton postrock. Mjukt men bestämt jobbar sig låtarna in under mitt skinn och får mig att lyssna uppmärksamt tills jag tappar min blick lång långt ut genom tågfönstret.

Där och då når den här skivan sin absoluta höjdpunkt. Sedan dess har den aldrig gripit tag om mig på samma sätt. Jag tror den kräver uppmärksamhet fullt ut. Om något annat stör tynar den snabbt bort. Därför känner jag att jag måste vårda den ömt. Bara ta fram den när förutsättningarna är de rätta. Ungefär som jag gör med Richard Ashcrofts musik.

Spirit of Eden är nog en milstolpe. Men jag behöver mer tid på tu man hand med den. Ju mer jag lyssnar desto mer förstår jag vad Erik menade.

Videon till skivans kortaste låt I Believe In You, här i nedklippt format,