Jag kommer inte ihåg vad det var som gjorde att jag fastnade för Scraps of Tapes senaste skiva This is a Copy, Is This a Copy. Föregångaren Read Between the Lines at all Times var i ärlighetens namn ett sömnpiller som upprepade vad många redan hade gjort och saknade en tydlig egen identitet.

Men några recensioner av This is a Copy, Is This a Copy och tips från kompisar gjorde att jag blev intresserad ändå till slut och slutligen hamnade skivan i postlådan. Väl på plats hade jag dock förvånansvärt svårt att komma in i skivan och ännu svårare att veta vad jag egentligen ville säga om den. Så den blev liggande, ända tills jag skulle sammanfatta första halvårets skivor. Magkänslan är då som nu att det är en av de skivor som har gått allra flest gånger i både stereon och iPoden under året.

This is a Copy, Is This a Copy är en jävla spretig skiva och däri ligger nog mitt problem att kunna sätta fingret på vad jag gillar med den. Det som en gång var ganska ordinär postrock, har nu utvecklats till något mer eget. En skiva med bra mycket mer fantasi än föregångaren.

Redan på de inledande ackorden känns Scraps of Tape mer angelägna. Death as it Should Be inleds med för postrocken väldigt kraftfulla och direkta ackord, men snart förändras det läget. Men det gör ingenting, för tillsammans skapar de fin dynamik.

Här och där under skivans gång dyker det sedan upp sång, som de väna stämmorna på Pickpockets Vow. Ibland låter de som valfritt indierockband, som en gång valt att influeras av mästerliga Sonic Youth. Allt invävt i en allt mer suddig grund av postrock. Och det är den stora blandningen av ingredienser som är skivans styrka. Här finns nya grejer att upptäcka mest hela tiden.

Jag kan tycka att This is a Copy, Is This a Copy seglar iväg en bit i slutet, någon låt hade gärna fått stryka på foten och tajtats till. Men det förändrar ändå inte det faktum att jag gärna spelar skivan igen. Och igen. Det är nämligen väldigt svårt att tröttna på This is a Copy, Is This a Copy.