I grund och botten gillar jag ju The Maggots primitiva rock & roll. De är ett perfekt musikalisk visualisering av fest. Fjolårets samlingsvolym ”This Condition Is Incurable” är en liten favorit i 2000-talslådan märkt garagerock.

När de nu följer upp debutalbumet ”Get Hooked!” får jag lite samma känsla som då. Att det återigen blir lite för mycket av tårta på tårta. För mycket av det goda.

Men det börjar så bra.

I de inledande låtarna är jag med på festen och hinner korka upp mer både en och två gånger. Öppningstrion ”Baby I'm Lost”, ”Goin' Ga Ga (Over You)” och ”You Make Me Shake” lovar storverk och världsherravälde. Det är näven i luften och glädje överallt. Sen sänks tempot skickligt i ”I Know Your Name” för att höjas igen lika snabbt i ”You're So Ugly That It Hurts”.

Där och då peakar skivan och det som lovade bli en storstilad fest planar ut och blir bara ännu en kväll som inte blev speciell.

Det är den där känslan som kommer när man märker att man är på väg att bli för full och samtidigt ångrar sig. Hejdar sig och tänker: ”nej jag har faktiskt lite att göra imorgon också”. Tillfället när du hejdar dig och lägger av istället för att löpa linan ut och låta kaoset ta över.

The Maggots maler på men lyckas inte få fart på maskineriet. Jag antar att ”It's Gonna Be My Grave” och ”Out of My Cave” är tänkta som variation för att skapa en intressantare helhet. Suggestiva och mörka. Mig ger de känslan av en annalkande huvudvärk och duktig betongkeps.

Det är faktiskt rätt sällan som jag vill lyssna förbi skivans femte spår (”You're So Ugly”), trots att till exempel ”Just Another” och ”Move It” med sina plinkiga pianon är rätt justea. Men jag har fått min dos tidigare och antingen dragit vidare till en annan fest eller tröttnat och gått och lagt mig.