Det jag gillat mest med DJ Jazzy Jeff när han jobbat med Will Smith är hans lekfullhet, det sköna jazzgunget, de oväntade influenserna och det precisa snabba skivhanterandet och mixandet. Charmigt, men med en solid rytmkänsla och musikalitet som inte (alltid) skymts av Wills vidöppna käft.

Den här skivan är inte alls som jag hade tänkt mig och hoppats på. Att få höra Jazzy Jeff leka fritt, utan Big Will som tar upp större delen av musikytan, trodde jag skulle bli en fröjd. Lekstuga med buskillen bakom skivspelarna. Men efter att ha hört både den här skivan och Will Smiths senaste soloskiva (för en gångs skull helt utan Jeffs inblandning), förstår jag att det sound jag saknar inte kan återskapas av bara den ene. Det soundet är teamets sound. Will Smith har med sin senaste skiva tappat den vassa briljansen han fått av Jazzy Jeff och Jeff fick vara utan galenskapen och humorn som flödar från Smith.

Det här är en ganska splittrad, och framför allt omfångsrik skiva. En timme och arton minuter med DJ Jazzy Jeff är för länge, även för den mest uppmärksamma och positiva lyssnaren. 17 låtar i rätt många olika stilar. Det är jazzigt old school i ”The Magnificent” och ”For Da Love Of Da Game”, tokigt skrikigt i ”Shake It Off”, smeksamt r'n'b-gung i ”How I Do”, scratch-kalas i ”Break It Down” med 13 (tretton!) gästande DJ:s. Och så vidare.

Jeff har ännu fler gästartister än låtar och det bidrar givetvis till det breda spektrat. Rapparna/sångarna Pauly Yamz och Baby Blak förekommer flest gånger och de gör bra ifrån sig, även om jag inte kan påstå att jag är hyperimponerad av dem. Eller av någonting egentligen. Det blir tjatigt för ofta. Entonigt. Loopat. Influenserna kommer från många håll, men tyvärr bara från ett i taget.

Nä, det är lite trött och väl tillbakalutat på för många ställen (till exempel i händelselösa ”Worldwide”, trista ”Musik Lounge” och sega ”Love Saviour”). Men även om det inte finns några riktiga höjdpunkter, har ju skivan några låtar som sticker ut lite:

”We Live In Philly” är en remake av Roy Ayers ”We Live In Brooklyn, Baby” och har både ?uestlove på trummor och Jill Scott på kool jazzrap. Det är (förstås) bra och svängigt, men det skulle defintitivt ha svängt några snäpp till om Jill hade sjungit istället. ”In Time” är en oemotståndlig housediscostänkare som Masters At Work varit med och producerat. I ”Scram” skäller Freddie Foxxx ut alla fuskhårda hiphopsnubbar. ”My People” med Raheim på sång har en stolt afroamerikansk text och ett schysst groove i härlig kombination.

Med dessa låtar och några av de andra som är ok hade det varit en bra skiva. Men helheten är inte riktigt bra. Det finns för många trista transportsträckor. Det räcker inte att bara fixa en loop, låta en kamrat rappa/sjunga en stump och scratcha på toppen. Det är inte kul. Det svänger inte. Det är blä.