Rubin Steiner är alter ego för fransmannen Fred Landier, en person med förkärlek för extrema blandningar och galna infall. Och definitivt rytmen i blodet. Arrangemang av egentligen osannolika byggstenar faller självklart på plats i den här mannens vård. Vassa och pockande housetrummor böljar glatt tillsammans med jazziga vibrafoner, trumpeter med sordin och hiphopbeats. Stråkar som hämtade från en romantisk Hollywoodfilm från slutet av 50-talet trivs lika bra ihop med hysteriskt bankade cymbaler som syrsors kitschiga knirkande.

En av favoriterna är Guitarlandia, en sönderplockad gitarrbossa med bloppsynth som för tankarna lika mycket till en tillbakalutad eftermiddag i Rio som ett hårdsminkat discominne från -83. Utan att intrycken krockar. En annan favorit är Tango, där den samplade vibrafonen samspelar med en passionerad, fragmenterad flygel över ett hetsande housetempo. Plus lite musettdragspel och en smula rocktrummor. Knasigt och skitbra.

Musiken består till stora delar av jazz från -50 och -60-tal, men finfördelad och i sann fransk elektronisk anda ombyggd till helt nya arrangemang. Lika delar slickt och hysteriskt. Korta Battle of the cave är en rå hiphoplåt ihopblandad med groovig hammondorgel och trots de lösryckta delarna sitter det som en smäck. Fingertoppskänsla tror jag visst att det är.

Eftersom jag just nu är inne i en Cut Chemist-period känner jag väldigt mycket för den här typen av musik. Byta riktning hela tiden är modellen. Överraska till och med sig själv med variation och möjligheter. Knaspellen Jimi Tenor är inte en alltför långsökt referens och enligt Rubin Steiners biografi är han också en förebild.

Det är inte typisk musik på något sätt, men jag har inte alls svårt att förlika mig med att det är en ung europé som har gjort den. Märkligt kanske, med tanke på att USA representeras flitigt, inte bara med de anonyma jazzsamplingarna och hiphopsnuttarna, utan än mer påtagligt i referenser till amerikanska musiker. Elvis Presley gästar på en låt med lite studiosnack och fragment av intervjuer, John Coltrane tillägnas en komplett låt och Charlie Mingus fick ett mellanspel till sin ära. Men det säger mer om Fred Landiers musiksmak än hans sätt att göra musik.

Även om skivan är föredömligt koncis (41 minuter) blir det tyvärr också lite långdraget som det så ofta blir med loopad musik. Jag orkar inte riktigt lyssna på minut efter minut av samma lika. Men när det blixtrar så blixtrar det bra.