Det händer då och då att jag hör en helt ny låt som träffar mig i magen som en skenande grusbil. När världen liksom stannar upp och målas i vackra och varma färger. Helt plötsligt vill jag vara snäll mot små irriterande hundar, skrikande barn och människor med egenhändigt programmerade ringsignaler i mobilen.

Det var precis vad som hände första gången jag hörde Télépopmusiks Breathe en gråtrist dag i höstas. Någon hängde upp en glad sol i ena hörnet av min lägenhet som sken ner på det lyckliga flin som spred sig över mitt ansikte. En taktfast rytm som kläs med mjuka keyboardslingor, lite acid house-ljud och Angela McCluskeys drömska röst. Fyra och en halv minut omvänt fritt fall rätt upp i sjunde himlen och tillbaka.

Just believe.

Just breathe.

Bland förra årets singlar var det bara Lambs Gabriel som var bättre. Men inte mycket. Breathe är verkligen så jävla fantastiskt vacker och intensiv att den förmodligen är bannlyst på varenda reklamradiostation i hela världen. Den är verkligen allt jag älskar med musik.

Kort sagt: jag hade rätt höga förväntningar på Genetic World.

Télépopmusik består av Stephan Haeri, Fabrice Dumont och Antipop som tillsammans skapar musik med datorer, scratch, ståbas och banjo (även om banjon har en rätt tillbakadragen roll). Det finns många likheter mellan Télépopmusik och Aim, i det att tyngdpunkten ligger på tillbakalutad electronica.

Télépopmusik gör också precis samma tabbar som Aim.

Någonstans på vägen har grabbarna kommit på att de vill vara hårda hiphopskallar och göra svängig hiphop. Tyvärr är de inte speciellt bra på det. När den brittiske rapparen Juice Aleem kör igång på Animal Man låter det bara som en dammig kusin till Definition of Sound med lite larmljud inslängda för att det är kul med larmljud. Free funkar bättre, men är inte speciellt upphetsande. Knäppgökarna Gonzales och Peaches hoppar in på Let’s Go Again, men det blir bara lite tristare än deras egna grejer. På Da Hoola låter Soda-Pop ungefär som Pigeon i Addis Black Widow.

Men när Télépopmusik gör det de gör bäst blir det lite roligare. Dance Me är lättfunkig fransk house som får mig att tänka på Alex Gopher. Angela McCluskey gör en strålande insats på två spår till: Love Can Damage Your Health, med drag av John Barry-filmmusik anno 1964, och Smile. Smile påminner mycket om Breathe och är faktiskt nästan lika fantastisk. Men bara nästan.

För det är på något sätt den som allt annat ställs mot. Att Télépopmusik insett det själva blir så väldigt tydligt när Breathe kommer tillbaka i slutet av Love Can Damage Your Health. Den här gången i en svalt jazzig version, som påminner om svenska Heed.

Genetic World är som helhet lite för ojämn och ointressant för att verkligen rekommendera. Men se däremot till att du skaffar Breathe. På något sätt. Komplettera med Aims The Girl Who Fell Through the Ice och du har de vackraste electronicalåtarna just nu.

Just believe.

Just breathe.