När Emmabodafestivalen i våras släppte delar av sitt program upplevde jag en paradoxal känslomix. Dels bubblande förväntningar, dels utmattning eftersom jag insåg att den sista lediga sommarhelgen – den som skulle användas åt vila, hämta krafter, slappa i solen – härmed var uppbokad. Hur som helst. Lyckan vägde såklart tyngre, och orsaken stavas Tralala. Av […][...]