När Oi Va Voi drar igång med Yuri, en sprudlande baktaktsstompig hyllning till kosmonaut Gagarin kryddad med balkanskt bleckblås, klingande mandoliner och vocodersång, infinner sig ett plötsligt behov av tokdans och vodkashots. Festmusik helt enkelt. Samtidigt väcks hoppet att bandets andra fullängdare ska visa sig vara samma fantasifulla kosmopolitiska jambalaya av musikstilar, galna infall och […][...]