Till skillnad från Marcus Birro och andra hängivna fans älskar jag inte The Cure för Disintegration och deras långa, desperata klagobrev till mänskligheten, utan för den marginaliserade delen av deras katalog som utgörs av barnsligt upprymda poplåtar. Kanske krävs det just en härdad cyniker som Robert Smith för att lite solljus mellan persiennerna ska resultera […][...]