Jag var naturligtvis inte alls med när The Minutemen fanns. När D. Boon dog i en bilolycka 1985 gick jag på lågstadiet och hade upptäckt amerikansk hårmetall, men jag var tusentals mil från att upptäcka hardcore från Kalifornien. Och ens om jag hade upptäckt det hade jag aldrig förstått något så stort som The Minutemen. […][...]

Det är någonting med desperat musik som gör det så magnifikt. Pascal behöver oftast bara en eller två rader text för att få fram sin poäng. Resten gör de med uttryck och ett sugande driv. De låter från amerikansk punk- och independentrock från 1970- och 80-talet, men från karga svenska kalkstenstränder. The Stooges-skrän, Big Black-rauk, […][...]