Den första minuten av Qui Dorm, Només Somia skulle egentligen räcka för att definiera Deerhoof. Klangrymder från andra världar som bryter till svajig gitarrekvilibrism ovanpå ringande strängspel som bryter till en långsam märklig blues och Satomis mjuka sång på ett språk jag inte förstår som spelas samtidigt som en speldosa öppnats. Deerhoof är alltid all […][...]

När man lyssnar på Deerhoof känns de inte riktigt som ett band som släppte sitt tolfte album i och med Offend Maggie. För första intrycket är att det är valpligt och truligt. Men det är det ju naturligtvis inte alls. Det ska bara låta så. Snarare borde man väl beskriva deras märkliga sammansättning som något […][...]

Fulländat enkelt Bortom huvudfotingen Solen väcker Frank[...]

Sen jag recenserade ”Holdy Paws” har jag skaffat allt jag kunnat få tag i med Deerhoof. Och min fascination bara växer. Galna infall, skrik, cover på the Shaggs (”My Pal Foot Foot” på samlingen ”Better than the Beatles”), skrammel, skrän och söt pop. För mig stavas resultatet L-Y-C-K-A. Så är det dock inte för alla, […][...]

Något av det bästa med att skriva för dagensskiva.com är att det ger så mycket tillbaka. Ett av de tydligaste exemplen på det från senare tid är mitt inköp av Deerhoofs Holdypaws. Det började med en tråd på diskussionsforumet med rubriken Indie-math-rock framförd av mentalpatienter (Deerhoof). Sånt måste ju uppmuntras tänkte jag, så naturligtvis beställde […][...]