Kelis har alltid varit den tuffaste av 00-talets r'n'b-donnor. Som en modern Millie Jackson eller Yvonne Fair har hon seglat lite vid sidan av den mer tillrättalagda massan. Samtidigt har hon lidit av ”Woo Hah”-syndromet. Med ”Caught Out There” släppte hon en sån bomb som har kraften att överskugga en hel karriär och i värsta […][...]

När Anthony Hamilton släppte ”Comin’ From Where I’m From” 2003 blev han smått geniförklarad av både kritikerkår och den stora publiken. Framgångarna ledde till att en del av hans tidigare material uppmärksammades och gavs ut på skiva under titeln ”Soulife” 2005, samt att den bortglömda debuten ”XTC” började efterfrågas. Anthony Hamilton är nu en av […][...]

Av alla de många recensioner jag läst av Mary J Bliges senaste album är det Jonna Sima som träffar bäst när hon skriver om olyckskorparna som kraxat att ”hon var bäst när hon var som olyckligast” (Stefan Thungren kraxar fortfarande i Svenska Dagbladet). Jag erkänner, jag har själv stått och vrålat den klagolåten. Förmodligen mer […][...]

Jag sorterade snabbt bort Leela James när jag fick promon med singellåten ”Music”. Tyckte mest den var blek och harmlös. Noterade och valde bort. Tack, nästa. Så sitter jag och zappar hemma i soffan en kväll. John Legend och Leela James delar tid i rutan. Och där står hon på scenen i Camden som jag […][...]

Tjockisar har alltid haft en naturlig plats i hiphopen. Den flåsiga lite ansträngda rapteknik som blir det naturliga resultat av en rejäl övervikt är något som bland andra Fredrik Strage öppet erkänt går igång på. Själv har jag aldrig riktigt fattat storheten med Notorious B.I.G. och tycker på sin höjd att Fat Joe kan vara […][...]

Raphael Saadiq befinner sig i soulens öga. Han tänjer inga gränser. Det är mjukt, följsamt och svängigt. Jag kan inte låta bli att tänka på Princes senaste och kanske framför allt videon till ”Musicology”. Saadiq gör samma självklara varma funksoul som klär i nostalgisk retro. Det är ingen genrebändande samling låtar han bjuder på den […][...]

Raphael Saadiq har för mig alltid varit en i gruppen av soulartister som jag egentligen borde gilla men aldrig riktigt lyckats förstå storheten med. Lika mycket som jag berörs av Angie Stone, Jaheim, Erykah Badu och Dwele, lika lite känner jag för till exempel R Kelly, Macy Gray och Donell Jones. Varför det är så […][...]

Fem år efter den hyllade debuten är Stephen Simmons tillbaka. Tillbaka på svenskt bolag. Tillbaka i Sverige efter sitt USA-äventyr. För som så många andra svenska artister lockade staterna. Och som för så många andra svenska artister hände det inte vansinnigt mycket, trots att Spirit Tales ska ha utsetts till ett av de bästa albumen […][...]

Kanske är det erfarenheten som gör skillnaden? Kanske är det den tydliga visionen? Kanske är det låtskrivandet? Nej, det är inte frågor egentligen. Snarare funderingar. Jag försöker sätta fingret på varför ”Mahogany Soul” är så pass mycket bättre än precis allt jag lyssnat på i år, rara vinylskivor och löjligt dyra japanpressar inkluderade. Men, jag […][...]