Efter att ha levererat ett av nittotalets bästa hiphopalbum med Nigga Please har det mest handlat om fängelsebesök och namnbyten för Wu-Tang-medlemmen Russell Jones. Men nu är han tillbaka och likt Prince verkar han ha bestämt sig för att det första nog ändå var bäst. Och jodå, han är fortfarande fängelsekund. Jag tillhörde dem som […][...]

Wu-Tang-klanens alla släpp skulle utan problem kunna vara en egen Jeopardy-kategori. Börjar man sedan blanda in alla klanmedlemmar som inte tillhör den inre cirkeln är vi uppe i två kategorier. Även om de på många sätt låtit lika varandra är det några solosläpp som varit snäppet vassare än de övriga. Dit räknar jag Method Mans […][...]

Det var länge sedan det pratades om Mariah Careys musik. Den senaste tiden har snacket mest handlat om hennes löjligt lukrativa kontrakt med Virgin, hennes kollapser och varför hennes klädkonto verkar minska för varje skivsläpp. I början av nittiotalet handlade det mest om hennes ballader, som man antingen hatade eller älskade, och hennes imponerande röst. […][...]

”I don't mind being called a nerd. We are the people who are proud of being smart, being witty and being clever when everyone else doesn't understand. That's what we do, that's the flag we're raising and waving.” (Pharrell i N*E*R*D) N*E*R*D består till två tredjedelar av producentparet The Neptunes, alltså Pharrell Williams och Chad […][...]

Den dök upp någon gång hösten 99. Nu har den funnits där ett tag och pockat på uppmärksamhet. Det har tagit tid, men nu har den fått det. Efter många om och lika många men. ”Nigga Please”, Ol'' Dirty Bastards andra soloalbum. Ol'' Dirty är den stora snuskpellen i Wu-Tang Clan. Han rimmar om saker […][...]

Att hiphop skulle bli en naturlig del av svenskt musikliv fick vi föraningar om redan för ett antal år sedan när Latin Kings släppte sitt album ”Välkommen Till Förorten”. Sällan har ett svenskt debutalbum varit föremål för en sådan debatt och splittrat publiken så tydligt. Vissa tyckte att det var den viktigaste skivan sedan Ebba […][...]

Ibland är det ganska skönt att få skriva en recension långt efter den värsta mediahypen. Fallet Eminem är ett utmärkt exempel på det. Det var väl ingen som missade kontroversen runt Eminems lyrik. För det är ju det det handlar om, lyrik. För varför ska texter satta till musik behandlas på ett annat sätt än […][...]