Kris (5:10 PM): Ja, så hände det sig ju som så att jag fick den här plattan på posten från en tidning där jag egentligen skriver om gamla gubbar med stora hattar och gitarrer på magen och, tja, Talkin’ Honky Blues är ju en rätt förrädisk titel. dscola22 (5:11 PM) : Rätt förståeligt. Det står […][...]

Kompet är släpigt och tillbakalutat. Pianot är skitsnyggt. Blixa Bargelds steel guitar går rakt in i magen. Orden är känsliga när låten når sitt klimax i sista versen: ”Sometimes our secrets are all we've got With our lives we must defend Sometimes the air between us, babe Is unbearably thin Sometimes it's wise to lay […][...]

Rick Astley, Brother Beyond, Mel & Kim, Donna Summer, Bananarama, Dead or Alive, Hazell Dean, Debbie Harry, Sinitta, Laura Branigan, Sigue Sigue Sputnik. Artister som alla tog hjälp av producentteamet Stock, Aitken & Waterman, som under några år i slutet av åttiotalet dominerade listorna på samma sätt som Motown-producenterna Holland-Dozier-Holland gjort 25 år tidigare. Men […][...]

”The Boatmans Call” var som en studie i hur naken, hur nära och hur full av känslor man kan göra en skiva. Så mycket att jag aldrig riktigt kunde ta den till mig. Texterna var som alltid starka, kanske starkare än någonsin. Och många gånger har jag tagit ut texthäftet ur skivan utan att lyssna […][...]