Det handlar om stråkarna. Eller rättare sagt om hur Joash vid precis varje tillfälle lyckas använda dem på det allra mest effektiva sätt. Oftast som gråtmilt melankoliska stämningsförstärkare men andra gånger frenetiskt stacattotuggande eller bombastiska. Ständigt lika centrala och oumbärliga bidrar de till stor del till Don’t Fear It, Fight Its särprägel. För annars är […][...]