Ett kakofoni av röster och ljud som stormar omkring, stressar hit och dit. Forcerar sig fram, tränger sig in, jagar. Högt och burdust utan reson. Precis så låter inte Tape. De låter som en motsats till allt det. Istället låter de som en att man ligger på en sommaräng med en lätt bris över huden. […][...]

Om jag nyper mig i armen minns jag myggbett och rispande vass mot skinnet. Ändå är det under den groteska svenska vintern svårt att få annat än hägringsaktiga minnesbilder av varma klipphällor, gröna skogar fyllda av rävar, bärplockare, älskande par och myrstackar. När en lång sommardag fäller ihop sitt varma paraply av magi sitter värmen […][...]