Egentligen borde det vara en omöjlig reaktion på något så fundamentalt genomsympatiskt och älskvärt men vid något tillfälle när Gllia strömmat ur högtalarna har jag bara velat skrika – ”Kom igen Kazu! Släpp tonerna loss, det är vår!” – för att lika snabbt besinna mig och inse att det är precis det Kazumasa Hashimoto gör. […][...]