Jag är lite kluven inför den här samlingen från en av medlemmarna i Wu-Tang-klanen. Å ena sidan går det att plocka drösvis med fantastisk musik från de tidiga Wu-åren. Men eftersom klanen fullkomligt sprutat ur sig material under nittiotalet är det inte helt lätt att hålla koll på alla. Därför är Wu-Tang-samlingar bra på många […][...]

Få artister har misslyckats så kapitalt som Wu-Tang Clan med att knåpa ihop en uppföljare till ett klassisk album. Den banbrytande skräckfilmstrippen på Enter The Wu-Tang (36 Chambers) förbyttes mot en reklamjippodubbel som jag verkligen försöker glömma. The W var en rejäl uppryckning, men det har i ärlighetens namn varit roligare när klanmedlemmarna släppt ifrån […][...]

Wu-Tang-klanens alla släpp skulle utan problem kunna vara en egen Jeopardy-kategori. Börjar man sedan blanda in alla klanmedlemmar som inte tillhör den inre cirkeln är vi uppe i två kategorier. Även om de på många sätt låtit lika varandra är det några solosläpp som varit snäppet vassare än de övriga. Dit räknar jag Method Mans […][...]

Ibland är det ganska skönt att få skriva en recension långt efter den värsta mediahypen. Fallet Eminem är ett utmärkt exempel på det. Det var väl ingen som missade kontroversen runt Eminems lyrik. För det är ju det det handlar om, lyrik. För varför ska texter satta till musik behandlas på ett annat sätt än […][...]