Så behagligt det är med stadiga röster. Pålitliga röster som inte går av för hackor eller spricker när de rör sig utefter skalan (tänk Amerie, tänk Ashanti). Trygga röster som inte behöver visksjunga blygt eller bäddas in i mängder av stämmor för att duga (tänk skandinaviskt). Sådana som inte är pip-wailande janusansikten (tänk Mariah Carey). […][...]

Ibland är det oerhört trevligt att slippa bli överraskad, att bara luta sig tillbaka och ta emot en exemplarisk presentation av precis det man väntat sig. Få gånger är det så tydligt som i fallet The Roots; det enda som överraskar med The Roots är deras förmåga att ständigt producera både förbannat bra och förbannat […][...]