Jag trodde aldrig jag skulle tröttna på Jamie Stewarts utspel. Han var hjärtat utanpå bröstet, med en röst som både brast och krossade. Fantastiskt patetisk tog han med mig till såna där känslor som bara popmusik kan ge. Jag vet inte om det är jag eller Jamie egentligen. Men 2006 tog det stopp för mig. […][...]