dagensskiva.com » Martin Sjölander

Manifestgalan

Martin Sjölander — Fri, 29 Jan 2010 11:18:55 +0000

Ikväll står Manifestgalan på menyn och det är på Nalen det ska bespisas. På efterfesten lirar Jonathan Johansson och nykomlingen Mary The First.

Harkling.
De nominerade är:

Punk/Hardcore
En Svensk Tiger -Versace style (Buzzbox records)
Troublemakers – Made in Sweden (Svindel)
Tysta Mari – Sveriges Casino (11743)
The Clichés – Monkey see, monkey do (Randale)

Dans
Minilogue – Samlad årsproduktion
Samuel L Session – The man with the case (Be As One Imprint)
The Field – Yesterday and Today (Kompakt)
Tomas Andersson – Stiff Disco (Funk Noir)

Jazz
Bengt Berger – Beches Brew (Country & Eastern)
Jonas Kullhammar Quartet – The Half Naked Truth 1998-2008 (Moserobie)
The Opposite – Intertwined (Kopasetic)
Plunge With Bobo Stenson – Origo (Kopasetic)

Dansband (Ny för i år)
Blender – Välkommen in (Blender Records)
Peter Grundström och Agneta Olsson – På väg tillsammans (ARS Records)
Sannex – Live på stan (Boomfactory)
Zlips â€“ Live (Biwa)

Rytm
Calle Real – Me Lo Gané (Timba Records)
Jaqee – Kokoo Girl (Rootdown Records)
Music is the weapon – Music is the weapon (Music is the weapon)
Syster Sol – Dömd att bli bedömd (Swing Kids)

Rock
Florence Valentin – Spring Ricco (Startracks)
Makeouts – In A Strange Land (Bachelor Records)
Murder by guitar – Murder by guitar (Jeet Kune Records)
Skriet â€“ Skriet (Novoton)

Pop
Anna Järvinen – Man var bland molnen (Häpna)
El Perro Del Mar – Love Is Not Pop (Licking Fingers)
JJ – JJ nÂ° 2 (Sincerely Yours)
Jonathan Johansson – En hand i himlen (Hybris)

Hårdrock/Metal
Abandon – The Dead End (Blackstarfoundation)
Candlemass – Death Magic Doom (Nuclear Blast)
Katatonia – Night Is The New Day (Peaceville)
Tribulation – The Horror (Pulverised)

Synt
Arvid â€“ Andetag (Wonderland Records)
Dupont – Entering The Ice Age (Progress Productions)
Emmon – Closet Wanderings (Wonderland Records)
Rupesh Cartel – Anchor Baby (Megahype)

Singer/songwriter
Ane Brun – Live at Stockholm Concert Hall (Balloon Rangers Recordings)
David Åhlen – We Sprout In Thy Soil (Compunctio)
Jonna Lee – This Is Jonna Lee (Razzia)
Kristofer Åström And The Rainaways â€“ Sinkadus (Startracks)

Folkmusik/visa
Taken By Trees – East of Eden (Rough Trade)
Miriam Aida – Letras au Brasil (Ajabu)
Tore Berger – I huset långt på landet (Brus & Knaster)
Esbjörn Hazelius – Blunda och du ska få se (Amigo)

Hip Hop
Mohammed Ali â€“ Processen (Bad Taste Records)
Organismen – Om Gud vill och vädret tillåter (Organismen)
Promoe â€“ Kråksången (Pope Records)
Stor – Nya skolans ledare (Redline Records)

Årets Live
Frida Hyvönen (Licking Fingers)
Jenny Wilson (Gold Medal Recordings)
Fever Ray (Rabid Records)
Florence Valentin (Startracks)

Osignat i samarbete med P3 Lab
Den Svenska Björnstammen
Extended Heads
Fulmakten
Nora

19 december: Karl Berglund i Elenette

Martin Sjölander — Fri, 18 Dec 2009 23:00:40 +0000

Det har varit ett fullspäckat år för Karl Berglund. Förutom att släppa skivan Neurosor så pluggar han biblioteks- och informationsvetenskap, och jobbar på Nobelmuseets forskningsbibliotek samt Stockholms
universitetsbibliotek. Mellan boksortering, katalogisering, tentapluggande och repande tog han sig dock tid att svara på dessa frågor:

Vilket är årets album?
Jag hade hoppats kunna svara Makthaverskan på detta, men skivan höll inte riktigt måttet enligt mig. Istället får det blir El Perro Del Mar Love Is Not Pop, och Jonathan Johansson En hand i himlen.

Vad kommer du minnas från musikåret 2009?
Den sjukt läskiga (men passande) stämningen på Fever Ray-konserten på Where the Action Is i somras. Det regnade, var mörkt och dimmigt, och det enda som syntes var de där lasstrålarna som då och då svepte ut över publiken, till stor del klädd i plastponchos mot regnet, vilket
fick till följd att det kändes som att vara en del av ett Arkiv X-avsnitt.

Vad ser du fram emot 2010?
Att färdigställa min magisteruppsats och att börja spela in nytt
Elenette-material!

Releasefest för Parker Lewis nya

Martin Sjölander — Wed, 16 Sep 2009 08:21:30 +0000

Idag släpper Parker Lewis EP:n Rak som en pil. Detta firas med releasefest nu på fredag (18 september). På kulturföreningen Pluto. Vid tvärbanans station Trekanten. I Stockholm.

Du måste bli medlem i kulturföreningen för att gå på festen. Mer info på Plutos hemsida.

Ladde ner EP:n på Parker Lewis hemsida Rak som en pil.

[ingenting] kör ”hemlig” spelning

Martin Sjölander — Mon, 07 Sep 2009 16:41:04 +0000

I Stockholm under Liljeholmsbrons södra sida klockan 20:00 i morgon tisdag (8 september). Det är utomhus och gratis.

De är aktuella med nya skivan Tomhet, Idel Tomhet. Lyssna på deras Myspace.

Arctic Monkeys "Humbug"

Martin Sjölander — Sat, 29 Aug 2009 22:00:07 +0000

Jag minns när arktiska apor blev ett begrepp värdigt dansvänlig brittpop. Jag minns när jag och min vän stod utanför Brixton Academy i London och försökte köpa svartbiljetter med hjälp av någon stackars lodis som â€hade kontakterâ€. Det blev inga biljetter den där gången.

Jag minns också när jag för första gången fick se bandet på Accelerator Tour i Göteborg. Hur besviken jag var. Det var som att de inte brydde sig om att de hade gjort den mest geniala, mest liveanpassade skivan som 2000-talet vid dags dato hade att erbjuda. Det som var så energiskt och spralligt på skivan kunde mer liknas vid ett PRO-träff live. De stod där på scenen helt stilla och avlöste den riviga låten efter den andra som om Nick Drake hade gjort Refusedcovers. Det var någonstans där som jag tappade min förälskelse till pojkbandet från Sheffield.

Men mer kom att ske och succédebuten följdes upp av ännu en skiva. Något lugnare och något mer intetsägande. Och jag som till och med fått ett smeknamn uppkallat efter aporna kunde inte längre relatera till bandet. Några vänner kallade mig faktiskt för Martins Unkies ett tag som någon slags liknelse till bandet. Nu kände jag mig förvirrad och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.

Bild: Nils-Petter Ek.
Jag under en Tacoätartävling i Kalmar. T-shirten är numera för liten. Jag och Arctic Monkeys har växt ifrån varandra. Den tiden som vi hade tillsammans är förbi.

När tredje skivan nu kommer känner jag att de dragit hela karusellen ännu ett varv, åt både rätt och fel håll. Åt rätt håll så till vida att musiken numera passar deras sätt att framträda. Åt fel håll då det inte längre tilltalar mig.

Främst saknar jag de där lustiga vardagslika putslustigheterna som Alex Turner slängde in i begripliga verser. Numera är det bara sega tongångar med flummiga liknelser till verkliga livet. Det har blivit knarkigt och pretentiöst.

Det är inte längre:

Last night these two bouncers, And one of ‘em’s alright, The other one’s the scary one

(från Ritz To The Rubble).

Istället är det:

Crying lightning,
And how you like to aggravate the ice-cream man on rainy afternoons

(från Crying Lightning) och jag förstår ärligt talat ingenting.

De hade kunnat komma undan med karusellen någorlunda om det hade svängt om musiken men nu gör det inte ens det. Det finns ljuspunkter i låtar som Portion Approaching och Cornerstone, men det är inte längre det Arctic Monkeys jag vill ha ett förhållande med. Förlåt, men jag gör slut. Och till mina vänner: kalla mig inte Martins Unkies längre.

Läs även Marie Lindströms recension på samma skiva

Jeanskreatör blir konsertarrangör

Martin Sjölander — Fri, 28 Aug 2009 09:13:22 +0000

Idag startar Nudies nya satsning CCTV Sessions. Kampanjen innebär att mindre etablerade band bjuds in till deras butik på Skånegatan i Stockholm för att göra spelningar. I sann nytänk-anda streamas dessutom konserterna på deras hemsida. Först ut att spela är Little Dragon som går på idag klockan 17:00.

Varannan Vatten ""

Martin Sjölander — Tue, 04 Aug 2009 22:52:25 +0000

Det är näst intill omöjligt att skriva en recension om bandet Varannan Vatten utan att dra in någon putslustighet. Extra svårt är det dessutom att som Tibrobo (17,5 mil från Göteborg) hålla sig borta ifrån de knixiga ordvitsarna som lockar en skaraborgsk skribent i sitt skapande. I Varannan Vattens fall kan jag dock med värdighet stoltsera över mitt ursprung. Sångerskan Mikaela Mars kommer nämligen från den pittoreska hamnbyn Hjo, endast en halvtimme mopedåkning bort från orten jag växt upp på.

Skaraborg är, så vitt jag vet, än så länge en blek fläk på Sveriges musikkarta. De enda artisterna från trakten jag kan komma på utan närmare eftertanke är Lambretta (Lidköping), Neverstore (Hjo) och Asta Kask (Töreboda). Varannan Vatten bör däremot hellre refereras till den Göteborgska popscenen där sångerskan Mikaela Mars nu också bor. Dock tror jag man får ta sig ännu längre bort i väst för att pricka riktigt rätt. Varannan Vatten låter nämligen som Björk i mångt och mycket av musiken som återfinns på deras myspace. Den glasklara referensen till trots tycker jag ändå Varannan Vatten låter egensinnigt och unikt.

Precis som i isländskan fall blandas här tempo och musikstil hejvilt mellan spåren. Det känns som de har experimenterat utan kreativa spärrar under skapandeprocessen och det märks verkligen på slutprodukten. Det känns äkta. Det lounge-jazziga i låten Catch You, sneluggs-electroslingan i Feliz och otaktsklappandet i Tattie On A Crummy Matter gör verkligen Varannan Vatten till ett vinnande koncept. Och nu när jag fått blodad tand för de oväntade, nästan slumpartade, i vad Varannan Vatten kan skapa så vill jag bara ha mer. Mer Varannan Vatten och mer där emellan.

Cleast Eatwood ""

Martin Sjölander — Sun, 26 Jul 2009 22:00:00 +0000

Det har gått snabbt för Cleast Eatwood. Sedan deras â€släppâ€ av MGMT-cover Electric Feel har deras spellista på Myspace blivit spelad hela 40 000 gånger. Man kan inte annat än att lyfta på hatten och konstatera att covers är ett bra sätt att få ut sin musik i stora vida världen.

Men det vore synd att underminera Cleast Eatwood såsom bandet som endast är kända för en coverlåt. Förutom MGMT-covern, som enligt mig är svagaste pusselbiten i duons fyra låtar stora låtbank, finns det mycket gott att hämta. Ta till exempel låten Sad Machine där Cleast Eatwood sammanför det isländska soundet med det danska och gör det till något svenskt. Här blandas Sigur Rós-rytmer och vida isländska ljudlandskap tillsammans med Mew-stämmor och öl-rockiga gitarriff. Detta spetsas med den svenska framgången inom teknologi som ger låten en elektronisk touch. Låten är det bästa spåret på deras myspace och skulle det här varit en singel så skulle den ha fått toppbetyg.

Deras minihit Get Related ger mig främst associationer till Postal Service, Junior Boys och The Domus. Här märks det att mycket tid läggs på att hitta det perfekta beatet. Utöver det oklanderliga trumkompet känns det nästan som att bandet sneglat lite väl mycket på ovan nämnda referenser. Låten är jättebra men jag får en känsla av att jag hört låten förut. Jag vill ha mer av det egna uttrycket som återfinns i låten Sad Machine.

Rabbit Hole är lite segt suggestiv. Låten är härlig och stämningsfull men jag är utan den där sparken i magen som kännetecknar de andra låtarna. Svänget finns där men bumbibärssaften som får mig att hoppa likt en tecknad björn på dansgolvet saknas tyvärr.

Summa sumarum är Cleast Eatwood ett riktigt trevligt tillskott på den svenska pophimlen. Jag tror att denna Stockholmsduo är kapabla till storverk bara inom några år. En sjua i betyg får ses som en sporre att utvecklas ännu mer till deras första släpp. Införlivas mina förväntningar då kan de räkna med toppbetyg från min sida.

JJ "nÂ° 2 "

Martin Sjölander — Thu, 23 Jul 2009 22:00:49 +0000

JJ känns som Sincerely Yours gemensamma tribute-orkester. Som ett barn som fötts i Sincerely Yours studio i Göteborg efter all tid med kärlek som bolaget nu funnits.

Skivan nÂ° 2 öppnar med låten Things Will Never Be The Same Again som låter likt en smälta med Air France-trumkomp och Joel Alme-stråkar. Detta spetsas med en eller flera kvinnliga Nordpolen-släpiga röster, ja gud vet. Jag vet däremot ingenting, skivbolaget säger som vanligt inte flaska.

- Låt två påminner lite om The Cranberries, säger Fabian min vän efter några glas rödtjut.

När man kommer till låten Ecstasy får man Lil Waynes arpeggio från låten Lollipop rätt upp i ansiktet. Vet inte riktigt hur skivbolagsdirektörerna Henning FÃ¼rst och Eric Berglund (The Tough Alliance) har fixat med det upphovsrättsliga men en sak är säkert, låtarna är väldigt lika varandra på många punkter. Jag gillar JJ:s version mest.

Ã–verlag är skivan väldigt lågmäld. Det känns som att JJ har gått efter principen â€det är inte den som skriker högst som har mest att sägaâ€. Lyssnar man med slöa öron så är musiken inte speciellt anmärkningsvärd. När man däremot går lite närmare högtalaren och verkligen lyssnar så märker man att musiken innefattar väldigt många nyanser, varav endast hälften jag är kapabel till att förstå. Musiken är som på andra sidan månen, vi har inte varit där än men i framtiden kommer vi förstå dess storhet. Ser man på hela tribute-orkestern i ett större sammanhang, som ett bokslut för allt Sincerly Yours står för, så får man tårar i ögonen. Det jobbiga i situationen är att min logiska hjärnhalva säger mig att jag inte borde tycka om det här. Men likt förbannat gör jag det.

Precis som jag i nykter tillstånd inte kan uppskatta de videos som finns på Sincerly Yours hemsida så har jag i detta fall väldigt svårt att släppa mina känslospärrar till JJ:s musik en vanlig dag på jobbet. Det är för svårt för mig â€“ när jag är nykter. Det är som svår konst som bara de riktiga experterna kan utge sig för att förstå. Men det är i den strävan efter att förstå, känna och sätta musiken i ett sammanhang som jag verkligen älskar det.

Jag vill tacka bolaget och JJ för att vi som lyssnare får fylla i konturerna själva, istället för att de kommersiella krafterna målar upp en färdig bild som säljer. Tack för mystiken och musiken.

Two Door Cinema Club "Something Good Can Work"

Martin Sjölander — Fri, 10 Jul 2009 22:00:54 +0000

De har inte riktigt gripigt tag i mitt hjärta lika hårt än men de är likväl där och petar. Men till skillnad från Phoenix som har två händer i ett stadigt grepp så har Two Door Cinema Club än så länge bara ett finger som kittlar lite retande på perikardium (yttre hjärtsäcken). Phoenix har släppt fyra studioalbum och Two Door Cinema Club har än så länge bara släppt sin singelskiva. Elakt kan man påstå att Two Door Cinema Club är en fluffer till Phoenix. Vilket kan tolkas att de finns där i bakgrunden redo att ta över så fort deras överhuvud gör ett snesteg, eller på lång sikt blir för gammal.

Skivan består utav två spår varav titelspåret Something Good Can Work är en helgjuten dansdänga. Med den underbara gitarrmelodin och den oerhört svängiga rösten kan denna låt verkligen göra dina bästa 2:47 en utekväll. Låten är väldigt rytmisk och refrängen fastnar på nolltid. En gedigen poplåt med andra ord. Tyvärr är B-sidan Do You Want It All? lite av en b sida av singeln. Låten är seg och den kommer egentligen inte igång förens dryga två minuter. Den är ändå bra men i jämförelse med titelspåret står den sig något blek.

Singeln som helhet lovar ändå om något stort i framtiden. De har soundet som jag älskar vilket kan summeras som midi-trummor som man gör något spännande med tillsammans med en synt och gitarr. Dessutom har sångaren Alex Trimble en perfekt röst för denna typen musik.

Vägen till häftiga band, osammanhängande teorier och massa länkar:

För drygt två månader sedan efterlyste jag ett band kan få igång mig likt Phoenix. Detta var i samband med min recension av deras skiva Wolfgang Amadeus Phoenix. Tyvärr fick jag inget svar. Full av tomhet försökte jag fylla min tomhet genom genomsökande av hela Internet. Nej det går ju såklart inte (inte ens med Googles makalösa sökfunktioner).

I alla fall, av ren tur hamnade jag på Spotify och Two Door Cinema Clubs första singel. Vägen dit är lite intressant så jag redovisar den.

1. Fick ett mejl att artisten La Roux släppt sitt självbetitlade debutalbum.
2. Kikade in musikvideon till låten Bulletproof med La Roux där första reaktion var: â€Sjukt snygg video men kass låtâ€.
3. Hör låten Bulletproof på P3 och den fastnar på något vis. Jag börjar förlåta den â€Jackson 5â€-iga rösten och börjar istället gilla låten.
4. Tycker ändå att låten är lite mesig så jag hittar den fantastiska remixen med Foamo.
5. Vill hitta fler remixer av La Roux så jag beger mig in på Spotify som brukar vara bra på sånt.
6. Stöter på en samlingsskiva vid namn Kitsuné Maison Compilation 7 där La Roux medverkar. Känner igen omslagsdesigen från Lo-Fi-Fnks fantastiska låt Want U som visade sig vara med på samlingsskiva nummer sex i serien.
7. Intresse uppstår och jag börjar lyssna på samlingsskivorna. Första låten jag lyssnar på är Something Good Can Work med Two Door Cinema Club och helt plötsligt kommer svaret jag så länge sökt. Funkrytmerna, dansbeatet och det säregna sättet att sjunga på likt Phoenix finns där. Det dröjer bara 10 sekunder innan jag bestämt mig för att göra en recension på mitt nyfunna band.

Efter allt länkdroppande tänker antagligen gemene man och kvinna att detta var väl helt överflödigt. Det tänker inte jag. Jag tror att min redovisning här över verkligen visar på det nya sättet att nå ut till människor med sin musik.

Det nya sättet är att du som artist får med en låt på en samlingsskiva av människor med bra smak och ett indiebolag. Dessa människor publicerar sina samlingsskivor kontinuerligt och successivt bildas en fanskara till det lilla musikbolaget. På skivorna har de med remixer på redan etablerade artister blandat tillsammans med nya myspacefynd. Dessa skivor säljs sedan på hemsidan samtidigt som de blir lyssningsbara på Spotify, vilket i sin tur betyder att du med ditt band är halvvägs in i drömmen.

Jag tillhör numera fanskaran av bolaget Kitsunés musik och om du inte är med på min teori så kan jag trösta dig med att du fått ett väldigt bra bolag att plocka söt dansant pop ifrån.

Arvika 2009: Swedish For Beginners

Martin Sjölander — Sun, 05 Jul 2009 22:24:25 +0000

Swedish for Beginners.
Foto: Oscar Berggren, Rockfoto.nu

De röjer likt tidiga Mando Diao, är poppigt söta som I’m From Barcelona och har mellansnack som självaste Howlin’ Pelle i The Hives skulle avundas. Live på minsta scenen Lyran låter de förvånansvärt stort och när man blundar kan man nästan tro att de står på någon av de största scenerna, som någon av de största akterna.

Nya skivan Facts And Fabrication är som gjord för att den utmattade festivalbesökaren ska dansa ut den sista svetten i kroppen på kalasets sista dag. Låtar som My Pretty Little Head, Kill Your Darlings och A Very Evil Man passar ruskigt bra i liveformatet och deras väldigt dansanta pop går rätt in i hjärtat för att sedan sprida ut sig i armar och ben. Du stänger omvärlden och bara dansar. Detta är definitivt ett band som på sikt kommer att utmana de stora artisterna om scentid i konsertsverige.

Arvika 2009: Elenette

Martin Sjölander — Sun, 05 Jul 2009 22:05:40 +0000

Kalle Berglund.
Foto: David Scherman, Rockfoto.nu

Trumsetet är gömt och i mitten på scenen står istället en Yamaha DX7. Efter några minuters väntan kommer de ut. Kalle Berglund med sina bundsförvanter som tillsammans blir Elenette. I publiken är medelåldern 18 år och även fast första låten inte är med på debutskivan Neurosor så börjar det svänga rejält på dansgolvet. De digitala trummorna med två saxofoner bildar tillsammans ett dynamiskt sound och det blir aldrig riktigt så där stelt som det brukar bli när man använder sig av backtracks.

När sedan Kalle börjar sjunga på låtar från skivan är det publiken som tar över. 1980-talisterna på plats kan alla texter utantill och allsång på Lyran känns som ett begrepp väl passande denna situation. Min teori om denna fascination till Kalles texter är att det på något sätt förenar 80-talisterna i publiken. Jag har svårt att tänka mig att den äldre generationen, typ Malena Rydell på DN, kan identifiera sig med de smått ironiska texterna. Det kan i alla fall Arvikapubliken och en halvtimme passerar alldeles för fort. Jag behåller min uppfattning om att Elenette står för den mest spännande popen i Sverige just nu, såväl på skiva som på scenen.

Dupont "Tea At Eve's"

Martin Sjölander — Mon, 29 Jun 2009 00:01:12 +0000

Dupont har gjort det svårt för sig. Han spelar i en liga där det är oerhört svårt att överhuvudtaget ta sig till slutspel. Bland de andra i ligan â€kille med gitarrâ€ är konkurrensen stenhårt och utbudet oändligt. I mitt fall har detta inneburit att endast en exklusiv skara artister har kvalificerat sig till mitt hjärta. Dessa är än så länge bara José González, Nick Drake, Damien Rice, Christian Kjellvander, Fionn Regan och Daniel Cirera.

Skivan introduceras med slagdängan Let Go! som just nu är med i SR:s musiktävling â€Svensktoppen Nästaâ€. Undantaget bryggan är detta en sådan låt som gör att jag i ordinarie fall skulle förkasta denna skiva direkt. Lika uttråkad blir jag på spår två som också låter precis sådär som det alltid låter. Men så lyssnar jag vidare på Monkey See, Monkey Do och chockas av ett avigt lo-fi, nästan bitpopaktigt trumkomp. På detta läggs en gitarr och en syntslinga harmoniserar fint med varandra i introt. I versen blir det däremot bara stökigt. Som tur är försvinner detta till refrängen och kommer inte åter för ens i slutet på låten.

I No Guarantees kommer äntligen den känslosamme Dupont fram. Det är han som skiljer sig från den Dupont som sitter i ett hörn på halvfull bar och spelar för en femhundring. Det är han som kan komma att ta sig till de stora scenerna en dag då solen skiner likt igår. Det är den Dupont jag tycker om och som jag vill höra mera av.

I låten efter, Let’s Spend The Night, får jag mer känslor och musikmässigt hamnar vi någonstans mellan tidigare nämnda Christian Kjellvander och Damien Rice. Även detta är en trevligt liten låt som tillsammans med den innan börjar ändra ens totala uppfattning av skivan. Magin förstörs tyvärr i och med eftersnacket på småländska i slutet på låten. Skivan tas ner på jorden igen och jag tycker det är synd. För efter detta kommer låten Crash som för mig påminner mycket om Foo Fighters akustiska version av Times Like These, på ett bra sätt. Jag gillar verkligen de bakåtvända cymbalerna som verkligen slår mig i ansiktet en bit in i versen. Skivan avslutas tyvärr som den började med ännu en helylle låt.

Efter några genomlyssningar av Tea at Eve’s åtta spår förstår man att mannen bakom Dupont är en riktig svärmorsdröm. Han skriver lättförståliga kärlekstexter som vem som helst kan förstå. Han skriver inte filosofiska texter som José González, inte drogromantiserande texter som Nick Drake, inte mångtydiga texter likt Fionn Regan och absolut inte vulgära texter som Daniel Cirera. Det mest kontroversiella med Dupont är antagligen att artistnamnet är det samma som ett amerikanskt kemiföretag. Men ändå kan jag inte låta bli att tycka om honom lite i smyg. I sin genre av snäll singer/songwriter är han ändå väldigt begåvad. Och vem vill inte vara en svärmorsdröm stundtals?

Light In Your Life "Light In Your Life"

Martin Sjölander — Tue, 23 Jun 2009 22:00:21 +0000

Light In Your Life svävar in i tillvaron likt ett tjockt regnmoln en het sommardag. De väldiga basgångarna tillsammans med de vemodigt distade gitarrer kan förstöra vilken fest, eller för all del vilken sommardag som helst. Men i detta fall väljer jag att ta bondens parti och hävda att det behövs regn för att ängen ska fortsätta växa. Dock får man passa sig så inte ängen blir övervattnat.

Det går att älska Light In Your Life, i rätt proportioner. Efter ohälsosamt många genomlyssningar önskar man som skivrecensent att det endast var en 4-spårs EP som man skulle skriva om. Det blir lite väl mycket för att hålla sig till klarspråk. Alla låtar är i väldigt lågt tempo och för den med sömnsvårigheter kan den här skivan vara receptet.

Jag läste i Fredrik Lindströms bok Jordens smartaste ord att man somnar lättare till brus. I praktiken innebär det att du sänker ner volymen på skivan till en avslappnande nivå, då återstår nästan bara basbrus. Ljudbilden är med andra ord väldigt basig. Men med rätt humör och i rätt dosering gillar jag det basiga i Light In Your Lifes musik. Inte bara som sömnhjälp utan även som en extra svart färgklick i det redan mörka som skivan omges av.

Det som är det mest fascinerande med bandet och som gör det lilla extra är Johann Bernövalls sång. Han har en väldigt känslomässig röst och jag känner med honom när han sjunger sina rader. Det är egentligen han som lyfter upp hela detta regnmoln av tunga basljud och får det att sväva. För ett högre betyg hade jag däremot gärna sett att molnet även släppte in lite sol i mellan. Mer ljus i tillvaron med andra ord.

Kom till Bonden Bar ikväll

Martin Sjölander — Wed, 17 Jun 2009 05:00:09 +0000

Idag spelar jag, Martin Sjölander, lite skön musik på Bonden Bar i Stockholm. Räkna med dansant pop som gör dig rejält uppvärmd inför midsommarafton. Dessa låtar är säkra kort för kvällen:

Nina Natri â€“ Destroyer
Superswirls â€“ Dates
The Cure â€“ Close To Me

Du kommer självklart även få höra mycket av det jag recenserat under min tid här på dagensskiva.com

Ohbijou "Beacons"

Martin Sjölander — Mon, 08 Jun 2009 22:00:58 +0000

Det är så skönt att inte ha förväntningar. Att lyssna på ett band du inte har någon slags bild av överhuvudtaget. Istället för att reflektera till saker du har hört och saker du har läst så lyssnar du bara. Det är musiken och musiken endast som står i centrum och det blir något väldigt äkta med att lyssna på ett band med dessa tomma öron.

Ohbijou spelar något så ovanligt som orkesterpop. Sju stycken medlemmar samsas med instrumenten banjo, mandolin, melodika, trumpet, cello, glockenspiel, fiol, gitarr, piano, synt för att nämna några. Detta tillsammans blir väldigt levande och mäktigt. Allra mäktigast blir det i de instrumentala bitarna av låtarna då jag kan få samma slags rysningar som jag får när jag lyssnar på Explosions In The Sky strax innan jag somnar.

Men som med all stor musik så kräver det stort ljud i högtalarna. Första gången jag lyssnade igenom skivan var i bilen vilket inte gav någon mersmak överhuvudtaget. Rösten liksom drunknade i alla ljud. Det var först när skivan åkte in i soundsystemet hemma som det bara släppte och det hela blev magiskt. Casey Mecijas sångröst ligger stabilt över det experimentella ackompanjemanget och tillsammans blir det väldigt vackert stämningssättande.

En detalj med Ohbijous musik är att man nästan kan höja volymen hur mycket som helst utan att öronen blir förbannade och säger ifrån. Ingen av låtarna innehåller några slags ljusa vassa toner som skär i öronen. Det är egentligen bara att höja volymen tills vibrationerna i fönstret blir för intensiva och irriterande. Eller tills grannen kommer över. Än så länge har jag klarat mig.

Junior Boys "Begone Dull Care"

Martin Sjölander — Mon, 01 Jun 2009 22:00:19 +0000

Junior Boys nya skiva är blandade känslor för mig. Vissa låtar är jättetråkiga där trumkompet endast består av en bastrumma som går på jämna taktslag. Detta blir riktigt enerverande efter bara några sekunder. Men så finns det de låtar där rytmerna är lite mer utforskande och det riktigt svänger. Skivan innefattar sju låtar varav tre är lite popigt rytmiska och mer i min smak. Det är Bits And Pieces, Hazel och Sneak A Picture.

Men det blir aldrig riktigt skitbra. Jag tycker framförallt att Jeremy Greenspans sång är väldigt tråkig. Rösten påminner om stylade singer/songwriters som skriver taffliga sånger om kärlek, om man får generalisera.

Begon Dull Care är en väldigt spretig skiva. När duon är som bäst landar dom någonstans mellan Juvelen och Postal Service. På resterande låtar vet jag inte riktigt. Jag tycker skivan som helhet känns oengagerad och tråkig.

Alive-festivalen i Skövde gör comeback

Martin Sjölander — Thu, 28 May 2009 19:15:22 +0000

Efter några sabbatsår arrangeras åter igen rockfestivalen Alive-festival på Valhall i Skövde. Headline detta år står Blindside för och under dom finns det många intressanta lokal akter att kika lite närmare på:

Staireo â€“ har jämförts med allt från The Ark till Nirvana. Stora i Japan.

Kadawatha â€“ som ett mer kommersiellt Mew. Sångaren i Monoflares soloprojekt.

Black Noice Orchestra â€“ inte som bandnamnet antyder. Detta är välproducerad rockpop i finkläder

Anagoes â€“ varit förband till Neverstore. Liknande sound. Ska man kalla det punk-pop?

The Gloria Story â€“ festrock med betoning på fest

Jack Peñate "Everything Is New"

Martin Sjölander — Mon, 25 May 2009 22:14:23 +0000

Det här var precis detta jag hade hoppats på. Jack Peñate är inte längre britpop och jag älskar det. Allting är nytt. Glöm skräniga trummor och alla andra brittiska pastischer. Det här är musik som gör att solen går upp över en dimmig savann i Afrika varje morgon. Det här är musik som gör dina frukostflingor på sommaren lite godare.

Jacks nya och väldigt spännande album kan definieras med ett ord: SOL. Och som vi alla vet sedan barnsben innebär sol värme. Everything Is New är en väldigt varm skiva. Jag är väldigt lättflirtad av latino/samba-gung och det räcker med bara några slag på en bongotrumma för att göra mig helt varm i kroppen. Men det är inte bara det som gör mig het som en nykokt potatis utan det är hela stämningen som etableras i och med hela ljudbilden. Det är stämmor som fyller en hel hangar och där i mitten så står Jack, stadig på jorden. Allting blir väldigt levande och äkta.

Sångtexterna är inte åt det poetiska hållet utan mer rätt på. Hur du ska leva för att må bra. Man skulle säkert kunna jämföra texterna i Mia Törnbloms bok Självkänsla nu! eller någon annan bok i högen av böcker för personlig utveckling. Jack ger uppmaningar som Tonightâ€™s Today, Give Yourself Away och Be The One och precis som med självutvecklingsböcker skulle man kunna finna detta utryck som löjligt. Jag gör inte det. Det är charmigt, utlämnande och framförallt modigt.

Jack Peñates andra album kommer att göra min svenska sommar lite mer exotisk. Framtiden ser ljus ut. Det enda jag är oroad för nu är att jag ska spela sönder denna underbara skiva. Risken är stor.

MFMB "MFMB"

Martin Sjölander — Fri, 15 May 2009 22:00:31 +0000

MFMB gör den mest intressanta svenska popen just nu. De har attityd och man känner sig snygg när man lyssnar. Dessutom har de ett eget sound i den mån det går att ha det år 2009. Visst hör man likheter med allt från The Cure till The Faint och The Rapture men inte så att det på något sätt känns härmat. De kör sin grej helt enkelt. Deras grej kan beskrivas som något så unikt som tuff danspunk-pop-shoegaze-newwave-indie. Med andra ord inget vi är direkt bortskämda med att få från svenska band. Så långt är allt frid och fröjd.

Som du säkert förstår hade jag mer än gärna tokhajpat detta egensinniga band från Bollnäs urskog, men det går tyvärr inte. Ljudbilden är alldeles för dålig. Jag saknar dimensioner, djup och allt det där andra som gör att man riktigt hänförs av musiken. Som det är nu så går det inte. Allting ligger som en röra i mellanregistret. Jag kan tänka mig att detta live med en bra ljudtekniker är hur kalas som helst men nu när jag sitter här och ska bedöma deras LP som jag fått ut på hembränd CD-R så blir det svårt. Jag har en vision om hur det skulle kunna låta och då landar jag någonstans i ett mer finstämt poppigt The Klaxons.

Missförstå mig rätt nu. Det är inte deras sound eller deras olika instrumentljud det är fel på. Det är snarare så att mixningen inte har fått den tid den är förtjänt av. Någon musiknörd från Hi-Fi-klubben kan nog förklara för dig exakt vad felet är. För mig låter det i vilket fall demo och jag tycker det är fruktansvärt synd på ett sådant bra band. Men vad vet jag, allt kanske är ett medvetet knep för att vara lite svåra och gå hem hos indiekidsenâ€¦

Jack Peñate "Tonight's Today"

Martin Sjölander — Wed, 13 May 2009 22:00:43 +0000

Du har bara lyssnat några sekunder men ändå känner du det. Du känner frihet och värme. En avslappnad känsla går igenom din kropp. Du har köpt en billig sista-minuten-biljett av Fritidsresor och står nu på någon av Kanarieöarnas stränder och blickar ut över solnedgången. Känner du?

Jack Peñate nya singel Tonight’s Today är den här känslan, ackompenjerad.

För det här är precis en sådan låt som man brukar höra i resebolagens reklamfilmer. Den utstrålar välbehag och lurar vår kropp att för en stund tro livet leker. Visst är det fantastiskt? Men på samma sätt som du kan börja tänka â€borta bra men hemma bästâ€ efter en vecka i solen så tröttnar man också på den här härliga sommarlåten. Visst var jag smått förälskad i låten när jag hörde den första gången men den blir lätt tjatig i längden. Today’s tonight, tonight’s today, today’s tooo-niiight på repeat i refrängen är ganska svängigt första gångerna men efter ett tag så blir det smått outhärdligt.

Men nu när jag är aningens less på låten vill jag ha mer. Jag vill ha ett helt album med latinoinfluerad britpop och få mer sommar och värme utan att det för den skull blir tjatigt. Den här singeln, samt albumtiteln Everything Is New, skvallrar om att det är en förändrad Jack Peñate vi kommer att få höra. Jag tror det kommer bli fruktansvärt bra.

Officiell musikvideo:

Phoenix "Wolfgang Amadeus Phoenix"

Martin Sjölander — Sat, 02 May 2009 22:00:09 +0000

Jag börjar tro att Phoenix satt detta i system. Sedan debuten med United för nio år sedan fram till idag har det alltid varit två låtar på varje album som verkligen varit extra allt.

Redovisning:

Too Young & If I Ever Feel Better
från United (2000)

Everything Is Everything & Run Run Run
från Alphabetical (2004)

Long Distance Call & Consolation Prizes
från ItÂ´s Never Been Like That (2006)

Du kan på första genomlyssning av ett Phoenixalbum direkt peka ut dessa låtar. De är svängigare, består av fler spännande element och känns mer genomarbetat än övriga låtarna på skivan. Det är som om dessa låtar fått all kärlek och det övriga på skivan är mest utfyllnad.

På nya skivan Wolfgang Amadeus Phoenix är det låtarna Lisztomania och 1901 som är albumets kärleksbarn. Som vanligt är dessa låtar helt fantastiska. Dessa låtar kommer dessutom först på skivan vilket medför att efter en urladdning på totalt 7:26 är man helt tom. Första gången jag lyssnade var jag tvungen att stänga av när tredje spåret gick igång. Det var för bra helt enkelt. Bäst av allt är att euforin stannar kvar även efter 34 lyssningar. Jag vet egentligen inte riktigt vad som gör att känner som jag känner. Kanske är det så att det oerhört sköna svänget tilltalar min reptilhjärna på något sätt.

Eller så är det för att de båda låtarna påminner om deras bästa låt Too Young. De har nämligen plockat de godaste russinen från den låten och slängt in i dessa nya sammanhang. De tydligaste spåren är att de plockat introdrivet till Lisztomania och versrytmen till 1901. De återvinner men ändå känns det hur fräscht som helst.

När man väl matat de två inledningsspåren alldeles för länge är det dags att samla kraft till sig för att gå vidare med resten av skivan. Då möts man av den somrigt loungiga Fences som egentligen passar till vilket strandparty som helst. Detta följs upp med en ickelåten Love Like A Sunset som bara består ett mastodontintro på sex minuter för att sedan avslutas med några versrader. Jag får redan nu en klar bild framför mig när de öppnar med denna låt på årets Siestafestivalen. Kan bli mäktigt.

Resten av skivan är typiska Phoenixlåtar med dämpade gitarrplock som varieras med konstant gitarrmatande. Det är med andra ord som vanligt och man vet precis vad man får. Inget ont om det. Jag diggar verkligen deras ändå egensinniga sound. Det är sjukt dansvänligt och det är nog det jag verkligen älskar.

Faktum är att jag länge letat efter något likvärdigt band med samma funk-soul-elektroniska sound. På Last Fm får man Whitest Boy Alive, Cut Copy och Sébastien Tellier som liknande artister. Tyvärr känner jag aldrig att de får samma tryck i sina låtar som Phoenix. Därför vänder jag nu härmed till allmänheten för tips, finns det något band där ute i världen som kan få igång mig så som Phoenix?

Theresa Andersson "Hummingbird, Go!"

Martin Sjölander — Wed, 29 Apr 2009 22:01:34 +0000

Jag är lite besviken. Hummingbird, Go! är inte det konceptalbum jag hade hoppats på. Jag hade hoppats på att alla låtar var lika lekfullt livesamplade i köket som youtubeklippen med Na Na Na och Birds Fly Away. Icke. Istället består skivan av välproducerade låtar som dessutom har pålägg som Theresa Andersson med största sannolikhet inte kör live. För att förstå exakt vad jag menar med allt det här är det bäst att du först kollar in henne i köket:

Hade jag fått bestämma så hade skivan varit i det lo-fi-stuk som det är i hennes videor och låtit bli all sminkning av låtarna. Jag hade dessutom gärna sett att man fick en DVD med köksinspelningar när man köpte albumet. Allt det här tillsammans hade blivit ett spännande koncept och kanske något av en liten revolution inom musikbranschen. Om inte så hade det i alla fall varit en frisk fläkt i en bransch som sett ganska likadan ut alldeles för länge.

Theresa har dock fler kvalitéer än ett grymt fotarbete och en koordinationsförmåga som man bara kan avundas. Hon har en fantastisk röst och hon vet verkligen hur en fiol ska handskas. I vissa fall skriver hon dessutom väldigt trevlig låtar. Men jag tror ändå att jag hellre hör henne live än på CD.

Mersey Beatles â€“ ett värdigt coverband

Martin Sjölander — Fri, 24 Apr 2009 12:47:12 +0000

Jag har problem med att veta hur jag ska förhålla mig till coverband. De spelar andras låtar och på något sätt så avdramatiserar det vi kallar musik. För mig är musik tonsatta känslor som framförs av någon eller några som verkligen står för det budskapet som förs ut. I fallet med coverband blir det ofta patetiskt. Som när man befinner sig på after ski i Åre och en pajas från Arboga (eller vart dom nu är ifrån) helt plötsligt tror att han är Angust Young (eller vem det nu kan vara). Extra vidrigt blir det när publiken sväljer allting med hull och hår och i sin berusning på något konstigt sätt blir övertygade av de intränade poserna och sångrösterna.

The Mersey Beatles på Valhall i Skövde hade inte det bästa utgångsläget och de gjorde ingen kanonstart heller. Efter fyra låtar var jag faktiskt nära att ge upp. Men med tanke på Skövdes övriga utbud stannade jag ändå kvar. Och tur var väl det. För när de väl börjar bli varma i kläderna så kommer de där snygga stämmorna och Beatles-sångerna som är lite högre till tonerna. Jag provade att blunda och det jag hör är precis det där Beatles som jag brukar spela på min vinylspelare hemma. I vissa låtar är det faktiskt som att riktiga Beatles står där. De hoppande skrikande flickorna har dock blivit äldre och sitter nu istället lugnt och skönt på sina stolar framför scenen.

The Mersey Beatles gör en bra spelning men de kunde gärna korta ner föreställningen till en timme istället för de två och en halv som var lite för länge. Sen saknade jag mina favoritlåtar I Want You och Come Together.

Vilken är din favoritlåt med The Beatles?

Elenette "Neurosor"

Martin Sjölander — Tue, 21 Apr 2009 22:00:24 +0000

Jag fick inbrott i bilen igår. Det enda tjuvarna fick med sig var ett pass och två riktigt bra debutskivor – Bloc Partys Silent Alarm och Elenettes Neurosor. Those Dancing Days debut-EP blev kvar. Och jag förstår honom/henne/dom. För Bloc Party och Elenette har någonting gemensamt. De vill något annat än att bara underhålla och vara söta. De vill gå sin egen väg, skaka om i samhället och precis som biltjuvar fantiserar dom antagligen om en bättre värld att leva i.

Musikmässigt skiljer det däremot en hel del mellan de båda banden. Många skulle nog kunna avfärda Elenette som ett sött plojband utan närmare lyssning. För er vilsna själar som känner så ger jag er dessa fantastiska citat:

Man blundar så skönt
vem tackar nej till söta drömmar?
Det är ju knappast lönt
Att se nåt vackert allt för nära
Ju närmre han kommer
Desto hårdare blundar han
Ju hårdare han blundar
Desto vackrare blir allt
För ord som skuld och ansvar
Gör den starke krigaren rädd
De fräter på hans pansar
Så han blir avklädd

ur Jag hatar män

Eller som när Kalle Berglund ger sitt bidrag till FRA-debatten:

Tänk vad skönt att ha någon som bestämmer allt
Som när man borde stanna skriker halt
Tänk att ha någon som kontrollerar ens mobil
Och som censurerar ens hysteri
För är det verkligen värt det
Det här med att vara fri?
Tänk att bara vara en kugge i ett större maskineri

ur Ã–ppet brev till försvarsmakten

Eller som när det Kalle Berglund ger en annorlunda kärleksförklaring:

Tänker om du bara du kunde se bortom historien och le
Tänker att vi är pensionärer som har kafferep
Vi pratar väder: â€œdet blir ljusare för varje dagâ€
Men vi vet att vi menar en helt annan sak
Vi är två små gummor i kjol och dräkt
Och vi kramar varann intimt men käckt
Det räcker för mig det enda jag begär
Är kakor och kaffe med dig som pensionär

ur Kär (imaginär) pensionär

Eller som när Kalle Berglund har en konversation med mannen som är â€som ett isberg insvept i sidenâ€:

Så lägg dina småstadssyndrom på hyllan
Göm dina ideal på fyllan
Gräv ner dina kval i myllan
Förutom de som ska göra dig hyllad
Det handlar inte om att sälja sig
Du måste bara marknadsanpassa dig
Din kropp är ditt företag
Och dina ord dina anställda
Och omvärlden din marknad
Så om du visar upp det folk vill se
Ska du se att det bidrar till en uppgång
En uppgång av din egen aktie

ur Poäng

Eller som när Kalle Berglund tar upp något så fult och osvenskt som pretentioner:

Ett långsamt mord
Ni sa aldrig att alla förstod
Men att pretentioner är fult det, det har jag lärt mig nu
Så ni får inte tro att det är seriöst
Det är bara på kul inte alls ambitiöst
Försöka duger
Säger vi och vet att vi ljuger
En bisarr strategi för något befängt man vill bli
En drivkraft inuti som har blivit ett alibi

ur Som smuts under naglarna

Kalle Berglund är Elenette och skivan Neurosor är så mycket mig att jag vill släktforska. Jag känner hjärta för varje ord som sjungs och den här skivan kom verkligen som en välsignelse från ovan. Synd bara att jag får köpa ett nytt exemplar av skivan nu när den är stulen. Jag kan bara hoppas att han/hon/dom som tog den känner samma kärlek som mig.

Hur låter det då? Jo:

Men om vi kör ett släpigt disko-trumkomp som grund
Och sen en funkig bas som går runt runt runt
Och som min mormor sa när jag spelade på dop
”Saxofon och orgel passar så bra ihop”
Men man får passa sig för ett för Knife-igt arr
Så jag slänger in en Mark Knopfler-gitarr

ur Att göra en hit

Lena Malmborg "Real Love"

Martin Sjölander — Sun, 19 Apr 2009 22:13:28 +0000

Direkt förs tankarna till min tid på studentradion och till den djävulska musik som bröt loss på 30-talet. Vi hade vinylprogrammet Pappas Låda och som vinjett hade vi låten Mama DonÂ´t Allow It från 1933 framförd av Frankie â€Half-pintâ€ Jaxon And His Hot Shots.

Förutom detta lilla inslag av riktigt gammal musik är detta ganska okänd mark för mig. En sak jag däremot vet är att alla låtar jag hört från denna svunna tid alltid sätter en speciell stämning i rummet. Jag tror det är nostalgiromantiken som träder in och gör att tiden skruvas bakåt 80 år och man sitter helt plötsligt där som en yngling i äppelknyckarbyxor.

För mig har den här musiken alltid fungerat som bakgrundsmusik när man sitter några stycken och pratar skit efter helgens bravader eller vad det nu kan vara. Det är inte musik som stör utan den är bara där och fyller rummet med en mysig dämpad ljudmatta. Precis samma känsla får jag när jag lyssnar på Lena Malmborg. Samtidigt som det inte är någonting jag slänger på i min Ipod så är det ändå musik som sätter en viss stämning.

Lena Malmborgs musik kommer inte med någonting nytt. Den kommer däremot med värme och en grov portion igenkänningsfaktor som gör mig glad. Utöver detta kommer den också väldigt proffsigt producerad. Tyvärr är det nog lite för proffsigt för min personliga smak. Det låter nämligen väldigt mycket Sveriges Radio P4. Jag hade hellre sett att hela albumet var producerat mer i P3-stil som förstalåten Sister, Stand Up!

Innerst inne är det nog så att jag trånar efter att få höra Lena Malmborgs â€listenâ€-viskningar och snygga hesa sångutsvävningar till ett smalare musikarrangemang. Så att sången verkligen blir bärande och ständigt i fokus. Kanske rentav slå en signal till Björn Yttling?

Peter, Bjorn and John "Living Thing"

Martin Sjölander — Thu, 09 Apr 2009 22:00:18 +0000

Det märks att Peter, Bjorn and John försöker tvätta bort Young Folks-stämpeln. De vill helt enkelt inte vara simpel visselpop längre. De vill mer. De vill vara i nivå med Pink Floyd.
Detta märks inte minst i låten Nothing To Worry About som i upplägg och stil är riktigt lik Another Brick In The Wall. Den största likheten är ju självklart barnkörerna som är den främsta gemensamma nämnaren låtarna emellan. Det måste även tilläggas att versernas rytmiska funk-basgång, och sättet Peter Morén sjunger de på, också har stora likheter med Pink Floyds klassiker. PBJ låter helt enkelt gubbigare på detta femte studioalbum.

På hela skivan känner jag en avsaknad av ljusa toner. Backspegeln vittnar om visselmelodier och svängiga shakerskak, nu är det istället dova bastoner med raka trumkomp som står för fiolerna. Jag känner ändå att det saknas något där.

På de flesta av låtarna saknas den dynamiken som blir när man blandar det dova mörka med det spetsiga ljusa. Bara en sådan sak som gitarrmelodin i titelspåret Living Thing ger ett helt nytt liv i högtalarna.

Jargongen för knarkig musik återfinns verkligen på hela albumet, det måste jag påstå. På förstaspåret The Feeling vittnar textraden â€…Last time we got high…â€ om att det möjligtvis kan vara någon slags romantik till olovliga preparat. Borra man sig utåt och inte bara fokuserar på musiken så måste jag göra en fanfar för skivomslaget – Jeansfärgat med interiör av de engelska orden för prylarna (se själv).

Samtidigt som jag saknar tuggummipopen så förstår jag trion. De har lirat ihop som band i tio år, precis lika länge som dagensskiva har funnits. Klart man blir gubbig då. Men de är fortfarande så duktiga musiker och Björn Yttling som producent är helt oklanderlig. Däremot tror jag att den här skivan passar bättre i höstmörkret.

Montt Mardié "Skaizerkite"

Martin Sjölander — Tue, 07 Apr 2009 01:06:49 +0000

Jag ska vara ärlig. För två veckor sedan hade jag knappt någon aning om vem Montt Mardié var. Visst att man har dansat till tweelåten Highschool Drama några gånger men djupare relation än så hade jag inte inför detta uppdrag.

Efterforskningen tog vid på Youtube där jag hittade hans egna svenska tolkning av Rihannas superhit Umbrella. Irriterande. Som om att det inte fanns nog av covers på den låten innan. Jag fick redan där en dålig känsla i magen och det hela kändes bara som ett enkelt marknadsföringsknep. Spontant kan jag tänka mig att medelåldern på hans fans sjönk rejält i och med detta. Som tur är återfinns inte denna låten på skivan men det är ändå minuspoäng i kredd på sådant agerande.

Nästa steg var att reda ut vad dagensskiva.com skrivit om hans tidigare alster. Där hittade jag en rejäl sågning av hans debutalbum Drama där Susanna Huldt beskriver musiken som hälsovådlig. â€Ojdåâ€, tänkte jag.

Med detta utgångsläge kan man påstå att jag var ganska skeptisk inför första genomlyssningen av Skaizerkite.

Men så händer det. Efter 20 sekunder in i förstaspåret Welcome to Stalingrad är allt förlåtet. Moneybrother-blås tillsammans som Fibes Oh Fibes-soulång. Underbart. Denna låten skulle kunna platsa som soundtrack till alla härliga sommardagar jag än så länge genomlevt. Och det slutar inte där.

Ju längre in i skivan jag kommer ju mer börjar jag älska hans röst. Det ringer i och för sig några varningsklockor när jag i singeln Dancing Shoes börjar relatera hans röst till Enrique Iglesias men det gör inget. För detta är kommersiell pop, det går inte att komma ifrån. Och jag tror dessutom att det är med den här skivan som Montt Mardié på riktigt tar sig in bland de stora namnen av svensk pop. Som Lasse Lindh, Miss Li, Timo Räisänen och Maia Hirasawa. Då man är så folkkär att man spelar på Allsång på Skansen och till och med ibland har rotation på de kommersiella radiokanalerna.

Skulle så bli fallet är Montys musik ett mycket trevligt tillskott i den lilla världen av ständigt återupprepade låtar. Skulle inte så bli fallet kommer jag ändå spela den här skivan på repeat i sommar.

Florence Valentin "Spring Ricco"

Martin Sjölander — Thu, 02 Apr 2009 22:00:29 +0000

Jag har en ganska tveksam inställning till mycket på skivan Spring Ricco. Den känns halvfärdig. Love Antell är som en 5-årig pojke som ivrigt vill påverka en ond vuxenvärld genom att bara gallskrika på ett torg någonstans i Sverige. Det är sött men det räddar inte världen.

Tyvärr trissade jag nog upp mina egna förväntningar lite väl mycket inför detta släpp. Speciellt efter att ha läst pressmeddelandet med de vassa citaten:

skottsäker väst från Dolce Et Gabana

[...]

brinner som ett bokbål, hans Rolex håller, resten blir kol

Citaten gjorde mig hoppfull över vad denne ordtrollkarl hittat på. Naiv som jag är trodde jag varenda textrad skulle vara som dessa utdragna citat. Tyvärr är det bara just utdragna citat och inte hela låtar. Texterna är stundtals lysande men ofta känns det krystat, att texterna inte riktigt passar till sångmelodin. Som till exempel i låten Vårt hem, vår borg där Love sjunger … pappa togs av pooo-lis-en enbart för att få in det i sångmelodin.

Jag irriterar mig på de konstiga betoningarna, blir nästan arg eftersom vissa partier av låtarna är makalöst bra, men jag blir snuvad på konfekten när låtarna tar en helt ny vändning och stundtals liknar Peter Magnussons Hey Baberiba-parodi på Håkan Hellström.

Jag förstår att Florence Valentin vill mycket med sin musik men Spring Ricco är som apelsin-tv (någon säger: â€Det här är en apelsinâ€ samtidigt som man upp visar en apelsin). Det är för övertydligt. Framför allt de tröttsamma låtövergångarna med allt från en intervju med en knarkare till den svenska nationalsången. Vad har de för funktion? Alla som gillar Florence Valentine vet att de gör vänsterorienterad poprock. Varför skriva lyssnarna på näsan?

Referenserna till Glasvegas haglar från andra recensenter.
Jag gillade inte Glasvegas-skivan och jag gillar inte det här heller. Förstå mig rätt. Det är inte dåligt men det är de där små detaljerna som gör att jag aldrig rycks med. Framförallt saknar jag The Clash-svänget från den förra skivan.

Spring Ricco:

Vårt hem, vår borg:

Hanna-Lovisa ""

Martin Sjölander — Fri, 27 Mar 2009 23:00:04 +0000

Minns ni duon Cat5? Ni vet de som var för sexiga för sina jeans i låten Sexy. Nu har de båda medlemmarna Christina Roos och Hanna Göransson gått var sin väg. Var och en för sig har de blivit soloprojekten Roos och Hanna-Lovisa.
Gemensamt för de båda är att de har tagit ett kliv bort från stormhitten Sexy. Av myspacelåtarna att döma finns däremot de elektroniska trummorna fortfarande kvar, något mer loungeaktiga än de från Cat5. Utöver detta har den drivande leadsynthen som kännetecknade Cat5 nu i soloprojekten ersatts med lågmälda synthljud och ibland till och med gitarrer.

Kvällstidningsvinklar man situationen och tolkar det hela som en fajt mellan de olika soloartisterna, och således ser till myspacestatistiken, leder då Hanna-Lovisa vid dags dato med 9 387 spelningar mot Roos som har 1 144. Den blonda leder med andra ord och det är också hon som nu ska nagelfaras.

Jag tror det är en indiantrend på gång. Det började med MGMT och nu senast var det med videon till Fever Rays låt When I Grow Up. Hanna-Lovisas låt CanÂ´t Wait To See You öppnar i alla fall med ett mantra som låter som taget från en typisk ritual från någon indianstam någonstans i världen. Hela låten är väldigt lågmäld och kommer egentligen aldrig igång. Det är emellertid inte negativt i det här fallet. Det låter lounge och för mig påminner det närmast om Lykke Lis lugnare spår. Stämningsfullt och snyggt producerat. Jag hör bara trummor, mjuk bas och indianmantrat tillsammans med Hanna Göranssons lena sång. Utrycket ”less is more” passar verkigen i detta sammanhang och det avskalade arrangemanget ger verkligen plats för Hannas sång.

På låt två, Substitute, maler ett José González-plock över en dov kick där ett glockenspielliknande ljud pryder refrängen. Enligt hennes twitter är detta den första låt hon någonsin gjort. Nästan i alla fall. Applåder. Även här får Hannas röst den plats den förtjänar.

Den sista låten som man än så länge får smaska i sig från myspacen är I See Red. Även fast det bara är en demoversion låter det väldigt proffsigt. Här får elektroniska ljud ta större plats i ljudbilden jämfört med de övriga spåren och Hanna sjunger med mer rytmik och melodi. Det är tyvärr inte lika loungeigt som de andra låtarna. Det är synd för det var verkligen det som gjorde att jag rycktes med.

Men visst är det alltid svårt att bedöma myspacelåtar. Man vet aldrig hur färdiga låtarna är eller om de ens är tänkta att vara med på den kommande skivan. Det får framtiden utvisa. Så länge väntar jag förväntansfullt.

If There Is Something "Put Your Jacket On"

Martin Sjölander — Sat, 21 Mar 2009 23:00:08 +0000

Det här är spretig musik.
Det här är oberäknelig musik.
Det här är intressant musik.
Framförallt är det här musik som sticker ut från den övergödda Göteborgsfloran av pop. Detta är dans – inte vemod.

If There Is Something är bandet som om några år kommer att få The Tough Alliance att stiga ned från den göteborgska elektroniska poptronen. Albumet Put Your Jacket On låter i flertalet spår mycket likt den första demoversionen av Koka Kola Veins â€“ det vill säga innan den snyggades till och hamnade på skivan The New School.

Efter första genomlyssningen brottades jag med tanken hurvida debutalbumet Put Your Jacket On borde produceras hårdare till nästa skiva eller inte. Vid närmare eftertanke â€“ kanske lite. Det låter fortfarande demo men de har en ljudbild som helt klart är inne.

Något motbjudande kommer jag på mig själv att tänka: â€Det är trendigt med popmusik som är smutsigt produceradâ€. För onekligen låter detta som MGMT, Klaxons och Late of the pier. Visst är det löjligt att snacka om trender men på något sätt är det dessa band som jag fått lite extra hjärta för på det senaste. Kanske främst på grund av deras sätt att våga vara smutsiga.

Kopplingen med The Tough Alliance är däremot omöjlig att bortse ifrån då de båda banden består av en göteborgsduo som gör danspop. Musikmässigt är If There Is Something dock mer drivigt än playbackpionjärerna. Det vill säga i de flesta av låtarna.

Albumet är väldigt spretigt. Skivan öppnar upp med en riktigt dansant brittisk indierockdänga likt MGMT. Några knapptryckningar senare är man mitt uppe i någon slags feelgood-musik där man drar assosiationer till The Tough Alliances lite flummigare material. Klyschigt skulle man kunna påstå att ingen låt är den andra lik. Men på något vänster faller nästan alla låtar mig i smaken. Jag tror att det mest är på grund av den lekfullhet som återfinns i arrangemanget.

Jag hör dock inte vad de sjunger i vissa låtar vilket gör att det fortfarande låter för mycket demo. Jag blir dessutom förvirrad när jag ibland kan urskilja svenska meningar i de annars engelska låtarna. Personligen föredrar jag att man väljer ett språk istället för att blanda fritt.

Trots några skönhetsfel så tror jag stenhårt på detta band i framtiden och just nu väntar jag bara på nästa skiva. Med lite hjälp av rätt producent kan det här bli hur bra som helst.

Cats On Fire "Our Temperance Movement"

Martin Sjölander — Sat, 14 Mar 2009 23:00:33 +0000

Tänk Weeping Willows i en bastu. Tänk The Smiths-romantik med Koskenkorva. Tänk dig finskt musikarv i vacker brittindieskrud. Du får du Cats On Fire med sångaren Mattias Björkas som sångmässigt hamnar någonstans mellan Magnus Carlson och Morrissey.

Likt förebilderna avhandlar många av texterna utanförskap med ett lite kaxigt vemod. Texterna är stundtals geniala med rader som â€A half-empty heart, full tax-free chartâ€ (från Letters from a voyage to Sweden) där Mattias sjunger om en Finlandskryssning.

Härligt. För det är inte varje dag man får chans att höra en sådan historia i den här genren. När det dessutom sjungs med sådan känsla och darr att jag per automatik sinnesmässigt förflyttar mig till föregångslandet England, för att sedan komma på sig själv och vända tillbaka, blir jag glad.

Jag refererar främst denna skiva till mästerverket The queen is dead signerat The Smiths. Det är ingen lät match att gå då ovan nämnda verkligen är ett MÄSTERVERK med versaler. Our Temperance Movement låter dock precis som den här typen av musik har låtit sedan decennier tillbaka. Man frågar sig när något band i denna genre egentligen ska våga föra detta musikarv vidare genom någon slags nyskapande tanke? Eller ska de det? Var det bättre förr?

Frågorna är många och svaren är få. Cats on fire låter i alla fall gammalt, vilket i sig inte alltid är negativt. Tyvärr lyfter aldrig låtarna riktigt. Gitarrerna maler på gulligt i bakgrunden och ett mjukt trumkomp håller takten. Det är funktionellt och ibland lite tråkigt. Men texterna och vokalistens smäktande stämman gör att det här låter väldigt mysigt. Visst är det gjort tidigare. Men man kan inte uppfinna hjulet varje gång. Dessutom är nostalgikänslan som infinner sig riktigt härlig att avnjuta. Således ser jag fram emot att popdansa fram över ett dansgolv till dessa finsk-svenska melodier på någon av landets popklubbar. Helst till låtarna Lay down your arms och The border of this island.

Mårdmannen remixar

Martin Sjölander — Sun, 08 Mar 2009 22:55:36 +0000

Mest känd är han som mannen i mårddräkt som gör det göteborgska klubblivet osäkert på helgerna. Nu gör Fredrick Carlsson dansversion på Hammarin & Robins låt Lingering regret. Ladda ner låten gratis.

Fredrick Carlsson - pressbild

Kusowsky "Hjärtlös"

Martin Sjölander — Thu, 05 Mar 2009 23:00:20 +0000

Första intrycket: Åh nej. Inte Göteborgspop igen.
Andra intrycket: Påminner lite om Jumper. Kanske kan vara något det här.
Tredje intrycket: Nej

Jag gillar Kusowsky när de låter gosigt och har en Jakob Hellman-touch över musiken. Bäst är de i låten Ingen man där de är härligt omanliga och mysiga.

Men. Majoriteten av albumets spår lider tyvärr av ett Bad Cash Quartet/ Hästpojken-syndrom. Ja, ni vet, distad gitarr med lite skrikig röst som backas upp av aaah-körer. Som jag ser det är Hjärtlös en split-ep med två olika sorters Kusowsky. Det ilskna distade och det somriga blandband aÂ´la festivalaktiga.

1. Johnny – Dist
2. Hjärtlös – Dist
3. Ingen man – Sommar
4. Skjut mig â€“ Dist
5. Dansa – Dist
6. Jag fyller år – Sommar
7. Sthlm – Sommar
8. Låt mig följa med – Sommar
9. På liv & död – Gråzonen
10. Förlåt â€“ Sommar

Vän af ordning vill säkert, just i detta nu, hävda att jag är en disthatare. Så är emellertid inte fallet. Melodierna och sättet de sjungs på i de BCQ-influerade låtarna tilltalar mig helt enkelt inte. Jag är helt enkelt trött på alla utdragna vokaler som karakteriserar denna musiken. Som när Daniel Karlsson sjunger saaaak istället för sak i låten Hjärtlös.

Men när Kusowsky är härligt somriga så gillar jag det skarpt. Synd att detta bara gäller halva skivan. Så länge lyssnar jag nog hellre på Jakob Hellmans album Och det stora havet som är en skiva med bara bra låtar.

Fredrik "Holm"

Martin Sjölander — Thu, 26 Feb 2009 23:00:04 +0000

Som ni säkert minns från de gamla sagorna är alla goda ting tre. Detsamma gäller även i Fredriks värld där bandet just nu är mitt uppe i en trilogi av ep-släpp. Först ut är Holm som dimper ner i ett mini-cd-format. Inget man sätter i bilen direkt med andra ord. Ett väldigt medvetet val skulle jag tro för Fredriks sagomusik ska man lyssna på i ett kolsvart rum. Utan någon slags tanke på rödljus, bälte eller helljus. Helst utan tankar på något alls. Det kräver viss ansträngning men det är verkligen värt det. Har du en bra ljudkälla och lyckas fokusera kan du näst intill hamna i trans när du lyssnar.

Vinterbarn: Börjar med nana:nde och byggs upp med klassiskt western:oande. Detta blandas med ljud som jag har svårt att knyta till en ursprungskälla. Det hela kan nog uppfattas ganska experimentiellt men Fredrik binder ihop det med den fina stämsången. Sen kommer trummorna och det som var ganska mysigt och stillsamt i början av låten blir istället dramatiskt. Hela låten följer egentligen samma figur och matar på likt ett lokomotiv. Men arrangemanget innehåller hela tiden variationer så det blir aldrig långtråkigt.

Milo: Inte samma driv som förstaspåret men däremot återfinns de där svävande stämmorna som är helt fantastiska. Gitarrplocket går igenom hela låten och varvas med små elektroniska ljud som smyger sig på. Mycket lugnare än de övriga låtarna.

Den sista fabriken: Låter lite som Frou Frous låt Let Go i inledningsskedet. Men till skillnad från den låten kommer det ingen rivig Imogen Heap-sång över de häftiga svepningarna. Det kommer ingen sång alls. Istället kommer en gitarr in i samma anda av vemod. Låten förblir totalt vemod och detta är låten på ep:n jag tycker minst om. Hade den låten varit på ett album hade det inte gjort så mycket men nu känns det som att en annan, kanske bättre, låt fick stryka på foten.

Holm: Gitarren låter som porlande vatten och jag förflyttas till ett litet vattenfall mitt ute i skogen. Älvorna kommer och lägger lite stämsång. Ett element som nu känns igen. Distad orgel smyger sig på tillsammans med en riktig filmtrumma värdig Sagan om ringen-trilogin.

Fredriks sound beskrivs bäst som akustiska skräpgitarrer, stämningsfulla älvstämmor blandat med konstiga elektroniska ljud. Låtarna byggs upp från start till slut utan att riktigt explodera vilket i detta fall är skönt. Det är avslappningsmusik att drömma sig bort tillsammans med. Denna skiva är således förstaalternativet efter en tung dag i det stressiga vardagslivet. Men musiken kräver verkligen att man är på rätt humör för att den ska komma till sin rätt.

Mando Diao "Give Me Fire"

Martin Sjölander — Thu, 19 Feb 2009 23:02:35 +0000

-För det är mycket coolare på engelska och jag har insett att väldigt många av mina favoritlåtar blir pinsamt naiva när man översätter dem.

För några veckor sedan var det en diskussion i SVT:s Popcirkus om svenska artister som sjunger på engelska. Love Antell, sångfågel i Florence Valentin, var inte helt oväntat av den åsikten att de som sjunger på engelska kommer undan med mindre genomtänkta texter än de svensksjungande till vilka han själv kan räknas. Ganska harmlöst uttalande men detta är något som etsat sig fast i mitt minne.

Just den myten om det coola rockbandet med attityd och som uteslutande sjunger på engelska passade väldigt bra in på Mando Diao när de skivdebuterade. De formades med exakt precision efter mallen som sedan länge kallats för rockÂ´nÂ´roll. Det var då för sju år sedan och 2009, i samma program av tidigare nämnda Popcirkus, ser man samma Borlängeband. Nu med blåsorkester, funkrytmer och bandmedlemmar som outar att de har barn. Jo, det har hänt mycket med bandet sedan genombrottet och vägen fram till idag har varit krokig. Man har gått från megahajp med debuten Bring Them In via kommersiellt misslyckande med Ode To Ochrasy till att senast göra lågbudgetskivan Never Seen The Light Of Day.

Var är vi nu då?

Kan det vara så att rävarna af rockÂ´nÂ´roll på dalmål har gått och blivit gamla? Absolut. När jag lyssnar refererar jag till det poprockiga hos Beatles men även rytmiken och blåset från Motownband i stil med The Four Tops. Således skulle jag föredra vinyl som format för detta â€nyaâ€ album â€. För känslans skull. För att kunna drömma mig bort till den där cigarrluktande källarlokalen med neonlysande jukebox i hörnet. Låten High Heels är ett typexempel på känslan jag upplever.

Att det låter gammalt är nog egentligen det enda som gör att skivan knyts ihop. För i övrigt är det väldigt spretigt där blåsorkester tar stor plats i en låt medan en annan låt karaktäriseras av rundgång och spetsiga cymbaler. Men jag gillar när det spretar. Det känns genuint precis som deras debutskiva Bring Them In. Problemet med Give Me Fire är istället att jag associerar sången till det dåliga från mellanplattorna (läs Ode to Ochrasy och Hurricane Bar). Detta hindrar mig från att släppa in musiken helt och hållet i mitt hjärta. Det är tråkigt för annars hade skivan haft kapacitet att bli en klassiker i min skivsamling redan idag. Tyvärr börjar jag inse att Mando Diao aldrig mer kommer att kunna ge mig den känslan jag fick när jag lyssnade på deras första skiva.

Det är bra nu. Men det var bättre förr.

Jonathan Johansson "En hand i himlen"

Martin Sjölander — Thu, 12 Feb 2009 23:45:37 +0000

Det började med låten En hand i himlen och en musikbeskrivning som löd mörker, fåglar och synthar. Detta följdes upp med ett videoreportage på PSL-bloggen namngiven efter Sveriges mest klämkäcka musikjournalist Per Sinding-Larsen. Efter lite grävande journalistik upptäcker jag dessutom att Jonathan Johansson ligger på världens största* bokningsbolag Live Nation. Jag förstår att detta måste vara något stort. Större än jag tidigare kunnat ana.

* enligt Live Nation Inc:s årsredovisning 2006

Hajpen gjorde sitt och mina förväntningar inför albumsläppet kunde inte varit högre. När skivan sen anländer i mp3-format lyssnar jag med stor spänning. Melodier som känns igen â€“ på ett bra sätt. Mest självklart i fallet Tears for fears-covern Alla vill ha hela världen men också i Efter skimret, efter snön där likheterna med låten Klubbland signerat Göterborgs popkonung är väldigt slående.

Som ett instick i låtstöldsdebatten vill jag påstå att likheter med andra låtar är en absolut nödvändighet om bra musik ska fortsätta finnas även när jag är pensionär. Hade all bra musik varit patenterat efter varenda not hade tidigare nämnda Håkan Hellström inte ens funnits i mitt medvetande. Min filosofi lyder således: Sno, men gör det snyggt.

På skivan som likt singeln heter En hand i himlen blir de få melodistölderna inget problem. När dessutom texthäftet trillade ner i min värld inser jag att bortom de typiska popmelodierna innefattar Jonathan Johanssons musik även väldigt fina poetiska texter. Existentiella funderingar som tar avstamp i vår nutid och som förankras väldigt djupt i mitt sinnestilsstånd just under den här tiden av mitt liv.

Att musiken dessutom låter som från 80-talet, ett decennium av musik outforskat för mig född Nintendo 8-bit (1986 i Sverige), gör musiken än mer spännande. Detta så kallade soundet är ett resultat av att hela skivan gjordes om efter att Jonathan funnit en DX7* under sängen hemma hos Loney Dears keyboardist. Sammantaget har hela skivan tagit fem år att producera. Det faktum att perfektionisten Jonathan väljer att göra om hela skivan när den praktiskt taget var klar visar på en envishet som vanlige Svensson bara kan drömma om. Resultatet är självklart därefter. Perfekt.

* Synth som kom på 80-talet. Dess sound har speglat stor del av musiken från denna tidsepok.

DYNO "Dig the DYNO!"

Martin Sjölander — Tue, 03 Feb 2009 23:00:15 +0000

Jätteproffsigt. Verkligen. EP:n Dig The DYNO! är gjord direkt efter skolboken hur man gör dansvänlig pop som säljer. Faktum är musiken får mig osökt att tänka på den exklusiva matteklubb i Hollywood där man gjort försök att räkna ut vad som gör en låt till en kommersiell hit. Eller det mytomsbunda bandet KLF som med boken The Manual försökt påvisa vilka ingredienser som behövs för att koka ihop en kommersiell framgång. (Vill du veta mer om KLF:s mycket intressanta story finns mer att läsa.)

Men samtidigt som det är sjukt snyggt producerat är allt inte guld för att det glimmar. Och när det kommer till DYNO känns det som ordspråket är befogat. Musiken blir alldeles för plastig. Jag får ingen feeling. Fast även om det inte är något jag spelar hemma så vill jag tro att det här skulle skaka rejält med liv i mig på dansgolvet. Summa summarum blir betyg godkänt där de enkla knepen som lockar till dans väger upp den plastiga känslan.

Sen vet jag inte vad jag ska tycka om deras presentationsbild. Är det hett med bar överkropp 2009?

Samtidigt Som "Flykt, Kärlek & Broderskap"

Martin Sjölander — Thu, 29 Jan 2009 23:00:17 +0000

Det kan bli så fel när gnällig indiepop försöker vara punk. Redan på förhand känns konceptet utdömt. Det känsliga och ibland mesiga som kännetecknar den klassiska indiepopen, inte sällan från Göteborg, ska helt enkelt inte kläs i en punkkostym. Och de charmiga men sura tonhöjningarna som framförallt utmärker Håkan Hellström blir inte bra tillsammans med fegt distade gitarrer.

Martin Elisson lyckades visserligen på något sätt knyta ihop säcken förra året med bandet Hästpojken. För detta krävdes emellertid en stor portion drogromantik och en röst som levt turnélivet i tio års tid. I fallet Samtidigt Som blir sången istället bara pubertal i stil med gullpopbandet SVART (Svenska Visor Att Röja Till).

Men. I vissa delar av låtarna, framförallt i refrängen på Constant in motion funkar korsbefruktningen utmärkt och foten börjar till och med stampa takten. Även i akustiska spåret Denna sida mot fienden ser jag en viss potential i detta band.

Jag och en vän diskuterade begreppet Ã¼berpop förra helgen. Alltså pop där de falsksjungande löjliga texterna skapar någon slags gemenskap bland de riktigt riktiga popsnörena och ger upphov till en vi-mot-dom-känsla. Samtidigt Som lär antagligen älskas av denna massa även om de är lite punk.

Men vem vet. Hade man slutat irritera sig på sången och de naiva texterna kanske detta hade varit riktigt bra. Jag har försökt men det går inte.

Skulle vilja avsluta med att citera en av bandets texter:

â€Fulla på ett sexpack av sämre sort, som någon hade snattat, på ICA eller shopen och vi sjöng en sång, som vi repat på en vecka, jag kan inte riktigt minnas vad den handlade om.â€
(Från Erik & Francisco)

Vad gör Martin Sjölander här?

Martin Sjölander — Thu, 15 Jan 2009 23:00:56 +0000

Jo, gratis är gott minsann. Min avsikt här på dagenskiva.com är likt många andra att skriva om bra musik. Detta blir för mig en självklar uppgift tillsammans med faktumet gratis skivor hemskickade till min brevlåda.

För min del blir det mest svensk pop som kan relateras till Fibes Oh Fibes, Håkan Hellström, Juvelen eller Detektivbyrån. Tittar vi utanför Sveriges gränser kan det bli något i stil med Phoenix, Vampire Weekend eller MGMT.

Sammantaget gillar jag spännande musik som blandar gamla vanor inom musikbranschen med nya stilgrepp. Vet du någon musik som passar in i bilden jag försöker förmedla? Skicka då ett mejl till mig.

Jag tror jag kan ta kritik så tycker du något är knasigt, låt mig få veta.

Parker Lewis "Parker Lewis"

Martin Sjölander — Thu, 15 Jan 2009 23:00:00 +0000

Det är modernt men framför allt generöst gjort av Parker Lewis att lägga ut sitt självbetitlade album för nedladdning. I dessa bråda dagar då ipred-lagen gör musiktjuvar nervösa finns det mycket för en artist att tjäna på ett sådant agerande. Inte direkt ekonomiskt men ur en etableringssynpunkt. Att han dessutom har valt bort Myspace är antagligen ett ställningstagande mot Rupert Murdoch och hans mediekonglomerat News Corporation vilket i sig är en fin tanke. Skivbolaget vid namn Mad For It har för övrigt sin slogan:
â€Vi vet våra fiender, Vi kan definiera våra vänner, Det enda vi kan göra är att fortsättaâ€ (författarens översättning).

I avsaknad av Jens Lekman låter det här riktigt mysigt. Fina stråkar i kombination med glittriga ljud är en ständigt återkommande ljudbild på skivan. Dock har Emil Johansson inte riktigt lika finstämd pipa som tidigare nämnda. Hans röst lutar istället mer åt det nakna, det som i folkmun kallas indie.

Musiken i sig är väldigt svävande. Inte i bemärkelsen att det hänger löst på något sätt utan att känslan jag får av att lyssna kan hänvisas till känslan av att flyga. Denna känsla börjar redan i första spåret och hänger sedan med hela skivan igenom. Det är antagligen kombinationen mycket reverb på sångrösten och de ständigt återkommande stråkarna som ger mig denna känsla. Produktionen är dessutom väldigt lekfull vilket i sig är ett stort plus.

Men samtidigt som gratis är gott så är underbart kort. Endast åtta låtar innehåller skivan som dock ger mersmak men också avsaknad av den fullständighet som betecknar ett fullständigt album. Gemensamt för många låtar är att de börjar väldigt starkt för att sedan byggas upp mer och mer ju längre in i låten man kommer. Parker Lewis sätt att avsluta låtarna på har dessvärre lite kvar att önska.