Kvelertak.

Norska Kvelertak avslutade sin turné på KB i Malmö i går och medan man haft både Trap Them och Doomriders med sig på andra delar av turnén, var det Toxic Holocaust, The Secret och Wolves Like Us som spelade före norrmännen i går.

Efter att ha missat Wolves like us av rent logistiska skäl (enligt kollega Appelqvist som såg bandet på By:Larm missade vi absolut ingenting) blev italienska The Secret första band ut för kvällen. Den tidiga timmen – The Secret klev på redan klockan 20 – gjorde KB tämligen glest befolkat. Många nickade ändå gillande till The Secrets stundtals malande, stundtals exploderande hybrid av hardcore, metal och dissonans, men något röj var det inte tal om alls. The Secret brottades med en konstig ljudbild, men gav järnet ändå och förtjänade mer respons än man fick.

Thrash metal-trion Toxic Holocaust från Portland tog vid efter The Secret och det skulle visa sig bli kvällens personliga höjdpunkt. Bandets sluskiga thrash metal andas 80-tal såväl till uttryck som visuell stil och det välkomnades av thrash metal-vännerna på KB i går.

Joel Grind i Toxic Holocaust.

Efter en aningen lång startsträcka lyfte konserten verkligen, när Nuke the Cross inledde en explosiv avslutning som toppades med den svängiga Bitch från senaste plattan. Konserten var måhända aningen kort, men blev därmed även väldigt kärnfull och det sparades inte på energin ett dugg. En välriktad thrash metal-lavett som tog precis där den skulle.

När det var dags för kvällens huvudakt Kvelertak hade även publiken hittat dit och bandet fick bra mycket bättre respons än man fick som öppningsakt åt Converge och Kylesa på Debaser för ett och ett halvt år sedan. Bandet har spelat flitigt sedan dess och är ett väloljat maskineri på scen och det märktes. Frontmannen Erlend Hjelvik fick med sig publiken från början och öset blev tack vare det bara bättre och bättre ju längre det gick.

Personligen är jag inget större Kvelertak-fan överhuvudtaget, men är inte sämre än att jag kan se en bra spelning med mycket röj och respons och jag inbillar mig att Kvelertakfansen gick hem väldigt nöjda i går.

Lördagen innehåller egentligen bara två riktigt nödvändiga hållpunkter. Kriget i det röda tältet och MF Doom på den blå scenen. Har markerat Raised Fist med en streckad ring som betyder kanske i mitt program.

Kriget spelar redan klockan 15.15 och har så klart svårt att locka massorna så tidigt. Om de nu över huvud taget är ett band som kan locka massor. Det är väl egentligen ganska tveksamt. Trions ganska extrema rytmiska och spräckiga jazzrock är inte särskilt inställsam, även om det är helt omöjligt att stå still till.

Gustav Bendts saxofon ligger i mitt tycke lite väl lågt i mixen till en början, men det tar sig en bit in. Per Nordmarks hamrande på trummorna är obönhörligt, ren och skär energimagi. Basisten, som inte är Christoffer Roth den här dagen, hamnar kanske lite i skuggan av se andra två, men levererar onekligen fullt ut.

En rejäl urladdning som kräver en returresa till hotellet för en gubbkvart. Även om vi hinner med en stund på bryggan vid Hulingen först med Nashville Pussy någonstans i bakgrunden.

Kommer tillbaka till festivalområdet lagom tills Raised Fist börjar spela på den blåa scenen. Det är alltid uppfriskande att se band som passerat Burning Heart-skolan. Man vet att det kommer att levereras underhållning från scenen. Sen klagar en del av mina vänner med svullna näsor och tappad luft efter turer in i piten på att gitarrerna lät för lite, men för mig funkade det. Möjligen blir det aningen nyanslöst för ett oinlyssnat öra efter ett tag, men det köper jag.

När Morrissey kliver upp på största scenen, den gröna som förr kallades Hawaii, sitter samtliga närvarande generationer av dagensskiva.com i VIP-/presstältet. Vi är ensamma bortsett från de två tjejerna bakom bardisken. Det känns nästan högtidligt.

Några minuter i halv tolv kliver jag med långa, raska, steg tillbaka till den blåa scenen. Det är dags för MF Doom att ge årets sista konsert där.

Doom öppnar med en knippe låtar från Madvillain-projektet och blandar sen upp det med ”hits” ur den egna katalogen och från aliasen King Geedorah och Viktor Vaughn. Tyvärr bjuder han inte på ett enda från Dangerdoom-albumet (om jag inte hörde helt fel).

Tyvärr åker Doom utan DJ och det gör att konserten tyvärr tappar lite i dynamik. Att han har med sig en ännu tjockare kompis som sidekick livar upp en aning. Hur som helst är det en riktigt fin avslutning på en väldigt fin festival och till skillnad från senast jag var här, 2006, känns det inte helt otroligt att jag är tillbaka nästa år.

Det, om något, är ett gott betyg för Nya Hultsfredsfestivalen. För i ärlighetens namn var det inte bara den inställda festivalen 2010 som solkade ner varumärket. Det var ett par år innan som inte kändes alldeles smickrande.

Jag hoppas att den tyska festivalledningen klarar att hitta en lika fin artistmix till nästa år. Jag tror att en nyckel är att lägga tonvikten på utländska artister kompletterade med en serie väl valda svenska. Planera gärna för en festival med 10 000 besökare och överraska oss med 15k. Plocka bort gamla Hawaii och ersätt med en tältscen till. Det finns en del fingertoppskänsla i scenplaceringarna att vässa till nästa år också.

På matsidan ser jag gärna att någon kan langa lite kryddiga korvar på kvällskvisten. Man kunde ju tro att en tyskägd festival skulle klara att erbjuda en juste curry wurst åtminstone.

På återseende!

Bäst 2011
1. Sällskapet
Oslagbart att få festivala med finaste vännerna.

2. Fredagen
Finfina konserter med Imperial State Electric, Charles Bradley och The Budos Band. Dessutom enda dagen med Bootsy.

3. Primal Scream
Magiskt att få se Bobby & Co nästan spela sig igenom Screamadelica. Total pepp trots regnet.

4. Kriget
Så. Jädra. Bra.

5. Teaterladan
Ett kärt återseende. En av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Hade hamnat högre upp om jag sett fler konserter där. MF Doom och Kriget hade tex passat perfekt där.

Det skrivs en del i stockholmspressen om att det skulle vara folktomt och ödsligt här i Småland. Att det skulle bero på att publiken vant sig vid stadsfestivaler och de bekvämligheter en sån festival för med sig.

Tillåt mig invända.

Hultsfred 2011 är förvisso inte lika myllrande som några av de mest framgångsrika åren, men i känsla inte särskilt långt borta från de tidiga 90-talsåren.

Teorin att publiken inte längre skulle vilja bo i tält ger jag inte heller särskilt mycket för. Borde i så fall inte både Peace & Love och Sweden Rock var uträknade i så fall? Jag tror helt enkel att det är de journalister som gjorde sina första jobb och bodde i tält på 90-talet som nu vant sig vid hotell och inte kan tänka sig att återvända tilll träsket. Fair enough, men allmängiltig sanning? Nä.

Och hur många framgångsrika innerstadsfestivaler har vi egentligen? Endagsfestivaler oräknade.

Fredagen var den dag jag personligen såg mest fram emot. Jag hade kunnat springa som en tätting mellan scenerna, men tillät mig att med ålderns rätt nöja mig med de fyra viktigaste.

Först ut blev därför Imperial State Electric. Jag hoppade med andra ord över Paper igen (13.15 är en elak tid på festival).

Nicke Anderssons rockorkester är för dagen förstärkt med ytterligare en gitarrist, vapendragaren från Death Breath, Robert Pehrsson, hanterar scenens tredje Flying V-gitarr. Spons?

Trots att de spelar lite för tidigt på en scen som känns lite för stor i relation till publiken levererar de fin rock’n'roll-underhållning. Det är en bra sak att ha fyra man som kan dela på lead-sången längst fram.

Med en ynka fullängdare i bagaget blir setet så klart ganska förutsägbart. En och annan ny cover som jag inte kan placera smygs in och en del av de egna har vucit till sig i livetappning (Lex Resign).

Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag hellre ser dem inomhus på en klubb åtminstone åtta timmar senare nästa gång. Ändå: mersmak.

Kvart i fem börjar årets konsert i Hultsfred. När Charles Bradley, efter att kompbandet kört ett par instrumentala låtar, kliver in på scenen stiger jublet i Teaterladan (förlåt White Stage).

Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Under Charles Bradley-spelningen finns alla pusselbitar på plats. En artist som levererar något publiken inte riktigt insett att de väntat sig och en publik som tar en artist de kanske bara läst om direkt till sitt hjärta.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

Att Bradley har en bakgrund som James Brown-imitatör märks med all önskvärd tydlighet; i rörelserna, i poserna och kanske framför allt skriken. Herregud, 63-åringen levererar till och med en bensplit.

Men det går inte att avfärda Bradley som imitatör. Han har ett eget unikt uttryck också. Märkt av en lång kamp för att nå en liten skärva av framgång. Inte så konstigt då att han blir märkbart tagen när publiken öser kärlek över honom.

Om det fanns någon från ett svenskt bokningsbolag i publiken tror jag nog att vi kan vara säkra på att Charles Bradley kommer tillbaka ganska snart. Det här var en sådan spelning som kommer att finnas på mångas topplistor när året är slut.

När The Budos Band tar över scenen efter ett uppehåll på ungefär 45 minuter har publiken tunnats ut betänkligt. Jag inser också att jag får äta upp mitt självsäkra påstående att det var Budos som backade upp Bradley.

För även om många av männen på scenen är desamma, så står saxofonisten från Bradleys band bredvid mig i publiken, den välklippte basisten är utbytt mot en yvig doomfunkmästare och rytmsektion har blivit fem man stark.

Egentligen är jag inte särskilt förvånad att Budos Band lockar en mindre skara. Deras kompakta instrumentalfunk med arvet från afrobeatet förädlat i Staten Island är inte lika direkt. De bjuder på ett mörkt mördande groove som jag inte kan stå emot. Men jag är inte dummare än att jag förstår varför Bradley frälser fler.

Ungefär två timmar senare är det dags för en festivalens huvudnummer. Bootsy Collins på Blue Stage (Pampas för old boys and girls).

Om jag var lite osäker på att peppen skulle infinna sig slås tvivlen i bitar redan när Bootsys stjärnformade rymdbas ljudtestas. Redan då sprider sig ett brett leende på mina läppar.

Det börjar helt ok men står snart ganska klart att det kommer att krävas en hel del förförståelse och förlåtande attityd för att köpa den här showen. Ljudet är katastrofalt illa mixat och sången (som är helt avgörande för Bootsys p-funk) ligger så lågt att den ibland bara med nöd och näppe går att urskilja.

Jag inser också ganska snart att det är en rejält nerbantad version av showen vi får se och engagemanget från scenen är väl inte direkt på topp (”What’s the name of this town? Sweden!? Kom igen.) Bootsy går av scenen helt under två låtar för att byta kläder – Flash Light och nya Don’t Take My Funk Away. Det är uppenbart en mellanspelning på en lång turné.

Nej. Bootsy är minst bra den här dagen. Han är å andra sidan den enda som kan kalla sig Bootsy. Och det är inte så illa.

Glad att ha sett det. Ledsen att det inte var bättre. Hade inte velat missa det. Blandade känslor helt enkelt.

Foton: Fifi Nylander

När vi kommer fram till Hultsfred ungefär en halvtimme senare än beräknat, halv tre, regnar det. När vi lämnar festivalområdet 00.45 regnar det fortfarande.

Torsdagen skulle med andra ord kunna sammanfattas med ett substantiv: fukt. Eller väta. Eller vatten. Eller kanske rakt av: regn.

Det första vi ser är hajpade OFWGKTA. Jag ska ärligt erkänna att jag inte riktigt rett ut hur kollektivet hänger ihop och jag klarar bara att namnge en av männen på scenen: Tyler, The Creator. Har inte heller hittat in i deras musik fullt ut, men gillat det oslipade, mörka och skitiga i den.

Blir positivt överraskad av att de trots det usla vädret lockat en riktigt stor publik till scenen som förr hette Pampas och nu kallas Blue Stage. En före detta Rockparty-anställd uppskattar att 2000 personer är där. De flesta gör det inte bara för att bocka av. Stämningen är hög och gensvaret är imponerande.

Tyler sitter på en stol mitt på scenen med ett rejält bandagerat (gipsat?) ben, men låter inte det stoppa honom. En bra början.

Resten av kvällen handlar mest om att försöka hålla sig någorlunda torr fram till 22.15 när Primal Scream ska ställa sig på Green Stage (fd Hawaii) för att spela Screamadelica. Det går så där.

Men när Bobby Gillespie & Co kliver ut på scenen och öppnar med Movin’ On Up spelar det inte längre någon roll att det regnar. Det blir sol i hjärtat.

Visst. De tar sig några friheter med låtordningen (avslutar med Loaded och Come Together), Denise Johnson är ersatt och de nöjer sig med att spela Higher Than The Sun i en extralång version – men i allt väsentligt är det ändå allt jag vågat hoppas. Fantastiskt!

Och för att påminna oss om att Primal Scream också är ett av världens bästa rockband river de av Country Girl, Jailbird och Rocks i ett svep innan de kliver av scenen. Breda leenden på alla runt mig.

Stärkta av Primal Screamadelica får vi för oss att det är en bra idé att stanna kvar för att titta lite på Suede.

I praktiken innebär det att vi vandrar tillbaka till den blåa scenen och tittar lite på kaoset som är The Prodigy. Britterna har lockat en rejäl publik. Som en riktigt massiv pampasspelning (för att jämföra med förr). Har svårt att få den riktiga peppen, men får åtminstone höra Firestarter, en ganska oinspirerad Voodoo People och, när vi vandrar hemåt lite senare, några strofer ur bästa Out of Space.

Suede då?

När soundchecket fortfarande inte är klart 15 minuter efter utsatt starttid ger vi upp och tar en taxi till hotellet.

Det Pouppée Fabrikk som möter mig på Putte i Parken känns betydligt mer taggade, trots att de inte lyckats locka särskilt många. Precis som Syster Sol tidigare är de väldigt ensamma i sin genre på årets festival. Så i leden framför scenen syns mest kompisar till bandet från förr (Karlskoga är deras hemmaplan). De har också utvecklats till en kvintett där Stefan Nilsson från Spetsnaz är senaste tillskottet.

Leif Holms ljudlåda är ett imponerande bygge, Henrik Björkk och Stefan Nilsson jobbar bra tillsammans och Pouppée Fabrikk känns oväntat fräscha. Jag hade bara tänkt stanna två-tre låtar för gamla tiders skull, men fastnar och blir kvar konserten ut. Det måste väl ändå ses som ett gott betyg? Men att få se dem på en klubb med deras egen publik skulle nog smälla snäppet högre.

För mig personligen blev det en utmärkt start på resan tillbaka till 90-talet som når sin kulmen under Hultsfredsfestivalen nästa vecka.

Ropen efter Pigvalley Beach besvaras med Escape from Pigvalley Beach från Basement Noise från 2006 (med den talande refrängraden ”I never wanna hear about Pigvalley Beach again”). Jag antar att det inte behöver någon djupare tolkning? Men skulle någon inte kunna boka en Sator spelar Slammer-konsert för min skull?

Det enda problemet var väl egentligen att det inte hunnit bli mörkt, att det inte vara tätare i publiken och att jag har en ganska lång lista med ytterligare låtar jag gärna hade hört. Nästan så bra att jag är sugen på att ta bandet på orden och be om en plats på gästlistan till lördagens konsert i Forshaga Folkets Park tillsammans med Hurriganes.

Ändå kunde jag inte låta bli att stå med gapande mun när jag såg deras konsert på Dalen-scenen. Dalen är en magisk plats när publiken är med på noterna. Allra bäst verkar intensiv pumpande elektronisk musik med hög partyfaktor funka. Och på den beskrivning stämmer Far East Movement väl in.

Så att det inte riktigt är min grej spelar mindre roll. Jag blir genuint lycklig av att se hela ytan framför scenen hoppa upp och ner med armarna i luften när Far East Movement skickar ut ett hopkok av gamla Beastie Boys-låtar från scenen.

Jag nöjer mig med en halvtimme, men förstår att de som står därnere i grytan kommer att kravla upp med ett leende på läpparna.

På Putte i Parken möts de av en hyggligt stor skara. Embee är med och Serengeti backar upp med körsång. Förutsättningarna borde med andra ord vara bättre, men frågan är om inte motståndet i Karlstad ändå var en bättre sporre. Eller så är det den stora scenen som inte riktigt passar dem. Kanske är klubbspelningar med LTR ändå att föredra?

Hur som helst levererar de så klart. Looptroop en ljummen dag är ändå bättre än det mesta. Att de fyrar av Do redan som andra låt och ganska snart följer upp med On Repeat (som möts av ett massivt jubel) gör att jag känner mig mer än nöjd.

Jag vet att det egentligen är förbjudet, men jag vill ändå påpeka att Looptroops ljus och ljud alltid är grymt. Mikrofonerna ligger alltid på rätt nivå i förhållande till musiken (möjligen hade jag önskat lite mer Serengeti i mixen). Det där borde vara självklarheter, men särskilt på festival vet både du och jag att det inte är det.

Bäst svänger G.R.I.N.D., som symptomatiskt är den låt med mest förinspelad musik. Gissar att han avslutade med Shock & Amaze, men då hade jag redan hunnit gå.

Tycker ändå att Electric Boys levererade en riktigt bra spelning med ett fint urval ur katalogen. Saknade några låtar, men fick det mesta jag hoppats på. Rags to Riches och Captain of My Soul hörde till eftermiddagens höjdpunkter.

Det enda som smärtar att erkänna är att All Lips ‘n Hips inte har åldrats särskilt väl. Trots att den fortfarande är det självklara extranumret.

Familjen tillsammans med Tove Styrke, Those Dancing Days och Robyn står för de starkaste framträdena. Lykke Li för det snyggaste. Orup presentation av de nominerade i årets låt faller ganska platt trots hans vida fina byxor.

Bästa överraskningen är priset till This Is Head för årets pop. I övrigt är det mest Robyn men ingenting till Håkan Hellström. Alltid nåt för bredden i P3:s musikutbud.

Håkan Hellström inleder galan med River en vacker dröm

Those Dancing Days

Eliot Sumner a.k.a. I Blame Coco delar ut pris till årets nykomling.

Vinnarna:
Årets låt: Robyn Dancing on My Own
Årets grupp: Johnossi
Årets artist: Robyn
Årets nykomling: Tove Styrke
Guldmicken: Robyn
Årets dans: Skudge
Årets rock/metal: Kohma
Årets hiphop/soul: Carlito
Årets pop: This is Head

En del har kallat låtlistan på den här turnén för modig, främst på grund av att Iron Maiden har valt att fokusera på mer sentida material i stället för att ta det säkra före det osäkra och bara spela klassikerna.

Men det var som en kompis som såg Iron Maiden för första gången i går sa: ”Jag har knappt hört en enda av låtarna tidigare, men alla låtar de har spelat har varit bra.” Och visst ligger det något i det.

Jag kan ha svårt för senaste singeln El Dorado och är inte särskilt förtjust i vare sig The Reincarnation Of Benjamin Breeg, Wildest Dreams eller These Colours Don’t Run, men jag skulle aldrig drifta mig till att kalla det för dåliga låtar. Särskilt inte när det är en sådan scenmaskin som Iron Maiden som framför dem.

Sedan ska jag definitivt inte sticka under stol med att hela spektaklet lyfte ett snäpp när Fear of the Dark gjorde entré och de påföljande Iron Maiden, The Number of the Beast, Hallowed be thy Name och Running Free. Det är ju trots allt väldigt, väldigt bra låtar.

Och det är först då som jag inser att Iron Maiden i går nog gjorde sina sämsta insats av alla gånger som jag har haft förmånen att se dem live. För vanligtvis är det fullt ös från början, men i går tog det sig först mot slutet. Om det sen var på grund av låtlistan, regnet eller någon helt annan anledning låter jag vara osagt, men faktum kvarstår att det lilla sista saknades på Sonisphere.

I övrigt gladde jag mig åt att få höra Dance of Death live. Det är är en riktig höjdarbit. Och att de har plockat bort den närmast sönderspelade Run to the Hills ur låtlistan gjorde mig inte det minsta.

Alice Cooper.
Bild: Annika Berglund, rockfoto.nu

När regnet hade nått närmast parodiska mängder var det dags för Alice Cooper att kliva på scenen på Sonisphere. Och som den professionella underhållare han är på scenen var det närmast ironiskt lämpligt.

Alice Cooper har likt flera av det gamla gardet insett att det är det äldre materialet som är det mest gångbara för tillfället och det är ur 1970-talet han plockar fram sina ess ur rockärmen.

Han sparkar i gång med School’s Out och har innan konserten är kvarten gammal hunnit med även No More Mr Nice Guy, min personliga favorit I’m Eighteen samt blivit halshuggen. Showen är som hämtad från hans mardröm och upptågen är många, lyckligtvis.

På något sätt lyckas den gamle mot alla odds leverera, trots att han i ärlighetens namn är ganska skröpplig vid det här laget. Det är ingen enastående konsert på något sätt, men med tanke på förutsättningarna (läs: spöregn och lera) kommer han undan och håller ut.

När han bränner av den monumentala hiten Poison drygt halvvägs in i setet är även publiken med på noterna och en tjej framför mig slänger sig, genomvåt som hon redan är, och gör en piruett i leran med ett leende på läpparna.

Själv ger jag mig strax efter det, trots att Alice Cooper fortfarande har en bit kvar av konserten. Regnet tilltog igen och jag sökte skydd i presstältet, där jag fick höra Billion Dollar Babies på håll. När jag skriver dessa rader spelar den gamle fortfarande. Uthållighet visar han minsann upp. Till skillnad från mig, uppenbarligen.

Kerry King.
Bild: Viktor Wallström, rockfoto.nu

I min enfald gladde jag mig åt det avtagande regnet när Slayer klev på scen och rev av South of Heaven. Men det hade man inte mycket för, för det pissregnade sedan genom hela konserten. Och då handlade det inte om blod, även om de så klart rev av Raining Blood mot slutet av konserten.

Ska man jämföra rakade män i bockskägg vinner Kerry King över Scott Ian alla dagar i veckan när det kommer till att se ondskefull ut. Men på Sonisphere var det Anthrax som tog hem thrash metal-kampen. Slayer framstod tyvärr som en aning slöa, möjligen på grund av regnet, men jag tror inte bara det berodde på det.

Men metallskallarna framför scenen verkade bry sig lite eller inget om detta och röjde som bara den. Och det är väl inte så svårt att förstå; Slayer har en diger låtskatt att ösa ur.

Med tanke på att gubbarna fortfarande släpper relevanta plattor betade de av en del nytt material, men i stort sett fick vi gamla klassiker på rad. Chemical Warfare, avslutande Angel of Death och War Ensemble, bland andra. Men även tyngre bitar som Dead Skin Mask och Mandatory Suicide, vilket också spädde på intrycket att det inte var samma riv i Slayer som jag är van vid.

Alternativt är det jag som börjar bli luttrad där jag stod i min poncho och försökte hålla mig torr.

Joey Belldonna och Scott Ian.
Bild: Annika Berglund, rockfoto.nu

Efter att ha missat Imperial State Electric-spelningen på grund av en timslång incheckningskö var humöret på samma nivå som vädret; småkass. Tur då att Anthrax fick mig på andra tankar tämligen omgående.

Thrash metal-veteranerna visade sig nämligen vara riktigt vitala och även om jag inte är särdeles inlyssnad är det svårt att motstå den thrash metal-buffé Anthrax serverar på Sonisphere. Gubbarna har fattat galoppen, levererar idel gamla godingar och örhängena står som spön i backen.

Om Joey Belladonna svajade lite inledningsvis, kom han igång på riktigt ju längre konserten led och energiknippet Scott Ian studsade runt outtröttligt medan Frank Bello gjorde sitt för att mana på den regnvåta publiken.

Madhouse föregick Antisocial som föregick en utdragen Indians med tillhörande Ronnie James Dio-hyllning i form av ett stycke från Heaven & Hell, som följdes upp med Metal Thrashing Mad… Ja, ni förstår vilken hitkavalkad det var. Allt avslutades med I am the Law.

Gammalt är äldst och Anthrax gav oss precis det alla ville höra.

När jag kommer fram till scenen som heter Lilla IP ungefär en kvart innan det är dags för The Baboon Show att inleda Putte i Parkens andra dag finns inte ens fem personer på plats. Regnet kommer i en stadig ström från himlen. Det är inte särskilt upplyftande och jag förbannar att jag valde att lämna stövlarna på kontoret.

När klockan slår konsertstart har ett femtiotal personer samlats framför scenen.

The Baboon Show drar igång konserten och om det inte var med ett 1-2-3-4, så skulle det ha kunnat vara det. Det är en fras som upprepas nästan lika ofta som på en Ramones-konsert. Cecilia Boström är å sin sida betydligt mer talför än Joey Ramone någonsin var på scenen och bjuder på flera repliker som gör det lätt att dra på munnen och glömma att det regnar.

På skiva har The Baboon Show en tendens att bli lite för mycket av det goda. Fem-sex låtar brukar jag palla innan jag zonar ut. Live funkar det bättre. Det händer mycket på scenen och låtarnas har en intensitet som gör att det blir svårt att stå still. Med ytterligare några refrängstarka bitar i klass med Heidi Heidi Ho Ho i katalogen så kommer The Baboon Show att bli en ännu finare liveupplevelse.

Nästa gång vill jag gärna se The Baboon Show på en något mindre scen, inomhus.

Putte i Parken kan, om inte annat, ståta med landets brantaste festivalområde. Alltid något.

Först ut på hela festivalen, och i mitt schema, är Carolina Wallin-Pérez som släppte ett album med Kent-covers tidigare i år. Backade av en kvartett musiker spelar hon valde låtar från Pärlor och svin uppblandade med några av de som inte fick plats. Ja, det blir bara Kent-covers. Och när hon till slut spelar Utan dina andetag ljuder ett öronbedåvande flickvrål från publiken.

Det var längesen jag lyssnade aktivt på Kent. Känner ändå igen det mesta och kommer på mig själv med att tycka att det är lite småtrevligt där i solen framför scenen som kallas Lilla IP. Å andra sidan blir det heller aldrig mer än så. Inget som stör eller berör, småputtrigt och trivsamt.

Efter det tar jag en matpaus och återvänder några timmar senare. Lagom till Kalle Baahs allra sista låt och i god tid till Oskar Linnros.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt sett storheten i Linnros album. Tycker det finns ett par spår som funkar, men ganska mycket som är direkt intetsägande. Långtifrån lika starkt som exet Veronica Maggios Och vinnaren är….

Linnros samlar däremot gott om fans framför scenen och de värmer upp med att ömsom skrika Oskar och klapp-klapp-klappa, ömsom riffvråla Seven Nation Army. Ja, Karlskoga är en hockeyort.

Redan som andra låt river han av 25, min favorit på Vilja bli. Han visar prov på god kontakt med publiken och har behållit sättningen med två trummisar från tiden med Snook. Det senare vill jag så klart applådera. Alla borde ha minst två slagverkare.

När han sedan spelar Ack, Sundbyberg som fjärde låt börjar jag redan känna mig nöjd. Ger honom en och en halv till och vandrar sedan ner mot entrén och scenen som heter Cirkus.

Där är det nästan helt tomt på folk, trots att det bara är fem minuter kvar till Val & The Bitches ska spela. En knapp handfull och jag har letat sig dit. Ett trettiotal till dyker upp samtidigt som bandet kliver på och rivstartar med sin överlägset bästa låt Get Some. En rak och rivig riffest av en sort de skulle må bra av att fylla på sin katalog med.

Tyvärr lyfter det aldrig riktigt efter öppningen. Val och hennes bitches kämpar på bra, men det leder ingenstans. Det beror säkert delvis på den glesa och inte särskilt entusiastiska publiken, men mycket av probelemt ligger ändå i att det bästa bandet har är Val (som påminner mig en hel del om Millie Jackson). Låtarna finns inte där än.

Vandrar tillbaka upp mot IP-området och kommer fram lagom till The Arks avslutning. Längesen jag såg dem och gör det väl mest för att det inte händer så mycket annat just då. Imponeras ändå av deras lyxiga show och tycker att Ola Salo är en riktigt god underhållare. För mig ör de ändå inte mer än pausmusik före kvällens stora händelse.

Strax efter utsatt tid kliver Skinny Puppy på scenen. Där och då går en omöjlig tonårsdröm i uppfyllelse för många i publiken. Skinny Puppy i Karlskoga. Undrar hur många som ens vågade tänka den tanken 20 år tidigare? (Och då förtränger vi för en stund det omöjliga i att ha dem som uppvärmare för Europe vid samma tidpunkt.)

Nivek Ogre bjuder på en lika lyxig show som The Ark, men smutsig, störd och skitig. Om The Ark handlar om glädje bland utstötta handlar Skinny Puppy om svärtan och eländet bland de utstötta. På något vis den svarta sidan av samma mynt.

Scenen fylls av videoprojektioner och en Ogre som stapplar runt likt en ledbruten Jack Skellington på scenen. Det blir kanske inte lika farligt och skrämmande som jag upplevde hans industriella musik i tonåren, snarare sött. Det är ändå en fin upplevelse att se honom där och det låter bra.

Möjligen blir scenshowen lite enahanda efter ett tag. Ogres rörelsemönster är begränsat och det händer inte så mycket mer än att han stänger in sig i en glaslåda eller låter tratt-hatten börja ryka. Märkligt nog ser han som farligast ut när han låter alla masker falla och attiraljer ligga i extranumren.

Hur som helst, en händelse jag inte velat vara utan. Skinny Puppy i Karlskoga. Surrealistiskt.

Med det inte sagt att Kylesa var särskilt dåliga, tvärtom. Savannah-kvartetten svarade för en genuin spelning som troligen hade slagit högre om inte Converge hade gått på en halvtimme senare.

Med de dubbla trumseten blev det rejält tungt och personligen var jag mest glad över Scapegoat och framför allt Unknown Awareness från senaste plattan Static Tensions. Enda invändningen efter spelningen var att det var en aning kort, men det var som sagt innan Converge hade kört över Malmöpubliken.

Jag har sett Converge ett antal gånger tidigare, men samtliga har varit på festivaler. Intrycket har då varit att det blir en aning flyktigt, troligen beroende på att bandet i de fallen spelar för fler personer än bara sin vanliga publik. Konserterna har oftast ägt rum på en lite för stor scen för bandets bästa, den där intimiteten som bara kan uppstå på en klubbspelning uppstod av förklarliga skäl aldrig och Converge kom då inte heller till sin fulla rätt.

Det gjorde bandet på Debaser Malmö i går.

Från första till sista ton var scennärvaron total, särskilt från det formidabla energiknippet Jacob Bannon. Frontmannen sparade sannerligen inte på krutet och gav sig hän på ett sätt som få mäktar med. Den efter vad jag har upplevt tidigare vanligtvis ganska reserverade Malmöpubliken var dessutom med på noterna och det fick både bandet och konserten att lyfta ytterligare.

Intensiteten påvisas kanske bäst av det lilla avbrott som uppstod då trummisen Ben Koller fick problem med golvpukan; när konserten drog i gång igen och publiken fått hämta andan en aning formligen exploderade det av röj framför scenen.

Många är de som hyllar plattan Jane Doe, men för egen del håller jag You Fail Me som Converges största stund. Och att då få Last Light från nämnda You Fail Me serverad som avslutningslåt var över alla mina förväntningar och det krönte en fantastisk spelning på ett fantastiskt vis.

Redan en timme innan Kent skulle kliva ut på Vintergatans scen så stod de trognaste fansen och väntade vid kravallstaketet. Det märks att det är något speciellt med det här bandet. Även om man är en metallyssnare eller en klassisk poppare så finns det någon låt från det här bandet som faller en i smaken.

Ett svart skynke sattes upp innan spelningen tog sin början och när ljuset sattes på kunde man skymta bandmedlemmarnas skuggor bakom det mörka tyget. Efter några sekunder började musiken och introt till Utan dina andetag, en lugn men mycket bra och mäktig början. Skynket dras upp och Joakim Berg börjar sjunga. Redan under denna första låt sjunger större delen av publiken med i texten och så fortsatte det sedan under hela konserten.

Stora delar av låtvalet bestod av spår från de nyare plattorna; Röd och En plats i solen. Det är bra och festivalvänligt och man märker att Kent har erfarenheten och kunskapen om hur man drar med sig publiken. Det är däremot i de äldre låtarna, speciellt i klassikerna, som till exempel Dom andra, som riktigt får publiken att gå igång.

Precis som Duracellkaninen så går och går Kent hur länge som helst, man tröttnar inte. Även publiken har energi som ett fulladdat batteri genom hela spelningen. Sången ljuder och händer i luften klär den annars mörka kvällen.

Det genialiska avslutet, 747, går inte att klanka ner på. De 7 minuter och de 47 sekunderna som låten består av är det bästa avslutet på en dryg timme av härlig svensk rock. Då Jocke Berg lämnar scenen under det instrumentala slutet som de kvarvarande bandmedlemmarna gör så perfekt står jag bara och njuter. Och då den sista gitarrsträngen tystnat börjar publiken ropa efter mer. Och självklart bjuder de på mer!

De kör sina extranummer och under den absolut sista låten, Mannen med den vita hatten smäller kanoner med röda pappblommor och fyller himlen. Tack vare Bergs mellansnack och anekdoter förgylls kvällen ännu lite mer. Trots att han berättar om död och sorg känns det ändå inte deppigt. Han kan få publiken ännu ett steg närmare bandet utan att han gör det allt för privat eller konstigt.

Ja, trots att klassikerna hamnade lite i skymundan så var Kent ett perfekt avslut på den första festivaldagen i Arvika. Det går inte att inte att hitta ett bättre band med sån kontakt, känsla och musik!

Låtmaterialet på kvällens närmare en och en halv timme långa konsert går heller inte längre bak än ovan nämnda skiva och fokuserar på senaste plattan Wavering Radiant. Och det är precis vad man kan förvänta sig.

Några intryck återkommer under spelningens gång.

Som att Aaron Turner har en fantastiskt mäktig stämma, vilket inte minst manifesteras när han vandrar mellan bröl och ren sång. Som att namnen Harris bakom trummorna denna kväll tyvärr inte riktigt fyller det större utrymme han har fått i och med bandets mer progressiva utveckling på senare tid. Som att det måste vara en tämligen underhållande syn från scenen att se en hel publik nicka med huvudena i takt med musiken.

Frontmannen Turner är annars lika publikfriande och uppsluppen som man är van vid att han är mellan låtarna. Det vill säga inte alls. Men det är snarare till bandets fördel, eftersom det passar bandets framtoning perfekt. Och Turners närvaro när bandet framför sin låtar är mer än nog och det gör att musiken talar för dig själv.

Inledande Hall of the Dead är en höjdare, likaså fullständigt fantastiska Carry, som i min bok tillhör bandets absoluta topp, men som inte når samma höjder som den gjorde på Oceanic-turnén. Och mastiga biten Threshold of Transformation, som avslutar Wavering Radiant.

Jag ska ändå ärligt medge att jag hade förväntat mig ännu mer av Isis än jag fick på KB i går. Jag tycker att bandet skulle kunna leverera ännu mer än de gör och att allting inte sitter hundraprocentigt, men det förtar fortfarande inte det faktum att det är en fröjd att få så bra musik framförd för sig. En och en halv timme gick väldigt fort.

För en minimal del av allmänheten är Ken Stringfellow mest känd som sångare i det kultförklarade powerpopbandet The Posies, som i sin tur i dag är mest kända för att ha med några låtar som exempelmusik i Windows Vista. Sedan storhetstiden i mitten av 90-talet har tillväxten Posies-fans varit ganska låg, vilket kanske inte är så underligt med tanke på att de inte har gjort något riktigt bra sedan 1996 års Amazing Disgrace. Av någon anledning har de dock alltid varit orimligt poppis i just Sverige. Kens parhäst Jon Auer bodde här i ett par år, och Ken själv har med jämna mellanrum producerat olika Posies-dyrkande popband från Skellefteå med omnejd.

I år kom alltså det årliga besöket i form av en spelning med det relativt nya garagerockprojektet The Disciplines, som består av tre rara norrmän och Stringfellow själv. Nu för tiden verkar han leva ett ganska stillsamt liv i Frankrike med fru och barn, men det hindrar honom inte från att leva om som en skolklass med ADHD så fort han ställer sig på en scen. När jag såg honom med Posies på Debaser för en sisådär fem år sedan sprang han runt i lokalen, hoppade upp på folks axlar och försvann i väg åt alla möjliga håll, och den här gången såg det inte annorlunda ut. Ken for upp på bardisken, klättrade runt bland sofforna längst bak i lokalen och trasslade in halva publiken i sin mikrofonsladd. Total anarki rådde. Jag dog i hela kroppen.

Efter fem års ålder är det sällan man får chansen att sparka åt alla håll. Man måste börja anpassa sig efter normer och sociala regler, och hur nödvändigt det än må vara så är det ganska tråkigt. Det är förmodligen därför vi blir så till oss när folk ger fullständigt fan i hur man ska bete sig. Att Monty Python, Tårtan och Kjartan Slettemark har fått sådan genomslagskraft beror antagligen på att de materialiserar allas vår förtryckta önskan att bete oss som idioter lite då och då.

När så Ken Stringfellow, som än i dag ser ut som en blandning av Iggy Pop och en 17-årig emokille, klättrar omkring på lagom svala Lilla Hotellbarens bardisk och skriker i öronen på lagom svala reklamare är det lite som att se min hemliga dröm realiseras. Här står vi alltså och tror att vi är något i vårt vuxna medianäste där till och med servetterna är designade av någon gravallvarlig Beckmans-elev, och så kommer en totalt ohipp galning och bara STÖR.

Han viftar med händerna en millimeter framför konventionernas ansikte och skriker LUFTEN ÄR FRI LUFTEN ÄR FRI, gör allt man inte får göra, är ett enda stort Tourettes-anfall i den mest kontrollerade miljön hela Stockholm kan uppbåda, och jag älskar det. Jag älskar den rubbade ordningen och det helt ologiska men ändå så självklara i att en 40-årig småbarnspappa färgar håret svart, primalskriker och knuffar sig genom en bar full av tillrättalagda pretentioner, mina egna inräknade. Det är precis vad jag vill men aldrig kommer att göra.

Ken Stringfellow är hela mänsklighetens tvångstankar förkroppsligade i en enda liten spastisk amerikan, och för det tackar jag honom. Må hans leder hålla för alltid.

Jag har det goda omdömet att ta på mig stövlar innan festivalens tredje dag. Snart kommer regnet, och det är så kallt, jävligt och blött som det bara kan vara på en festival. Jag missar dessvärre större delen av efterlängtade Vampire Weekends spelning och ser istället till att få en bra plats på Dead Prez.

Jag tycker personligen att hiphop nästan alltid gör sig bättre på skiva än live. Nerven och energin går lätt förlorad på en scen, i synnerhet i dagsljus, och när det bara är några få entusiaster längst fram som kan texterna uteblir ofta känslan av att vara ett fan bland många. Att två så betydelsefulla akter som Dead Prez och Nas bokas till Way Out West bäddar för förhoppningar och besvikelser.

Den politiska hiphopens fanbärare, M-1 och Stic.man, är revolutionärt sammanbitna (eventuellt bara trötta på vädret) och hänger upp en Che Guevara-flagga från någon i publiken på skivspelarna. Det blir övningar i interaktion och vi uppmanas peka finger mot polis och president, och tjuta om vi är sisters inför sliskiga Mind Sex. Och även om Dead Prez bjuder den blöta och mycket vita skaran på klassiker som They Schools och We Need A Revolution står ett antal puckon hela konserten och gapar efter den stora hiten. Den kommer så småningom. På Hip Hop kan alla åtminstone refrängen.

Basen ligger hela tiden för högt, som så ofta på hiphopspelningar. Det blir inte heller någon Propaganda, som i drömscenariot. Ändå är det fantastiskt roligt att äntligen få se Dead Prez, vilka jag länge haft ambivalenta känslor inför. Allsång till Let’s Stay Together avslutar konserten. Det trodde jag aldrig, att jag skulle få sjunga Al Green i skogen där alla göteborgsfjortisar med självrespekt har sina första fyllor.

Nas
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Nas drar igång några minuter senare. Det är sex och ett halvt år sedan jag såg honom i Stockholm. Då hade han sällskap av dj och sidekicks, ljudet var dåligt och när han ville få med sig publiken i ett ”fuck Jay-Z” blev responsen mest ”näääe”, eftersom vi i Sverige inte nödvändigtvis valt sida i den forna konflikten mellan bjässarna. Jag funderade således på att se Florence Valentin istället. Nu blev det inte så och det är jag glad för.

Den här gången har han med sig ett liveband och går igenom karriären i kronologisk ordning. Det blir Illmatic-medley och det allra bästa från uppföljaren It Was Written. Favoriter som I Can, Made You Look, Got Ur Self A Gun och färska Hero betas av i snabbt tempo. Han håller det kort, många av låtarna framförs i halva versioner. Det kan tyckas synd, men håller samtidigt tempot uppe. Det blir inget onödigt mellansnack, inga transportsträckor. Istället är det sammanhållet, snyggt och maxpuls hela vägen. Basen i solar plexus. Det känns som att jag har en livsviktig relation till varenda låt.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

När bandet drar till med Marvin Gaye och James Brown för att sedan övergå i Brown-samplade Get Down är det mycket som är gott på en och samma gång.

Nas spelning på Way Out West 2009 visar sig bli en hård knäpp på olyckskorpens näsa. Bland det bästa jag sett i hiphopväg.

Med ett sådant glädjerus i blodet känns Lily Allen på kvällen nästan överflödig. Innan dess får Basement Jaxx en hel festival att röra på sig och My Bloody Valentine tar död på sälar och småfåglar med sitt manglande som ligger över tillåten decibelgräns.

Lily Allen med sina rockstjärnelater nakenchockar, röker och sjunger explicit om sex. Tyvärr tycks hon blasé och oengagerad, trots nummer som Smile, Fuck You och Britney Spears Womanizer. Egentligen lyfter det först under Not Fair, då alla som inte dansar är precis vad som beskrivs.

Sälarnas lugna bo där vanligtvis hi-techmammor springer med rymdbarnvagnar och kids med lågmidjade byxor riskerar livet på långa brädor har genomgått en metamorfos. Gräset har belagts med plastmattor och försäljare av korv av alla dess slag med tillhörande ketchupjuvrar trängs på gatkanterna. Jag hoppas vid gudarna att det är mänskligt kött jag känner lukten av. Gräset huserar tre scener där under två dagar artister av världsklass kommer trängas med kultband, små uppstickare och gamla klassiker. Afrobeat slåss om luftutrymmet med skäggrock.

Om tillflödet av internationella artister till Göteborg hade varit så här bra utslaget under året så hade alla göteborgare kunnat skatta sig lyckliga. Min festival började med en ljummen dyr öl i ett plastglas och en provlyssning på Vivian Girls, hyllad Portlandrock som snabbt visar sig vara trött Courtney Love-inspirerad falsksång och en tråkig takthållande trummis. Vilket utlöser en diskussion bland mina vänner om huruvida tjejer kan trumma och där vissa blir irriterad över antagandet att det krävs en penis för att kunna slå på en trumma och väljer att avsluta diskussionen med våld.

Förflyttar sedan fokus till Beirut som var en av årets mest välkomna bokningar till festivalen. De fantastiska möten av musikformer som producerats till perfektion på skiva låter minst lika tight live och man ser Zach Condon plocka fram trumpet på ukulele på vacker röst för att göra genuint vackra renderingar av sina alster.

Bon Iver
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Bon Iver känns lite malplacé på en taggad festivalpublik men fyller Linnétältet till dess yttersta gräns och jag fick nöja mig med att höra istället för att se och höra. De lågmälda kännslomässiga eposen tillverkade i en enslig stuga möts av öronbedövade jubel och efteråt uppstår en typiskt svensk kösituation för att komma ut där de flesta snällt köar i tur och ordning. Den första i vad som ska bli en två dagar lång kö där man köar för öl, toa, vatten, mat, för att komma ut och för att komma in och köar för att komma in i kön.

Lite senare fylls samma tält av fans av Grizzly Bear och här bjuds man på en av festivalens många höjdpunkter. Allt sitter som en smäck och de ger en inspiration att åka till Stocholm 25 november för att se dem på en ordentlig spelning.

Konfettiregnet under Robyns spelning.
Foto: Marie Lindström

Sedan springar Robyn ut i en neonkreation. Minns hennes spelning på Hultsfred 2005 då hon presenterade sin nya persona för oss för första gången och publiken tappade andan av upphetsning. Sedan dess har hon turnerat med samma material och det blir aldrig tråkigt. Hon är ett fulländat proffs, missar aldrig en ton och om inte det vore nog slänger hon in klädbyten och gästartister. Mapei sjunger som en kråka, Lykke Li blir överglänst av sin medsångerska och Röyksopp lever upp i sina rymdkostymer. Sen kommer Dr Alban. Robyn förklarade efteråt att det inte var menat som ironi. Varför skulle det vara det? Alla borde ta ut Dr Alban ur sin hemliga guilty pleasurelåda och lägga honom i sin svenska klassikerlåda. Lite roligt dessutom att se Kleerup sjunga med i No Coke. Robyn, skynda dig att skriva nya låtar och kom tillbaka till scenen så snabbt som möjligt, det är tråkigt utan dig.

Antony Hegarty
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Anthony & The Johnsons spelning med symfonikerna var förstås finstämd och maffig men lämnar inget bestående minne, det dränktes lite i allt annat som pågick. Kände lite att det kanske inte var rätt arena.

Rätt arena hade dock Fever Ray som tog med lasershow, utklädda bandmedlemmar, shamankappor och mardrömslika fågelhuvuden till sin spelning. Det var grymt såklart och gruvligt pretentiöst men Karin Dreijer Andersson har laglig rätt att vara hur pretentiös hon vill. Sedan slängde jag ett öga på kön till Echo & The Bunnymen på Trädgårn och bestämde mig för att lunka hem.

Lördagen började med Calexico. GPs recensent skrev att Calexico inte inveg några nya fans med sin felning. Jag skulle beg to differ. Har konstigt nog aldrig riktigt gett dem ett ordentligt öra även trots Marias hyllningar. Den saken ska ändras. Blåset, den inbjudande rösten marinerad i öken och tequila, de starka låtarna, allt var där.

Vampire Weekend
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Lagom till Vampire Weekend spöregnade det, flickor i vita tygskor började sjunka ner i leran och ölhållarna i kartong började disintegreras. Spelningen fungerade dock som artificiellt solsken. Jag har Cape Cod och Blakes nya asikte inbränt i hjärnan sedan dess. Amadou & Mariam och Basement Jaxx bjuder båda till tokdans. Raka motsatsen till My Bloody Valentine. Jag har aldrig sett en publik försvinna så fort. Efteråt står jag där helt tom. Vid min ena sida har jag en syster som känner sig förorättad att ett band kan vara så oförskämda att de säger till sin publik att fucka off och sedan mala ner gitarrer i öronen. På andra sidan har jag ett gäng skottar som tyckte att det 15 minuter långa distmanglet var det bästa de någonsin sett. Jag är mest tom. Sen försöker jag komma in i Teddybearstältet innan jag står i en två timmar lång och vindpinad kö för att komma in i Annedalskyrkan. Det var värt varenda minut. Final Fantasy i en kyrka må vara det mest geniala på Way out West. Gudomligt.

Sedan blir det fredag och man traskar till Slottsskogen, köerna och ockerpriserna igen. På fredagen har vi i alla fall tur med vädret. Lyssnar med ett halvt öra på Bon Iver. Linnéscenens tält är fullt till bristningsgränsen. Det verkar vara ett väckelsemöte som pågår.

Dagens dragplåster låter vänta på sig till 17:40.

Redan några minuter efter att Robyn har gått på står det klart att hon är en av våra största, om någon råkat glömma det. Det blir inte ett såsigt ögonblick när hon går igenom stora delar av den imponerande låtkatalogen, från underskattade Keep This Fire Burning, till fullblodshits som Be Mine och With Every Heartbeat och den avslutande, här avskalade, Show Me Love.

Lykke Li gästar i ett beslöjat och oerhört politiskt framförande av Queens I Want To Break Free. Röyksopp drar också ner massornas jubel när de iförda sina spexiga kostymer framför sommarplågan The Girl And The Robot. Återblickande blir det när Mapei och Robyn tillsammans framför Neneh Cherrys Manchild, likaså ombytta roller när Robyn rappar och Mapei sjunger. Den radikale gästen sparas till sist. En välbekant man som nog helst vill glömma tiden i Friends In Need.

Påpekandet att besöket av Dr. Alban och No Coke inte är ironiskt är överflödigt, med tanke på hur ärligt lycklig publiken som minns sitt 90-tal är. Mer ironiskt är snarare att Andreas Kleerup står kvar på scen när Dr. Alban varnar för narkotikans faror. På det stora hela: briljant pop, storslaget framförd.

På Laakso är det glesare, tillräckligt glest för att det ska bli pinsamt att stå själv och sjunga med. Bredvid mig börjar en ensam man klappa händerna utan att få någon med sig och det blir uppenbart att han inte vet hur han ska sluta utan att tappa ansiktet. Men Markus Krunegård är glad ändå. Medan några förstagångshånglare stelt och utan att våga hålla om varandra står och trevar mot varandras ansikten blir det både nya låtar och kära återseenden i form av Stay Tuned To My Love, High Drama och Västerbron. Både norrköpingsbor och alla andra jublar unisont när Norrköping äntligen kommer. Det blir till och med obekvämt konserthoppande istället för det obligatoriska knäguppandet. Ännu ett tecken på att Sveriges invånare har mycket att vara stolta över.

När det klargjordes att Anthony & the Johnsons skulle sluta upp med delar av Göteborgs symfoniker väcktes genast förhoppningar om ett mäktigt framförande. Tyvärr är ljudet på tok för lågt och låtvalet lämnar en hel del att önska, så jag tappar tålamodet och ser inte klart. Det är däremot anmärkningsvärt att det på flera håll plötsligt står killar och håller om sina pojkvänner.

Sent på fredagskvällen är det dags för hiphop på Kajskjul 8. Efter att Andreas Grega och Mofeta lyckats hålla både glädje och fana högt inför en fåhövdad publik är det dags för en svennebanan med västeråstypisk frisyr, också känd som Promoe, att uppvigla de förtryckta festivalbesökarna. Det gör han bra, tillsammans med det ruskigt duktiga och uthålliga bandet Spiderdogs och sångerskan och Nattstad-chefredaktören Vanessa Falk.

Visst blir det en show. Promoe går på om banditdrottningar, snatterier och i bästa Mona Sahlin-anda också om svenska traditioners koppling till Sverigedemokraterna. Alla på scen tycks maximalt peppade och publiken är tillräckligt hängiven för att vilja dra en tag på kasinot bredvid av bara farten.

Kul att du kör, säger jag.

Och sedan kommer band som My Bloody Valentine och förstör alltihop.

Det är nu snart 20 år sedan bandet släppte sitt nästan absurt legendariska mästerverk Loveless. Albumet började spelas in redan 1989, men det var inte förrän två år senare det äntligen var färdigt. Under tiden hann snillet Kevin Shields med att sparka hela produktionsteamet, ge sig själv och parhästen Bilinda Butcher tinnitus samt nästintill ruinera skivbolaget Creation. När skivan väl hade givits ut fick han sådan prestationsångest att bandet lades ner.

Men nu står han här i Slottsskogen, indiepopens Brian Wilson, och utgör en svårslagen frontduo tillsammans med Butcher. Hon är svartklädd och rådjursögd, han ser ut som John Cusacks och Mårrans genetiska avkomma. Utan minsta pardon manglar de ner hela Göteborg. Deras drömska gitarrmattor verkar existera i en dimension bortom den greppbara popkanon. I synnerhet låtarna från Loveless låter än i dag så tidlösa och mångfacetterade att man häpnar. Hur många gånger man än har låtit sig mörbultats av dem slutar man aldrig fascineras över hur något så kompromisslöst samtidigt kan vara skört som spunnet socker.

Bandet har gjort sig känt för att spela öronbedövande högt, och kvällens konsert är inget undantag. På medlemmarnas inrådan går festivalens funktionärer omkring och delar ut öronproppar till hela publiken. Alla utom de nitiska shoegazepuritanerna längst fram tar tacksamt emot dem, då My Bloody Valentine live är en upplevelse som är minst lika fysisk som den är andlig.

Med värkande trumhinnor formligen pressas man bakåt av ljudvågorna. Masochisten inom en jublar när introt till avslutande You Made Me Realise dras ut till en och samma ton i en nästan 15 minuter lång pulserande mangelsession. Efter en hel dags regn är det precis vad man behöver för att påminnas om varför man faktiskt har betalat en halv förmögenhet för att tillbringa två dygn i ett lerigt Sodom.

Något annat som slår en är hur fundamentalt felkonstruerad man som My Bloody Valentine-fan måste vara. Redan tio minuter in i spelningen börjar det glesna framför scenen. Folk håller för öronen, skakar på huvudet och rör sig mot Lily Allen, och de flesta ser ut att undra vad i hela världen galningarna på scenen egentligen håller på med.

Det är lätt att förstå dem. Att hundratals personer står som i trans och fånler åt fyra sura irländare som spelar samma ackord i en kvart, till råga på allt på en volym som hade fått socialstyrelsen att gråta, måste för en oinvigd te sig som djupt perverst. Det är det också, och det är svårt att förklara den exakta lockelsen i att delta i någon slags Killinggänget-regisserad rekonstruktion av massakern i Jonestown utan att linda in sig i outhärdlig elitism.

Men alla i publiken som ser poängen med skrän, skotittande och hörselskador kan otvivelaktigt enas om att My Bloody Valentine live, medelålders och pengastinna eller inte, är den mest omskakande upplevelsen i år. Att vi nu blir tvungna att se Brian Wilson om ett par veckor är det bara att leva med.

Bon Iver
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Eftersom jag inte kan bestämma vad jag ska ha på mig blir jag sen till Bon Iver. När jag kommer fram är tältet överfullt. I år har man satsat på ett långsmalt tält, på ena sidan kombinerat med en av ölfållorna. Känslan av att öldrickande och musik nu går att kombinera är som att vakna ur en mardröm. Eufori! Mänskliga rättigheter! I alla fall, tältet ger inte alls samma stämning som tidigare års runda skapelse där det blir mörkare, svalare och intimare. När jag hamnar på ena kanten på Bon Ivers spelning blir det tydligt. Jag ser ingenting, jag hör ingenting och jag vill gå därifrån. Spelningen var bra. Allsången på slutet lyfte nästan taket. De som stod längre fram, längre in, var lyriska. Justin Vernons röst förvånar och förför. Själv blev jag stressad och bestämde mig för att se honom någon annan gång. På riktigt.

Efter Bon Ivers spelning följde årets planeringsmiss. Beirut, Grizzly Bear och Band of Horses, som drar exakt samma publik, låg samtidigt i programmet. Beiruts soliga spelning på största scenen var oväntat poppig och söt. Samtidigt nästan högtravande. Och apropå högtravande lade jag ner Grizzly Bear-besöket till förmån för Band of Horses. Jag resonerade som vid Bon Iver. Kan jag inte se och höra bra och se hela spelningen ska jag inte se den alls. Några låtar blev det i alla fall. Edward Droste sjöng snyggt men såg uttråkad ut och arrangemangen hördes inte mycket av. Jag skriver upp 25 november och Debaser Medis på kom-ihåg-listan.

Ben Bridwell i Band of Horses
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Band of Horses har bara hits. Deras två album är nu så till åren komna att hela publiken kan alla låtar. Det är ungefär det de bygger sitt framträdande på. Och på att Ben Bridwell är världens hetaste kille. Ingen jag möter under kvällen, varken man eller kvinna, kan hålla sig ifrån att kommentera det. I solglasögon, helskägg och jeanscowboyhatt är han lika maskerad som en jultomte men som vi vet så kan jultomtar också vara heta.

En ny låt bjuder de på i setet. Whatever You Want It to Be från kommande Night Rainbow ger ingen fingervisning om nya riktningar för Band of Horses.

Trots att bandet låter precis som på skiva så är de både underhållande och fängslande. Fyra gitarrister gör sitt till. Att hela bandet, även de fyra som inte har mikrofoner, sjunger med i alla låtar är charmigt. No One’s Gonna Love You och The Funeral betas av i följd. Publiken är lyrisk. Sången i No One’s Gonna Love You har sina skavanker men det är en hög lägstanivå när det handlar om Bridwells röst. I The Funerals försiktiga inledning ber Bridwell ”Just give me a second.” och publikens överförtjusta handklapp tystnar. Stämningen är hög i solskenet. Avslutningen med The General Specific uppsluppen.

Snart efter Band of Horses följer Wilcos uppvisning i spasmiska gitarrsolon och efter det är programmet i Slottsskogen inte så intressant längre. Antony Hegartys skådespel följer jag lite på håll men volymen är så låg så det blir mest flygande hår och klänning på en storbildsskärm. Till tonerna av Glasvegas lämnar vi området.

Fredagens klubbprogram ger både Andrew Bird och Vetiver men vi hamnar på Parken och ser Chairlift och The Big Pink, som går på 02.00 och har fredagens senaste speltid. Chairlift är Tracey Thorn-vibbar rakt igenom och ganska sövande. The Big Pink släpper i mitten av september A Brief History of Love och albumet är väl värt hypen. Live börjar det bra men blir snart något Glasvegas-gaggigt. Urtråkiga Parken gör väl sitt till. Trots det är The Big Pink ett bra val på fredagen.

Under lördagen är Calexico och Wolfmother är det enda jag planerat att se. Däremellan handlar det mest om att gömma sig för skurarna. Nas går det inte att hålla sig ifrån men under Amadou & Mariam satsar jag på att torka. Wolfmother – återigen tältet och ölfållan – är… underhållande. De är snygga och han har en fantastisk röst. Det räcker så.

Klubbvalet på lördagen blir självklart Pustervik med Woodpigeon och Loosegoats. Kön är lång men vi kommer precis i rättan tid. Under hela kvällen ringlar sig sedan kön längs Järntorgsgatan med festivalbesökare som vill se flanellrocken återuppstå återigen.

Woodpigeon på Pusterviksbaren
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Det luktar blöta skor på Pustervik. Det är varmare än vanligt. Varmare än vanligt är väldigt varmt. Under Woodpigeons spelning hörs musiken från undervåningen och alla snackar. Alla ska se Loosegoats. Woodpigeon och Fox Machine är bara två band på vägen.

Woodpigeon måste ha börjat före utsatt tid för när Jonas sms:ar ”FAN vad bra!” strax innan halv ett är jag någon helt annanstans. Snart på plats följer en finstämd spelning med de kanadensiska träduvorna med de långa låttitlarna. Pinsamt nog är höjdpunkten när Mark Hamilton bjuder upp två svenska tjejer på scenen och de körar på det han kallar en ”swedish national anthem”; Lay All Your Love On Me. Det är vackert. Nästan vackrare än Woodpigeons egna låtar som mellanåt blir så snälla att de försvinner i hettan på Pusterviks övervåning. Hamiltons mjuka röst agerar i perfekt harmoni med bandet. Körerna och stråkarna gör sitt till. Trots det får Woodpigeon nöja sig med att vara förband till Loosegoats ikväll. Alla är här för Loosegoats. Utom jag. Så omdömet om dem lämnar jag till Jonas.

Joey Burns i Calexico.
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Calexico är festivalens gladaste band. Halv tre på lördag eftermiddag har regnet precis gjort sin första vända genom festivalområdet. Det går inte längre att hitta sina vänner eftersom besökarna nu bara finns i tre kategorier: rosa, blå och gröna. Regnponchon och lervällningen har gjort entré.

Regnet är glömt efter öppningen med Victor Jara’s Hands där Jairo Zavala ger sig till känna. När jag såg Calexico förra året fanns inte Zavala med på scenen och Joey Burns pratade om hur mycket han saknade honom. Jag förstår det. Det är ett annat Calexico som står på scen idag. Zavala och hans gitarr kryddar och utmanar Burns förmåga att framföra låtarna mjukt och nedtonat. När Zavala går loss över strängarna är det ingen vänlig ökenrock vi får.

Låtlistan plockas från de flesta av albumen och ger också de instrumentala stycken som är något av Calexicos styrka. Sunken Waltz, Love-covern Alone Again Or och Not Even Stevie Nicks med en Love Will Tear Us Apart-avslutning är säkra kort som får spelningen att falla tillbaka från de mexikanska influenserna. Men de pendlar bra däremellan, när Jacob Valenzuela sjunger Inspiracion är det nästan högtidligt, under Bend to the Road är det tuffminer och skratt på scenen och med Crystal Frontier når de den absoluta höjdpunkten.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Calexico har en fantastisk låtbank och efter en kort festivalspelning är det många låtar jag saknar. The News About William och Quattro (World Drifts In) inte minst. Trots detta är Calexicos spelning en av festivalens bästa.

Avslutningen är Guero Canelo och ett tafatt försök till allsång. Publiken är helt med men de flesta kan inte den spanska texten och vågar inte. Men Burns ser lyrisk ut och spelningen avslutas med en skolpjäsbjudning med bandet på rad och vinkningar. Ett par minuter efter spelningen ses Burns vandra omkring på området för att träffa sin publik. Ett mer utåtriktat och sympatiskt band finns inte.

Även Jeff Tweedy, i sin som vanligt spöklika och tvära men glada uppsyn, låter Cline sköta det mesta av framträdandet. Förutom i Bull Black Nova där han plockar av sig gitarren, räcker den varsamt till en roddare, och kontrollerar låtens sammanbrott med en hand och en telekabel. Spelandet på gitarrkabeln är egentligen det enda som händer utanför ramarna. Wilco är ett oerhört teoretiskt band. De lever om på scen, drar på sig whiplash-skador och sönderslagna händer, men de har full kontroll över varje ton. Det finns inga utrymmen för improvisation. De äldre låtarna är långt från sina forna albumversioner men i de nya versionerna som gjutna i cement.

Det är dåligt med låtar från nya albumet. Wilco ger i stort publiken favoriterna. Heavy Metal Drummer och nya låtar som You & I och I’ll Fight hoppar de över för att ge utrymme för One Wing och Handshake Drugs. One Wing blir, precis som jag hoppades på när jag skrev recensionen av albumet, helt fantastisk live. Då gör Wilco något mer än spelar raka rocklåtar. När trion Impossible Germany, Jesus etc. och Via Chicago, fantastiska live-verisonen av Via Chicago, är avklarade har vi sett årets bästa spelning. Det finns ingen motsvarighet till de här männen på Way Out West. Wilco är så överjävliga på scenen där de spasmiskt rör sig genom gitarrsolo efter countrygung efter sammanbrott.

Avslutningen är Spiders (Kidsmoke). Mullrande, kompetent och galet. Precis som Wilco själva.

Det blandas och ges givmilt ur katalogen som än så länge inte blivit så diger, men ack så naggande god. Shitty Future, History Stranglers, Notice of Eviction är bara några godbitar som Los Angeles hårdaste band bjöd på och de gjorde det med den äran. Utan tvekan.

Den stora snackisen på Sticky Fingers under kvällen var dock det undermåliga ljudet, något som även The Bronx fick ta del av. Caughthrans sång var stundom försvinnande låg och tappade tryck allteftersom, vilket bara är att beklaga.

Detta åsido kan man bara konstatera att bandet inte tappat något sedan första gången jag såg dem på Hultsfred tidigt nollnolltal i samband med första skivsläppet. Då jämställde jag dem med ett skenande ånglok. Jag kan bara konstatera att inte mycket ändrats. Och tur är väl det.

Bra gjort!

Hur det lät? Ja, som nämnts ovan lämnade sångljudet mycket att önska, men Brukets arbetarklasspunk står sig bra även under sådana omständigheter. I Sthlm kallar frambringas en smittande energi svår att värja sig mot och det genomsyrar hela spelningen. Polisen lägger pussel är även den en kioskvältare värd att nämna.

Tyvärr får man väl tillstå att den energiska approachen inte väger upp avsaknaden av låtar. Eller rättare sagt, avsaknaden av låtar som håller uppe en hel spelning. Det blir extra tydligt i detta fall och det står klart att Bruket har framtiden för sig. Nu känns vissa delar som utfyllnad och hafsverk.

Att man får ta till Eldkvarns örhänge Pojkar, pojkar, pojkar som sista låt är ytterligare ett bevis på detta. Förstå mig rätt nu, jag älskar Eldkvarn och bandet ger låten rättvisa, men ett sådant tilltag borde vara ett onödigt inslag. Det är Bruket man vill se och höra, inte Pluras lyrik.

James Hetfield i Metallica.
Foto: Petter Hellman, Rockfoto.nu

Strax efter midnatt, en dryg kvart efter utsatt tid, drog till slut Ecstasy of Gold, Ennio Morricones bit som har blivit ett klassiskt Metallica-intro, i gång och den i runda tal 35 000 personer stora publiken fick vad den hade väntat på; institutionen Metallica på scen i Hultsfred.

Det pånyttfödda Metallica, det på den här sidan St Anger och gruppterapi, har utmålats som något av en mysklubb för metalmusiker i den övre medelåldern och i låtlistorna har det lagts till, dragits i från och dammats av. Metallica har uppnått ett stadium av trygghet och att vara tillfreds och det genomsyrar konserten i Hultsfred. Metallica sätter måhända inte varje låt hundraprocentigt, särskilt inte trummisen Lars Ulrich, men man verkar ha roligt och trivas på scen.

Trivas verkar även publiken göra, för röjer gör den inte särskilt mycket, bortsett från den explosiva inledningen med Battery och Creeping Death och old school-avslutningen med Last Caress, Hit the Lights och Seek & Destroy. Däremellan var det spridda skurar, åtminstone runt omkring där jag stod.

Om det är på grund av det, eller på grund av bandet, eller en kombination är jag inte säker på, men någonstans under konserten slår det mig att det stundtals blir ganska lojt. Publiken verkar nästan mer uppspelt över pyrotekniken och fyrverkerierna under briljanta One, än själva låten i sig.

Några överraskningar dök upp i låtlistan, där jag knappast hade väntat mig Of Wolf and Man eller Dyer’s Eve, där Ulrich dock inte trampar dubbelkagge som jag hade önskat på versen. Samtidigt hade jag inte väntat mig att flera andra klassiska Metallica-låtar skulle saknas, men det är det där med tryggheten och Metallica nu för tiden; de verkar behöva lite omväxling, så även fansen, och därför finns knappast någon direkt fast låtlista.

Fyra spår avverkades från senaste plattan, och jag tycker publiken gav finfin respons på de fyra låtarna (Broken, Beat & Scarred, Cyanide, All Nightmare Long, The Day that Never Comes), medan James Hetfield inte verkar vara av samma åsikt när han efter Broken, Beat & Scarred frågar publiken: ”Still learning the lyrics, are you?”

Så när som på Fuel utelämnades de båda Load-plattorna och debaclet St Anger, vilket är mitt i den rådande Metallica-kanon som folk verkar rätta sig efter, vilket gör att jag antar att folk i allmänhet var väldigt nöjda med spelningen. Själv hade jag förväntat mig lite mer för att det ska passera som något starkare omdöme än bra.

Efter en öppning med den magnifika Imperium borde allting vara som upplagt, men även om publiken är med Machine Head hela vägen till den avslutande, mäktiga, Davidian, nådde man aldrig samma nivå som Lamb of God gjorde.

Nu betyder det absolut inte att Machine Head var dåliga. Snarare visade de prov på vilket rutinerat band de verkligen är och gav järnet genom hela spelningen. Låtlistan passade dessutom mig utmärkt, med bland annat klassiker som Old och Ten Ton Hammer utöver ovan nämnda örhängen.

Mastodon har några trumf på hand. Inte nog med att de besitter en stor kompetens i hanteringen av sina instrument, de har en förmåga att snickra ihop finfina låtar också. En annan egenskap som Mastodon besitter är en väldigt laid back attityd till, tja, hela sin existens verkar det som. Och det smittar av sig både på konserterna och på låtarna.

Med senaste plattan Crack the Skye i minnet kunde man anta att de hårdare spåren skulle få stryka på foten, men så var inte fallet alls, snarare tvärtom och Mastodon botaniserade i hela katalogen, med en topp i klassiska March of the Fire Ants.

Summan blir en strålande kombination som ger ett riktigt bra band som i sin tur gör en riktigt bra spelning. Trots det stundtals kraftiga regnet.

Men på Sonisphere hittar vi återigen varandra, jag och Cradle of Filth. För spelningen var verkligen kanonbra, även om det tog ända till en fet version av Cruelty Brought Thee Orchids som poletten trillade ner ordentligt.

I stället för att överarbeta allting i form av framträdande, utstyrslar och scenutsmyckning levererar Cradle of Filth en avskalad och övertygande spelning. Gothdragen som smugit sig in i bandets sound märktes inte och någon Sarah Jezebel Deva fanns heller inte på scen. I stället var det nya keyboardisten Ashley Ellylon som fick stå för den kvinnliga sången, som sträckte sig till att dyka upp i den avslutande Her Ghost in the Fog.

Jag hade gärna sett fler gamla låtar, men på det stora hela är jag helt nöjd med min upplevelse av Cradle of Filth. Och som en kompis som såg bandet för första gången konstaterade: ”Han ser fan rätt elak ut”, med hänvisning till frontmannen Dani Filth. Mission accomplished, antar jag.

Med en fullkomligt enorm circle pit, som tog upp större delen av fältet mellan scenen och mixerbordet, och en påföljande wall of death, som inkluderade hur många personer som helst, har jag svårt att tänka mig det. Jag missade det i så fall.

Och Lamb of God förtjänade den responsen. Bandets knivskarpa och tekniska thrash metal gör sig verkligen bra på scen och sångaren Randall Blythe lyckas mobilisera folkmassan med den äran. Låtarna hämtades från hela bandets katalog och även för mig som är mer bekant med de senaste två plattorna funkade det utmärkt.

Tyvärr gick man miste om en del av behållningen på grund av ett stundtals uselt ljud, där basen mestadels tog över hela ljudbilden och där Blythes sång gärna hade fått höjas ett par snäpp.

Trots detta gjorde Lamb of God med beröm godkänt i från sig och med låtar som Walk with me in Hell och Redneck är det svårt att misslyckas.

Victims å sin sida verkade måttligt brydda, även om viss sarkasm kunde skönjas i vissa mellansnack. Deras välarrangerade och rockanstrukna käng fungerar ypperligt live även om man inte känner till särskilt många låtar på förhand och ett band med sådan intensitet som Victims uppvisar är svårt att avfärda.

Säkerhetspersonalen på Stora Dans verkade dock vara av den ängsligare sorten, eftersom tre publikvakter ställde sig runt den lilla moshpiten som skapades under spelningen, i något slags försök att kontrollera stöket får man anta. Hade de månne hellre sett publiken ordnat stillasittandes i de nyuppförda öltälten mellan Hawaii och Pampas (som vänts på och fråntagits all identitet som scen, men det är en annan fråga) i stället för att härja, som brukligt är på kängpunkskonserter?

Göteborgarna har hyllats för sin liveshow, men när jag såg dem tidigare blev jag måttligt imponerad. Men på Hultsfred var det skillnad. Deras psykedeliska sjuttiotalsrock satt som en keps på fredagseftermiddagen och det fanns lite eller inget att anmärka.

Någon sa till mig en gång att ett säkert sätt att se om det handlar om duktiga musiker, är om de lyckas spela olika starkt och svagt. Det är något som Graveyard bemästrar briljant, när de jammar upp ett klockrent crescendo flera gånger om, för att sedan vända på en femöring och smyga fram en stund. Kvalité.

Nu verkade detta inte bekomma Adept överhuvudtaget, möjligen beroende på att medhörningen var ungefär lika närvarande som basen fick jag berättat för mig senare. I stället rev de av sina låtar som om inget hade hänt, fick i gång publiken som sjöng med i refrängerna och röjde så pass att bekymrade ordningsvakter såg det nödvändigt att röra sig in i tältet för att se vad som pågick.

Det vore spännande att se vad Adept kan åstadkomma med vettiga förutsättningar.

Beth Ditto.
Foto: Joakim Kvist, Rockfoto.nu

Det var det inte många i mitt sällskap på Hultsfred som på kände till The Gossip på förhand. Efter spelningen var de dock desto mer övertygade. För hur skulle man kunna bli annat?

Sångerskan Beth Ditto, som har en scenpersonlighet utöver det vanliga, sprudlade av energi och responsen från publiken lät inte vänta på sig. Folk dansade och The Gossip levererade.

Jag tyckte ändå att spelningen dalade en aning en stund, men det kanske var för att jag mestadels är bekant med bandets två senaste plattor. Men när de brände av Standing in the Way of Control och Heavy Cross som avslutning var allt sådant glömt.

Beth Ditto ledde slutligen publiken i allsång av Queens We are the Champions i ett gemensamt peppförsök, men oavsett hur mycket självförtroende hon ingöt i publiken tillhörde den här kvällen henne själv.

Men på Hultsfredsfestivalen funkade det inte riktigt den här gången. Och jag har lite svårt att sätta fingret på vad det var som fallerade. För bandet har onekligen pondus att bära upp en så pass stor scen som Hawaii är, har låtmaterialet och publiken med sig.

Trots en rad bra låtar lyfte aldrig konserten riktigt och jag kom på mig själv med att bli en aning uttråkad på den märkligt nog långdragna spelningen. Jag släntrade i väg in på backstage en vända och när jag kom ut igen höll bandet precis på att avsluta spelningen. Och min enda känsla var att det blev lite för mycket.

Swedish for Beginners.
Foto: Oscar Berggren, Rockfoto.nu

De röjer likt tidiga Mando Diao, är poppigt söta som I’m From Barcelona och har mellansnack som självaste Howlin’ Pelle i The Hives skulle avundas. Live på minsta scenen Lyran låter de förvånansvärt stort och när man blundar kan man nästan tro att de står på någon av de största scenerna, som någon av de största akterna.

Nya skivan Facts And Fabrication är som gjord för att den utmattade festivalbesökaren ska dansa ut den sista svetten i kroppen på kalasets sista dag. Låtar som My Pretty Little Head, Kill Your Darlings och A Very Evil Man passar ruskigt bra i liveformatet och deras väldigt dansanta pop går rätt in i hjärtat för att sedan sprida ut sig i armar och ben. Du stänger omvärlden och bara dansar. Detta är definitivt ett band som på sikt kommer att utmana de stora artisterna om scentid i konsertsverige.

Kalle Berglund.
Foto: David Scherman, Rockfoto.nu

Trumsetet är gömt och i mitten på scenen står istället en Yamaha DX7. Efter några minuters väntan kommer de ut. Kalle Berglund med sina bundsförvanter som tillsammans blir Elenette. I publiken är medelåldern 18 år och även fast första låten inte är med på debutskivan Neurosor så börjar det svänga rejält på dansgolvet. De digitala trummorna med två saxofoner bildar tillsammans ett dynamiskt sound och det blir aldrig riktigt så där stelt som det brukar bli när man använder sig av backtracks.

När sedan Kalle börjar sjunga på låtar från skivan är det publiken som tar över. 1980-talisterna på plats kan alla texter utantill och allsång på Lyran känns som ett begrepp väl passande denna situation. Min teori om denna fascination till Kalles texter är att det på något sätt förenar 80-talisterna i publiken. Jag har svårt att tänka mig att den äldre generationen, typ Malena Rydell på DN, kan identifiera sig med de smått ironiska texterna. Det kan i alla fall Arvikapubliken och en halvtimme passerar alldeles för fort. Jag behåller min uppfattning om att Elenette står för den mest spännande popen i Sverige just nu, såväl på skiva som på scenen.