No Fun At All.
Foto: Sofia Qvarnström

Skinnskattebergsbördiga NFAA lyckades ändå styra skutan i hamn efter ett tag med idel odödliga hits. Låtar som Believers, Master celebrator, Down and out och Beat ’em down togs emot av en entusiastisk publik som vid det här laget hade ökat i antal jämfört med föregående DLK-spelning.

Att de inte är något stort liveband blir tråkigt nog tydligt även på den här återföreningsrundan och de förlitar sig helt på låtarnas potential. Något de ska ha cred för. Att de gör just detta är upplyftande eftersom de nya låtar vi bjöds på lät bra och fräscha, som en blandning mellan Descendents och Magazine och jag ser fram emot skivan som släpps i höst.

Lagwagon.
Foto: Sofia Qvarnström

Detta band, som varit trotjänare till Fat Mikes skivbolag Fat Wreck Chords sedan starten och albumet Duh, avskrivs ofta som ett band med putslustiga förtecken. Det är förvisso sant till en viss del, men bandets karriär har genomsyrats av starka melodier och också starka texter om bl.a. vapenlagar och bortgångna vänner. I och med senaste släppet, det gripande Resolve, blev detta än mer tydligt då hälften av låtarna handlar om bandets trummis och självmordet han begick våren 2005. Låten Heartbreaking music, öppningsspåret på plattan, kombinerar punkös med melodier som tar plats.

Helt naturligt är Lagwagon ett band som sticker ut ur mängden från SoCal-scenen och mycket ska tillskrivas sångaren Joey Cape, även i Bad Astronaut, som mästerligt domderar en stor scen. Live ligger fokus på äldre material, något undertecknad inte har något emot. Det är framförallt när låtar från Hoss dammas av som bandet glänser som mest.

I övrigt känns det som en dag på jobbet för bandet. Det är inget överdådigt framträdande men samtidigt inget dåligt sådant heller.

NOFX.
Foto: Sofia Qvarnström

Musikmässigt blandas det och ges från bandets tjugofemåriga karriär och det är när låtar från 1993 års Punk in drublic spelas största jublet kommer. Bara från den skivan bjuds vi på bl.a. The Brews, Leave it alone, Linoleum och Don’t call me white! Eftersom Wolves in wolves clothing är plattan de turnerar på så är också låtvalet därefter. Det är, enligt mig, en av de svagare plattorna de gett ut men de lyckas ändå prestera bra versioner av de spåren, däribland Seeing double at the Triple Rock.

Avslutningen i sig var en rejäl dos punknostalgi med tanke på att de valde att inte spela en NOFX-låt och istället riva av en Bad Religion-klassiker, We’re only gonna die! Inte nog med det, de fick sällskap av Greg Hetson och Jay Bentley från Bad Religion och min kväll kunde inte avslutas bättre.

Med ett förflutet i bl.a. Intensity, Kontrovers och Satanic Surfers är grabbarna inga duvungar inom scenen och det märks. Tight, föredömligt agitatoriskt (mer än en gång uppmanas publiken att gå och bli medlem i Djurens Rätt och få en Sista Sekunden-tröja på köpet) och inspirerande.

Jag är aldrig nöjd och Bombplan tillhör höjdpunkterna på spelningen och svensk hardcorepunk har inte känts lika vital på länge. Att bandet åtnjutit framgångar i Japan tyder bara på att detta inte längre är endast en svensk angelägenhet.

För Randys spelning var ett rent segertåg i går. Hur bra som helst, hur tajt som helst, hur taggade som helst och dessutom förärade med riktigt bra ljud.

Det fanns inte mycket att anmärka på hos Randy igår. Möjligen att de inte spelade Proletarian Hop, men hur ofta sker det?

Senast jag såg bandet var det på en gungande Finlandsfärja. Då var det så där.

Nu var det ett hela annat band, som fick ett helt annat mottagande.

Randy.
Foto: Sofia Qvarnström

Grundbulten i spelningen, såväl som bandets existens inbillar jag mig, stavas The Human Atom-Bombs. Från den skivan kom de flesta av låtarna igår, med rätta givetvis. Det är en helt underbart skev punkrockplatta. Och späder man ut det med valda hits från övriga katalogen, som Me and my boys, X-Ray Eyes och Little Toulouse, är det en grymt bra samling låtar. Den avslutande Lita Ford(!)-covern var också tämligen otippad.

När Randy är på det humöret de var i går är de svårstoppade och just då, just där, var de världens bästa band.

Frihamnen i Göteborg kommer att bli Sveriges musikaliska centrum nästa helg, åtminstone när det kommer till punk och metal. Och då är vi så klart på plats. Tomas och Jonas kommer att bevaka West Coast Riot, medan Tomas och Mats tar sig an Metaltown.

Nedan följer de höjdpunkter vi ser fram emot mest på förhand.

West Coast Riot
Sista sekunden (15.50, Close Up Stage)
Kopplingar till Kontrovers och annan neokäng tillsammans med tips från vänner och bekanta gör att jag kommer vara på¨plats tidigt. (Tomas)

Randy (18:30, Close Up Stage)
Sveriges mest egensinniga punkare och landets bästa liveband. Detta blir 24:e gången jag ser dem och ger nu upp förhoppningen att få höra ”Fucked up world” live. (Jonas)

Flogging Molly (19:00, Black Stage)
Flogging Molly är vida kända för sina energiska liveshower och jag tänker inte missa dem. (Tomas)

Bad Religion (19:40, Red Stage)
Gammal är äldst. Och, i det här fallet, bäst. Bortsett från 1983 års ”Into the unknown” har de aldrig misslyckats på skiva, ej heller live de gånger jag sett dem. Ska man dessutom vara krass så hade halva festivalens line-up inte funnits om det inte varit för dessa åldersmän. (Jonas)

Moderat Likvidation (21.00, Close Up Stage)
Det kan väl bli pannkaka av alltihop, men spelar Moderat Likvidation på en festival jag är närvarande på kommer jag att se spelningen. (Tomas)

NOFX (21:55-23:00)
Det är jämnt skägg mellan NOFX och Lagwagon. Sistnämnda band levererar alltid på skiva och jag kommer absolut se dem medans däremot NOFX fullständigt dominerar live! Förvänta er spottloskor, förolämpningar, catchy och blixtrande punkrock från Fat Mike och grabbarna. Att deras två liveskivor heter ”I heard they suck live!!” och ”They’ve actually gotten worse live!” ska tas med en stor nypa salt. (Jonas)

Metaltown
Graveyard (Fredag, 17.20, Close-Up Stage)
Myspace i all ära, men nu ser jag verkligen fram emot att få se den här svängiga retrorocken live. (Mats)

Tiamat (Fredag 22.30, Close Up Stage)
Svensk goths flaggskepp som jag faktiskt ännu inte har lyckts beskåda live. Krockar visserligen med Cavalera Conspiracy och det känns smått surrealistiskt att prioritera annat när Igor och Max är på scen tillsammans igen, men skivan var roligare i teorin och fick mig inte särskilt sugen. (Tomas)

Torture Division (Lördag 14.45, Close Up Stage)
Lord K, Tobben och Jörgen Sandström, kan bli hur bra som helst. (Tomas)

Opeth (Lördag 17.30, Black Stage)
Har fortfarande inte hört en ton från det senaste albumet och därför borde en solig lördagseftermiddag i Göteborg passa ypperligt för en första lyssning. (Mats)

Dimmu Borgir (Lördag 20.15, Black Stage)
Får en känsla av att Dimmu Borgir anno 2008 inte kommer att vara blasfemiskt nog för att jag ska stanna hela konserten och kommer säkerligen därför att knata över för att se Converge som startar en kvart senare. Egentligen vill jag bara att Dimmu Borgir ska framföra någon låt från Stormblåst. Det räcker gott så. (Mats)

Converge (Lördag 20.30, Close Up Stage)
Lite kaoshardcore en lördagkväll är ju aldrig fel och Converge tillhör toppnamnen inom genren. Ett givet besök. (Tomas)