Så var det dags igen. Återigen tar Håkan Hellström emot publikens jubel på hemmaplan. Man börjar bli van vid honom nu. Denna gång har backdropen en bild på honom i bar överkropp, blickandes i fjärran. Är man på sådant humör kan man säkert tänka att hybris drabbat också den gode Håkan till sist.

Det är en pålitlig låtlista som spelas, liksom ett välrepeterat mellansnack. Tro och tvivel inleder och Det är så jag säger det avslutar. Däremellan blir det både maniskt vrålande i Känn ingen sorg för mig Göteborg och armkroksgungning i Hurricane Gilbert. Håkan verkar, till skillnad från de forna kollegerna i Broder Daniel, vara glad över livet. Easy Street är passé. Han har vuxit upp.

Hurricane gråter och bredvid mig hoppar tvåbarnspapporna unisont med fjortonåriga indiekids. Ett finger framåt i luften för varje markant takt. Folkkär är bara förnamnet, men det verkar vara en ömsesidig kärlek. Det hela utmynnar i konfettiregn.

Håkan Hellström och hans band gör ännu en strålande spelning, men har man sett Håkan förut har man också sett detta. Varje gång kan inte vara den bästa hittills.

Försenad som jag är blir jag bara tacksam över Kelis förmodade divalater. En av festivalens mest förvånande bokningar är nämligen drygt 20 minuter sen. Kelis betonar sedan att detta är hennes första spelning på länge.

De mjukare tonerna har fått stryka på foten för ett mer rockbetonat och rått livesound. Tyvärr är ljudet dåligt och låtar som Til’ The Wheels Fall Off, Bossy och Lil’ Star drunknar alla i en mördande bas. Det skaver i öronen, och inte på det behagliga sätt som Kelis röst gör. Publikfriarna Trick Me och Milkshake lyckas ändå försätta såväl minderåriga som festivalveteraner i rörelse och mellansnacken lockar till skratt.

Kelis är en underhållare och en rockstjärna. Hennes röst är whiskeyhes och hon pekar finger åt det mesta. Hon äger scenen på skyhöga klackar. Den missbrukade basen och frånvaron av Caught Out There gör ändå upplevelsen halvdan.

Foto: Rockfoto.nu/Olle Kirchmeier

Bredvid mig skrattar Haglöfs-35-åringarna när de stora skärmarna visar den främsta radens gråtande fans. Kanske är de för jämnåriga för att uppskatta Henrik Berggrens rödfodrade cape och teatraliska manér, men varje år har ju en ny kull 15-åringar i sitt sköte, likväl som bandet har sina militant trogna fans. På en av ölserveringarna sitter två 18-åringar från Uppsala och begråter Anders Göthbergs och Broder Daniels öden. Med näbbar och klor slåss de mot fienden; de som tycker bandet är ett trött spektakel mer än något annat.

Den annonserade sista spelningen. Anders Göthbergs självmord i mars.

Det är klart att stämningen är ödesmättad och andaktsfull. Broder Daniel, Henrik Berggren, Theodor Jensen och Lars Malmros, har blivit smått legendariska när de gör sin sista spelning ihop med förstärkning av Adam Bolméus och Mattias Bärjed. Inte bara för den svartsynta indiepopen, utan likväl för åtskilliga knark- och fyllebravader, bisarra spelningar och diverse turer kring avhopp och solokarriärer.

Det här är vår sista konsert, säger Berggren innan Sorrow. Blått ljus. Gåshud. Anders, Anders, Anders, skanderar publiken. Till hans ära spelas nya låten Hold On To Your Dreams. Shoreline påstås inte handla om någon särskild stad, men allsången indikerar att alla vet att den handlar om just deras stad. I’ll Be Gone har aldrig känts mer än ikväll. Det obligatoriska regnet kommer slutligen under Only Life I Know.

Konserten avslutas med en akustisk och lågmäld version av No Time For Us. Farväl mina barn, blir avskedsfrasen innan Berggren, Jensen och Malmros lämnar scenen. En värdig avslutning på en stor men sansad konsertupplevelse.

1989-2008. Spiken i kistan. Henrik Berggrens hatt på en hylla och capen på en galge i garderoben.

Jag var inte i Emmaboda 1997 och jag var inte heller på Bananpiren 2005. Men jag var i Slottsskogen 2008.

Foto: Maria Gustafsson

Lee Ranaldo och Thurston Moore är fantastiska konstnärer. Fifi klagar om monotona basgångar och allt jag kan säga är: Ja. Härligt.

—

Man behöver ju egentligen inte lyssna på The Flaming Lips för att gilla en spelning med dem. Det börjar med att Wayne Coyne rullar ut i en plastbubbla och det fortsätter med Teletubbies som flankerar scenen och mängder av konfetti. De tar strid mot de rosa robotarna och det är underbart svårt att låta bli att le.

—

N*E*R*D gör festivalens spelning. Det är funkrock en masse, Pharrell, Shay, Chad, två trummisar. Det är svängigt och tajt. Festivalspelningen är perfekt i längd för festen de spelar upp till. She Wants to Move, Lap Dance, Everyone Nose och en fantastisk Rock Star.

Naturligtvis sliter de upp en massa tjejer på scen, som allihop antagligen tycker att det där köpet av en N*E*R*D-t-shirt eller -keps var de mest välinvesterade pengarna de någonsin spenderat.

Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig innan konserten, men de levererade allt och mer därtill. Lyckligt och svängigt, hårt och bra. Pharell har en otrolig stjärnkarisma, när man ser honom känns det som att han skulle lyckas med vad som helst. Reality distortion field.

—

Lil’ Kims med minnesvärda bidrag under kvällen blir när hon kontrar N*E*R*D:s flickdrama på scen med ett ta upp en ensam rädd ung man på scenen. Han ser lycklig och livrädd ut när hon lägger upp sitt ben på honom och hetsar med en lap dance.

Fast ärligt talat är det mer roligt än bra. Det är mer cirkus än musik.

—

Som helhet var festivalen en härlig tillställning. SMHI:s larmrapporter om hällande regn blev det ingenting av. Det regn som föll kom passande lätt till Håkan Hellström och Göteborgs sorg över stadens son.

Håkan levererade dessutom en mycket bättre konsert än vad de forna bandkollegorna i Broder Daniel gjorde. Den lämnade mest en lite sur eftersmak av lansering inför solokarriär.

Dessutom: Det är väl bara Håkan som kommer undan med en backdrop som mest är en trulig bild på honom själv?

Bänkraderna är fulla och ljussättningen av koret är fantastiskt. Stämningen blir naturligt sakral och högstämd. Strax efter klockan ett avslutar de sitt set, lite sent.

Två kostymklädda män kliver upp på scenen strax efteråt. Ludvig Berghe sätter sig vid pianot och den andre mannen går fram till micken med en klarinett och så hälsar Nina Ramsby oss välkomna. Hon är en märkligt androgyn uppenbarelse i kostym och slips.

Hon spelar klarinett, trumpet och sjunger på svenska till Ludvigs piano. Deras samarbete började när hon blev inbjuden att spela tillsammans med trion på Gröna Lunds Jazzscen i augusti förra året. Då skrev hon en svensk text till trions Weekend, för att – som hon sa – ta kontroll över situationen.

Det är vokaljazz i fin svensk tradition. Ludvigs piano är lite för romantiskt och ibland lite kvalmigt, men när de samsas om utrymmet som bäst låter det riktigt bra. Och det kan förhoppningsvis bli ännu bättre, mer koncentrerat på skiva.

Jag står i ett hav av män. I ett hav av dyra stereoanläggningar. I ett hav av foträta skor och regntäta, skitfula jackor. Jag står i ett hav av sporadiska frisörbesök.

Vi har så mycket gemensamt.

När resten av redaktionen dricker öl new age-dansar jag tillsammans med det gigantiska havet av skitfula jackor. Jag överdriver, där fanns kvinnor och ungdomar också men de gjorde sig liksom inte besvär på samma sätt. Även om det förmodligen också fanns många som jag så syntes vi inte. Vi var för korta.

Det jag ser är Neil Youngs överkamning stå rakt upp i augustikvällen när han inleder med Love And Only Love och tar det uppåt från där. Hey Hey, My My (Into the Black), Powderfinger och Fuckin’ Up som följer innan Cortez the Killer lyfter tempot och publiken är nöjd redan där. Innan en alldeles för kort Cinnamon Girl och bandet lämnar Pegi och Neil med en akustisk gitarr och munspel.

Det är nu det är varmare än någonsin förr i Slottsskogen. Youngs röst är klar som källvatten i Oh, Lonesome Me och långt från brusandet från tramporgeln han sitter vid under Mother Earth. Sen följer The Needle and the Damage Done och Unknown Legend, även de utan bandet. Ändå saknas ingenting och det är svårt att förstå hur han själv fyller luftrummet i natten för aldrig låter det enkelt eller naket. Det är som en vägg av Neil Young som skjuts från scenen. Och, med tanke på hans ålder, något så oerhört vitalt.

Bandet kommer tillbaka för Heart of Gold, Old Man och Just Singing a Song Won’t Change the World men sedan kommer en riktigt countryboggig och tråkig Get Back to the Country. Den nya låten Sea Change framförs under skratt. Young förklarar att de fortfarande jobbar på den och den är faktiskt inget vidare. Men då har bandet spelar i snart två timmar och faller in i Words (Between the Lines of Age) och en alldeles fantastisk Keep on Rockin’ in the Free World. Jag ser gitarristen i Fleet Foxes, som en stund innan skapat sin egen magi, hylla sin hjälte tillsammans med det gigantiska publikhavet innan bandet försvinner av scenen en alldeles för lång stund.

De har nu dragit över sin speltid ganska ordentligt men det är klart de ska komma in igen och göra The Beatles A Day in the Life innan strängarna ryker på ”Old Black” och Young ömt stöter yxan mot golvet när N E I L utkristalliseras i de lysande bokstäverna i backdropen.

Det är någonstans i mitten på spelningen som Robin Pecknold, sångaren i Fleet Foxes, förstår att den stilla publiken ser så oengagerad ut för att de är hänförda. När han sitter själv på scenen och sjunger Oliver James som han sakta stapplar in i med omtag. Det är då en värme och glädje sprider sig i tältet.

Själv har jag inledningsvis blivit irriterad över publikens kyla. De står som döda fiskar när Sun It Rises och White Winter Hymnals fulländade körstämmor fyller tältet med ödmjuk perfektion. Men snart förstår även jag vad det beror på och hänförelse är ordet för att beskriva Fleet Foxes spelning på Way Out West. Hela vägen mellan inledande Sun It Rises till avslutande Blue Ridge Mountains, inklusive Pecknolds egna stund på scenen mitt i setet, lever Fleet Foxes upp till hypen.

Alla i bandet utom gitarristen körar och det är något de behärskar till fulländning. Liksom allt annat de tar sig för under sin trekvart på Göteborgsscenen. Gitarristen Skye Skjelset ägnar sig åt det man sett hos de flesta band på festivalen – att spela med stråke på gitarren. Ja, förutom Thurston Moore då, som vid Sonic Youths spelning inledningsvis satte en trumpinne under strängarna och använde den andra för att slå på dem, och fortsatte därifrån.

De spelar stillsamt, nästan blygt, men hela bandet pratar gärna mellan låtarna vilket de gärna fått hoppa över. Efter hand som publikens hyllningar växer blir de mer och mer pratsamma och glada. När spelningen är slut står större delen av publiken kvar och klappar under tiden utrustningen plockas ner. Bandet kommer ut flera gånger för att ta emot hyllningarna och det vill aldrig ta slut.

Pharrell Williams, Chad Hugo och Shay Haleys musik är inte död. Den lever som aldrig förr. Det bevisade N*E*R*D (No-one Ever Really Dies) igår på Flamingoscenen framför en jublande publik. Med en bas i rock och hiphop lyckas man få igång en väldigt blandad publik.

Pharrell är lika het som vanligt med bape-kepsen bak och fram, tatueringarna synliga och ett par riktigt fresha blåa sneaks. Han är sådär obry men ändå helt rätt på scenen. Suveräna In Search Of… har följts upp av två lite halvdana skivor enligt min mening. Mittenskivan Fly Or Die la jag fort åt sidan, kanske berodde det på att de kom lite för långt bort från Neptunes-kärnan. Hur som helst så gör sig alla låtarna grymt bra live med basist, gitarrist och två trummisar.

Folk börjar röja ordentligt redan från början. Pharell och Shay Haley ställer publikdelarna mot varandra som så många gånger förr, varvar hits på hits och när Herr Williams börjar plocka upp tjejer (småtjejer) så förstår man vad som är på väg att hända. Braten och indiepoparen som står precis bredvid mig blir lika tokiga som jag. Lapdance får nämligen hela publiken att hoppa frenetiskt och skrika ”dirrrrty dauuuwg!”. Och Pharell låter tjejerna ta på honom, han dansar med dem, de dansar också med honom. De fortsätter med She Wants To Move och avslutar spelningen med Everyone Nose som får alla att skrika, innan de tackar av med Seven Nation Army i bakgrunden och hela publiken melodinynnandes.

N*E*R*D är inte bara hiphop, det är rock. Det är tajt, röj och snyggt inrutat och bästa spelningen på Way Out West tillsammans med Håkan. Undrar förresten vilket hotell Pharrell bodde på. Måste blivit trångt med alla tjejerna där. Man får hoppas att han inte åker fast för pedofili. Då får vi antagligen vänta länge på en fjärde skiva.

Den näst mest säljande kvinnliga hiphopartisten Lil’ Kim är kanske mer känd för hennes förhållande med Biggie, hennes obefintliga kläder och alla meningslösa lagöverträdelser som gett henne fängelse, än hennes musik. I vilket fall vid den första tanken. Men hon har haft mängder av hits med många av hiphopens stora ikoner under åren. Och släppt fyra stycken soloskivor sedan 1996 som alla sålt över miljonen exemplar. Så det var ändå med stora förhoppningar som man skulle se Queen B med sina hits och porriga texter framför en svennepublik på Way Out West.

Hon ger ett dåligt första intryck. 25 minuter försenad till scen. Men efter att hennes back-up-rappare och sångerska stått och kastat ut Lil’ Kim-t-shirts under förseningstiden studsar lilla Kimberly Denise Jones in på scenen med minimalt linne och halsupptrycka bröst till den gamla godingen It’s All About The Benjamins från Puffys debutalbum. Hon nämner dock aldrig Biggie och trots att jag står längst fram i publiken och skriker hans namn så lyssnar hon inte med det örat.

Men hur som helst hoppar hon något år tillbaka och river av en vers från No Time som var hennes allra första singel med Puff Daddy. Sedan lämnar hon Hard Core-skivan bakom sig och beger sig in på 2000-talet. Tyvärr lider spelningen rakt igenom av fragmentariska verser från egna låtar och från låtar hon gästat som Magic Stick och Moulin Rouge-temat. Inte ens på How Many Licks kör hon mer än en vers. Men det är också lite av ett problem att hon nästan inte släppt en enda singel som hon varit ensam rappare på.

Efter en 25-minuters spelning och sistalåten Lighters Up lämnar hon scenen. Då tänker jag att Way Out West borde bokat Foxy Brown eller Missy Elliott istället. Så mycket bättre det hade varit. Jag saknar den tiden då Biggie skrev Kims texter och hon inte var en sönderopererad föredetting. Lite så känns det nu. Riktigt tråkigt.

Foto: Rockfoto.nu/Annika Berglund

The National inleder något reserverat med Start a War, men det ska inte vara länge. Inledningsvis är det mest violinisten som försöker höja temperaturen på scen med sina utsvävningar både kroppsligt och musikalist men snart följer de andra efter. Sångaren Matt Berninger håller så klart emot mest. Men han agerar egentligen bara introvert under låtarna. Mellan numren är han mer utåtriktad och håller igång ett någorlunda mellansnack.

Slow Show är upptakten till en mörkare stämning. Berninger stöter ut orden och knyter ihop sig eller klappar händerna där andra musiker skulle välja att dansa. När tempot ökar knyter han ihop sig ännu mer och minst halva publiken följer konserten med slutna ögon. Stämningen är riktigt mörk och ju mer tempot ökar desto bättre blir det.

The National är inte särskilt roliga att titta på men den hårda stämningen i det mörka tältet fängslar de flesta. Inte har de heller så mycket nytt att bjuda på. Senaste släppet var ju demo-/liveplattan som följde med dokumentären A Skin, A Night. Det gör inte särskilt mycket. Den som trodde att Brooklyn-bandet skulle leverera något lika sömnigt som deras musik kan låta på skiva trodde fel.

Foto: Rockfoto.nu/Olle Kirchmeier

Franz Ferdinand skiner ikapp med solen på stora scenen. Långsamt grillas de i det oväntat vackra vädret när stolpdansen sprider sig som en våg i publiken och bandet gör kanske kvällens gladaste spelning.

I en t-shirt med skotthål gapskrattar Alex Kapranos sig igenom Do You Want To en stund in i setet. Det må vara sant att de inte har så mycket nytt att bjuda på men för att spela på rutin gör de det oväntat entusiastiskt. Det ryms mycket dans i de välklippta figurerna på scen.

Musiken tonas ner till Walk Away men allsången tar snart över och gör den lika dansant som Take Me Out som rivs av i halvtid. En Take Me Out som blir lite lam men förväntningarna kanske är väl höga när man hört inledningen av konserten.

Foto: Rockfoto.nu/Beatrice Törnros

Det är lätt att känna sig berusad när man ser på Sigur Rós. Hjärnan, strupen och tungan vill följa med i det man ser och hör, men det går inte. Jag känner mig som ett barn som härmar ljud, men inte har en aning om vad det betyder eller vad det egentligen är som sjungs. Men det känns bra ändå. Berusande rusigt.

Eftersom det är Sigur Rós är det ju naturligtvis pompöst. Klotrunda bollar till lampor över hela scenen. Blåsarna i A Clockwork Orange-vita kostymer med hatt, stråkkvartetten är draperade som grekiska gudinnor. Jónsi Birgissons halvalvklädsel är naturligtvis inte alls OK, men jag förlåter honom.

Jónsi ber oss att sjunga med men eftersom alla blir så förvånade över att han gör sig förstådd är det knappt någon som svarar genom annat än glada läten.

Magnifika Inní mér syngur vitleysingur, Við spilum endalaust och Festival. Innan de går av före extranumret känns det som hela scenen agerar slagverkare i det som är så nära Sigur Rós någonsin kommer komma en stadiumanthem Gobbledigook. Scenen badar i ljus, bandet skjuter konfetti som dessutom får snöa ner från ljusriggen. När det röda ljuset kommer ner i sina mörkaste toner är det bedårande vackert.

När de kommer in igen och avslutar med Popplagið är jag alldeles nöjd. En alldeles utmärkt spelning.

Första spelningen på Way Out West blir hur som helst solig och full av nyversioner eller remixer. Bland annat av klassiker som Long Arm Of the Law och Modern Day City Symphony. Vilket bara gör dem sämre, tyvärr. Men efter en förhållandevis trist senaste skiva så lyckas Looptroop åtminstone plocka fram de bästa spåren från Good Things som varvas med lite halvnya låtar. Det känns riktigt trivsamt att stå och svettas i publiken och höra Promoe och Supreme upphöja solen, som alltid är lite av en gud på festival, som letat sig fram mellan molnen över Slottskogen. Promoe passar i samma veva också på att ge en känga till FRA-lagen som han dedikerar en nyskriven låt på svenska. När och var man får höra den inspelad ska bli spännande att se. Kanske på Promoes svenskspråkiga album som är under inspelning.

Trots en skön och avslappnad stämning så tar sig spelningen ordentligt först när Timbuktu dyker upp på scenen och river av Naive och Feel So Good. Publiker hoppar och stojar. Jag är nöjd att Looptroop får inviga festivalen för mig. En festival som sedan följs av Franz Ferdinand, Sonic Youth, Sigur Ros och en fantastisk Broder Daniel-spelning. Nu väntar dag två och åtminstone tre riktigt efterlängtade spelningar. Ni som gillar hiphop förstår mig.

Man kan säga mycket om Petter, men Mitt Sjätte Sinne var en banbrytande skiva för hiphop på svenska. Sedan dess har det rullat på rätt bra, vilket uppställningen både bland publik och artister vittnar om. Tillsammans med vapenbröder som Eye-N-I, Thomas Rusiak och DJ Sleepy går Petter igenom sina år som artist. Det blir en del hits. Mikrofonkåt, Så Klart och Logiskt har ju alla haft sin tid i etern. Roligast blir det när Annika Norlin gör sin refräng på Logiskt, och när Snook och Veronica Maggio strålar samman med Petter i Inga Problem. Lite kvinnlig fägring har aldrig skadat stenhårda heads.

Avslutande Topp Doggz framförs ihop med Looptroop Rockers. Nostalgin är total. Promoe är lika tovig som vanligt. Kaah sjunger som ett barn. Mange Schmidt kör sin radioplåga. Timbuktu är liten. Det är skönt att det finns saker man kan lita på här i världen.

Visst sker en del missar, halva verser försvinner och man kommer av sig. Men stämningen täcker upp. När hela Trädgår’n plötsligt består av äkta skallar som gör den obligatoriska handviftningen, knägungningen och rappar Vinden Har Vänt gör det inte så mycket. Festivalen har börjat.

Torsdag:
Petter (23.00, Trädgår’n)
10 år i branschen och hiphopsvängen firar Petter med kändiskavalkad och kanske en historisk svensk hiphopspelning tillsammans med Klubb Scratch. Utöver bland annat Looptroop, Thomas Rusiak och PeeWee på scen så ska det bjudas på två hemliga gäster. Vågar man hoppas på Ken Ring? Jag har nog aldrig ångrat att jag sa ja till ett nattpass på jobbet torsdag till fredag så mycket. (Pontus)

Fredag:

Sonic Youth (19.20, Azalea)
När Sonic Youth inledde med Burning Spear på Hultsfredsfestivalen för några år sedan kände jag att jag var tvungen att gå efteråt. Det var så fantastiskt bra och Thurston och Ranaldos gitarrer fullkomling golvade mig. Det var så otroligt bra att jag inte kunde stanna för att riskera att det skulle kunna bli sämre. Och jag var helt nöjd. Verkligen helt nöjd. Men den här gången tänkte jag se lite mer. (Kal)

The National (20.15 Linné)
Jag är precis i början av bekantskapen med The National och gillar Sufjan Stevens sedan tidigare. Min 15-åriga lillasyster har dem i sin iPod. Klart man måste gå. (Agnes)

Sigur Rós (21.40, Azalea)
Jag satt och plågade mig genom den där Náttúra-sändningen som hackade och ströps och hackade igen för några veckor sedan när Björk och Sigur Rós spelade i en park i Reykavijk för att väcka uppmärksamhet om förstörelsen av naturen på Island. Men jag tittade och lyssnade för jag var så sugen på att få höra mer av Sigur Rós live. Det kommer bli perfekt i Slottskogen. (Kal)

Broder Daniel (22.50, Flamingo)
Det kommer regna och alla inklusive bandet kommer vara deprimerade. Det är i en park i Göteborg och de tio främsta raderna kommer gråta. (Agnes)

The Dodos (01.00, Pustervik)
Eftersom jag kommer missa Fanfarlo på Storan för Broder Daniel i Slottsskogen så blir Pustervik mitt klubbval på fredagen. Duon The Dodos gör folkrock med gitarr och trummor på ett alldeles eget och fantastiskt sätt. (Maria)

Lördag:

Kelis (15.00, Azalea)
Hon är varken Kanye West eller Erykah Badu. Men hon är svart och på MTV. Hur detta korrelerar med besökarna blir intressant. (Agnes)

Kelis kom också som en av Way Out Wests senare bokningar. Men så efterlängtat. Självständig, stark, svängig och producerad av Neptunes. Vågar vi hoppas på att hon gör ett gästinhopp på N*E*R*D*s spelning? Hur som helst så kommer hennes solospelning göra alla soulfanatiker nöjda. (Pontus)

Lil’ Kim (19.00, Azalea)
Inte många kvinnliga emcees kan mäta sig med Lil’ Kims erotiska touche och aktivitet. Efter att ha suttit i fängelse ett tag och vad vet allt hon har gjort så ska det förhoppningsvis fokuseras på musiken. En tjej som står så nära Biggie är det bara en som kommer, och vem vill se Faith Evans? (Pontus)

Fleet Foxes (19.45, Linné)
Hand upp den som inte sett minst hälften av artisterna på Way Out Wests parkprogram förut. Tänkte väl det. Till nästa år skulle jag vilja se ett rent klubbpass som ger garanterat inträde till klubbspelningarna. För inte kommer jag lämna Slottsskogen för att köa och inte komma in på en klubbspelning under fredag eller lördag kväll. Det är klart jag måste se Broder Daniels sista spelning och Neil Youngs introverta gnällande men bandet jag mest av allt vill se är Fleet Foxes. Bandet som nämnts av varenda människa jag träffat som ska gå på festivalen. Bandet som gjort ett av årets bästa album. Och förhoppningsvis gör en lika bra spelning. (Maria)

Les Big Bird (00.00, Pustervik)
Jag kommer inte se den här spelningen. Den börjar samtidigt som Neil Young slår de sista tonerna i Slottsskogen. Men jag vill tipsa om den. Jocke Åhlund och Nino Keller från Caesars (som spelar tidigare på dagen i Slottsskogen), Frans Johansson från Fireside och Carl Zim gör brötig musik ihop. (Maria)

Familjen (01.00, Kajskjul 8)
Elektroniskt på skånska. Bra så. (Agnes)

Ludvig Berghe Trio & Nina Ramsby (01.00, Annedalskyrkan)
- Nämen hörni vänner, nu när ni avslutar festivalen med att eftersläcka på något trevligt ställe så tar jag och vandrar bort till kyrkan istället. En kyrka?! EN KYRKA! Jag hoppas det verkligen blir så bra som jag hoppas, då kanske det blir värt det ändå. (Kal)

Båda två spelar lördag 9 augusti i Slottsskogen. Det blir stort.

Idag presenterades följande band till klubbprogrammet:

Grand Archives
Four Tet
Kid Sister
A-trak
Faca
Dapuntobeat
Louis XIV
Buzzcocks
Fanfarlo
The High Hats
Henry Fiat’s Open Sore

Fotograf: Pegi Young

Så när man trodde att alla stora bokningar till Way Out West var presenterade så släpper de den största av dem alla. Neil Young kommer att spela i Slottsskogen i augusti.

Way Out West hålls i Göteborg den 7-9 augusti. Spelschemat är ännu inte presenterat.

Om spelningen äger rum den 8 eller 9 augusti är ännu inte klart.

Hultsfredsfestivalen
Ja jag vet ärligt talat inte. Jag har svårt att komma på namn som passar till deras startfält som skulle övertyga mig tillräckligt. Men visst, plocka de jag listar för resten av festivalsommaren så kommer jag.
Sannolikhet att jag åker: 20%

Arvikafestivalen
Som jag redan sagt är jag galet peppad redan. Komplettera med någon eller några svenska godbitar som Wildbirds & Peacedrums, Kissey Asplund, Natalie Gardiner, Veronica Maggio, Juvelen, Little Dragon och Pascal så räcker det egentligen för mig med det.
Sannolikhet att jag åker: 90%

Stockholm Jazz
Har inte presenterat något alls än, men ge mig Bootsy Collins James Brown-show, Sharon Jones & The Dap-Kings, Jamie Lidell, Fredrik Nordström Blue eller Me’shell Ndegeocello. Jag begär inte mer än så.
Sannolikhet att jag åker: 30%

Way Out West
Jag tycker ju att ett gammalt gott band som The Charlatans faktiskt skulle sitta perfekt där. De spelar nästan aldrig i Sverige och har släppt en ny skiva som är riktigt bra. Sen skulle jag önska mig någon hiphopakt av typen Talib Kweli, Mos Def, The Roots eller varför inte Busta Rhymes för att bryta av lite.
Sannolikhet att jag åker: 50%

Grinderman No Pussy Blues

Lightspeed Champion Tell Me What It’s Worth

Andra band klara för Way Out West är Franz Ferdinand, N.E.R.D, Sigur Rós, The Sonics, The Flaming Lips, Håkan Hellström, José González, Beirut, The National, Iron & Wine, Lykke Li, Buraka Som Sistema, Okkervil River, Yeasayer, Girl Talk (klubb), Pacific! (klubb), No Age (klubb).

Tidigare klara artister är:

Beirut (US)
Buraka Som Sistema (PT)
Håkan Hellström
Iron & Wine (US)
José González
Lykke Li
N.E.R.D. (US)
Okkervil River (US)
Pacific!
Sigur Rós (IS)
The Flaming Lips (US)
The National (US)
Yeasayer (US)

I samband med det meddelas även att The Flaming Lips och Beirut kommer till parken och att Pacific! gör en klubbspelning på hemmaplan i samband med festivalen.

Sedan tidigare är bland annat Håkan Hellström, Iron & Wine, N.E.R.D., Okkervil River, Sigur Rós, The National och Yeasayer bokade. Ni vet om att det här blir årets bästa festival va?

Sedan tidigare är bland andra N.E.R.D och Håkan Hellström klara för festivalen.

Biljetter köper man på Ticnet från 23 januari.

Spelningar hålls både i Slottsskogen och på klubbar. (Klubbprogrammet startar den 7 augusti.) Klara namn hittills är Buraka Som Sistema (PT), Okkervil River (US) och Yeasayer (US).