Bildspelet hittar du här.

Wolf går hur som helst totalt i spinn. Materialet tas huvudsakligen från The Magic Position som släpptes i februari samt, kanske något överraskande, från Lycantrophy, den då omskrivna debuten där han spelade fullt ut på varulvsmyten. Den mestadels pianobaserade Wind in the Wires representeras enbart av sina uptemponummer The Libertine samt Tristan. Den senare, en av mina favoriter (vilka dock måste erkännas vara ganska många) i Wolfs produktion, tappas tyvärr dock bort i ljuddebaklet. Men överhuvudtaget är det här inte en konsert där man ska bry sig om detaljerna, må vara att det inte är alltför logiskt eftersom det är just Wolfs oerhörda musikaliska säkerhet som gör hans skivor intressanta. Det är dock tid att roa sig, och att göra det på allvar. Patrick Wolf äntrar scenen röd från topp till tå, med glitterränder i hår och ansikte, iklädd nämnda kortbyxor med hängslen och skjorta. Den sistnämnda ryker dock ganska fort, och sen hinner även hängslen dras av och knappar knäppas upp innan scenmanagern känner sig manad att begära ett slut på uppvisningen av kött. Då har man redan dock, med lite halvtur (allt är relativt), fått sig en glimt av Wolfs rumpa. ”Jag trodde att ni var liberala här i Skandinavien!”, ropar han och skrattar.

Hela konserten är ett stort virrvarr av intryck. Jag har försökt komma ihåg ordningen på låtlistan någotsånär, men det är hopplöst. Det är till och med svårt att minnas om det är Bloodbeat eller något annat som mitt i allt övergår till en spontan coverrefräng på Rihannas Umbrella. Maria har förmodligen rätt om att det är svårt att göra fel i ett sånt här läge. Publik och artist eldar på varandra tills att det helt enkelt är slut på tid. Ganska ofta är det svårt att se vad Wolf egentligen håller på med eftersom han tillbringar ungefär lika stor tid liggandes på scen sprattlande med benen, nere i scendiket eller ute i publiken som stående på scen. Det är tydligt att greppet är rätt – visor från Cornwall hade inte passat in här. Sen är det till exempel lite tråkigt att Bluebells inte blir större, de förinspelade fyrverkerierna låter mest som kinapuffar och det atmosfäriska dränks i svett. Det svarta vaskas ut mot grått, några nyanser försvinner. Typexemplet The Childcatcher, som handlar om pedofili, blir intressant nog också allsång.

När jag recenserade The Magic Position gnällde jag lite om att den var alldeles för positiv. Efter den här spelningen är det dock ganska logiskt. Till skivans titelspår, som avslutar konserten, kommer jag på mig själv med att både hoppa och skrika. Sen om det var i dur kan säkert diskuteras.

- Vi ska fokusera på musiken, sa Bill.
- Musiken, sa Bull.

Emil och jag är överens. Det är dags att prata om musiken. Men när vi väl börjar prata förstår jag att Emil Jensen är sammansatt av alla sina uttryck. Och intryck. Så det räcker inte med bara musiken trots allt.

Knappast någon har missat att Emil Jensen den här sommaren har varit ute på turné ensam med en cykel som transportmedel. Detta alternativa och hållbara sätt att turnera har renderat uppmärksamhet långt utanför det Emil Jensen är van vid. Tjugotalet spelningar har stått på schemat. Det är en föreställning där musik och snack integreras och materialet är helt nyskrivet. På sin blogg har han rapporterat från turnén och många har följt hans resa den vägen.

Till Arvikafestivalen kommer Emil Jensen för tredje gången i sitt artistliv.

- Arvikafestivalen är den skönaste av festivaler. Jag har visserligen ett par föreställningar kvar att göra, men det här känns som avslutning på något vis, säger Emil.

Av de nya låtarna som är med i föreställningen kommer någon eller några med all säkerhet hamna på kommande skivsläpp. Ghana mot Italien har redan släppts och någon mer går nog att lägga på en skiva. Men i stor del är föreställningen en hybrid av snack och musik vilket kanske gör att den passar bäst i just den formen. Monologer och dialoger avlöser varandra i högt tempo. Ibland tonsatta, ibland inte. Responsen från publiken en viktig del.

Både Emil och hans skivbolag håller framtiden öppen. Arbetet med kommande material får ta den tid det tar. Under våren kommer Emil troligtvis gå in i studio, och han hoppas kunna göra det tillsammans med Marcus Cato, Johan T Karlsson (Familjen) och Edda Magnason igen. Hur det kommer låta vet han dock inte helt säkert. Men trots elektroniska experiment och remixer på senaste EP:n verkar Emil inte lämna sina huvudsakliga arrangemang.

- Jag tror inte musiken kommer bli mer elektronisk. Mina senaste släpp Ghana mot Italien och Gått mig i blodet är inspelade med bara analoga instrument och jag gillar det. Låtskrivandet och inspelningarna ligger nära varandra.

Allt fler upptäcker Emil och hans musik. Många av dessa långt utanför de kretsar som tidigast lärde känna honom. Sommarturnén har renderat intervjusituationer som tidigare inte funnits. Hela uppslag i tidningar om den cyklande artisten. Allt från cykeltips till recept och miljövägledningar har avhandlats. Emil har nästan blivit en nationell hållbarhetssymbol. Och när Jan Troell avslutar arbetet med sin kommande film kommer Emil Jensen också bli känd som skådespelare för flera. Men nu vill han fokusera på musiken.

- Jag vill spela in ny musik, sätta ihop ett band och turnera med det. Det är ju musiken som är kärnan i allt jag gör.

Men först väntar fortsatt turnerande. I höst ska Emil ta tåget och bland annat ta sig till platser han inte kommit till under sommarens turné. Ett antal spelningar i norra Sverige är inplanerade. Sedan blir det fokusering på ny musik. Låtarna kommer skrivas på piano, gitarr, tramporgel eller kanske något annat instrument.

- När jag skrev låtarna till Orka då upptäckte jag att jag kunde göra musiken på instrument jag inte tänkt på tidigare, som tramporgel. Det blir lätt så att jag skriver på gitarr, eftersom den alltid är med, men jag vill fortsätta skriva på piano, orgel och andra klaviaturinstrument, det var ju så det började.

Emil Jensen är inte bara artist. Han är också aktivist. Han har kysst Alf Svensson i Almedalen och anses vara radikal av många. Hans sätt att kombinera tankar och funderingar med både finstämda och yviga låtar verkar provocerande för många. Emil Jensen uppfattas som pretentiös av många popkonessörer. Men det är inget som han tänker på.

- Jag gör mina låtar och skriver om vad jag tänker. Krävs det så lite för att vara pretentiös är jag det gärna, säger Emil.

Vi fortsätter prata om den här alternativa grejen. Jag är nyfiken på om Emil själv ser sig som alternativ. Jag frågar om han skulle kunna tänka sig att vara med på Allsång på Skansen. Han tänker men kommer inte riktigt fram till något självklart svar. Han menar att han aldrig skulle ställa upp i något sammanhang där någon annan dikterar vad han ska göra eller säga. Men i övrigt finns det inte några självklara do-nots.

- Det verkar som om många tror att jag har en dold agenda. Jag är bara den jag är och gör det jag gör. Men visst finns det saker jag aldrig kommer ställa upp på, säger Emil och räknar upp ett antal företag vars events han inte kommer synas på. Någonsin.

Vårt samtal är trevligt. Soffan vi sitter på är mjuk och skön. Men jag känner att jag måste knyta ihop för att ge Emil tid att gå iväg på nästa grej. Någon timme senare ser jag honom göra sin föreställning på den gamla dansbanan Lyran. Platsen är fullpackad med människor. Han blandar sina låtar med det där fantastiska mellansnacket som han själv inleder med att avklassificera. Skratt lockas fram. Igenkännande leenden. När han pratar om sorgen och saknaden av sin syster innan han spelar Ghana mot Italien gör det ont. Jag förstår vad den handlar om nu och det låter som hans röst stockar sig. Han pratar om känslor och hänger ut sig själv utan att vara sentimental. Bara mental.

Det är då jag förstår. Jag förstår varför jag blir så träffad av Emil Jensen. Han är inte någon gud. Bara en ovanligt sympatisk människa som gärna berättar om saker. En ovanligt inkännande människa, språkmålare och en ovanligt begåvad låtskrivare.

När föreställningen slutar med att han sjunger Maj förra året vill jag nästan gråta lite tyst av både sorg och lycka. På fyrtiofem minuter har Emil sagt och sjungit uppenbara självklarheter på ett sätt jag tror bara han kan. Fyrtiofem minuter av kärlek. Som bara kan vara alternativt i en värld som är helt oalternativ. I en värld där bittra cyniker som sågar och dissar regerar och ingen längre vågar komma med några kreativa idéer av rädsla för att uppfattas som för politiskt korrekta eller för lite politiskt korrekta.

Emil Jensen inspirerar mig. Han ser framåt istället för bakåt. Moraliserar inte. Och dessutom gör han det med musik som låter precis lika omtumlande som hans texter. Enkelt och minimalistiskt ibland, storslaget och yvigt ibland. Precis som hans idé om dokusåpan som kan rädda världen.

Nya låtar har tagit form och kommer fortsätta göra det. Och när han väl spelar in dem kommer jag med spänning se fram emot resultatet. Emil Jensen är i själva verket inte särskilt ovanlig. Men i en till slentrian vanlig värld är han ett av de allra bästa alternativen.

En artist som verkligen går att lyssna på.

Jag fick äntligen se Chris Corner live. IAMX gjorde en helt fantastisk spelning som säkert kommer eka länge i öronen på de som såg den. En spelning som det kommer pratas om som en klassiker om några år. Och jag såg äntligen en hel föreställning med Emil Jensen. Dessutom hann jag intervjua bägge dessa herrar.

Avslutade med att se Patrick Wolf tillsammans med en mer eller mindre fanatisk publik nästan få Apollos tält att lyfta rakt upp och igenom den jämngrå molnmassan. När vi lämnade det leriga området kändes det dock helt rätt. Det var dags nu.

Och som vanligt tänker jag alltid på de fantastiskt trevliga människor som utgör ryggraden i Arvikafestivalen. De fixar allt. Utan att gnälla. Är alltid snälla och beredda att hjälpa till. Galaxens organisation har all anledning att se framtiden an med tillförsikt. Deras prissättning och förmåga att boka intressanta artister är en stor tillgång och så länge de har lojala och proffsiga funktionärer kommer jag alltid vara beredd att komma tillbaka.

Tack för i år.

Inför Laaksos spelning på Andromeda var förväntningarna högre. Jag har sett Laakso ett par gånger förut och de brukar alltid lyckas riva taket. Eftersom Marit Bergmans spelning pågår för fullt på stora scenen är publiken mindre än väntat, men desto mer angelägen, när bandet kliver på tillsammans med Jari och senare Adam från Shout Out Louds. Adam gör en hygglig insats i dunderhiten Italy vs. Helsinki men annars var det nog väl tidigt på kvällen för Laakso, som snabbt hoppade in då amerikanska Shiny Toy Guns ställde in.

Lättlurad passerar jag under kvällen IAMX och Nine varpå jag missar både Hey Willpower och The Tough Alliance.

När Strip Music äntrar Andromeda klockan ett den vackra fredagsnatten har publiken vaknat ordentligt. Det dåliga ljudet, där gitarrerna knappt hörs och Henrik De La Cour inte verkar höra sig själv ordentligt, rättas till efter hand. Hur läget än är så berör det knappt bandet. De går på som vanligt om livet och döden och svär mellan låtarna åt varandra på scenen. Det storslagna och de tacksamma rockposerna sätter punkt för fredagen. I alla fall för det som finns på spelprogrammet.

Lördagen inleder jag med norska Ida Maria. Jag har hört ryktas om hennes energi på scen och direkta låtar. Min förhandslyssning gav mig vibbar av rockabilly och det bekräftas från scenen. Publiken verkar trogen och engagerad när Ida Maria jävlas med raka, enkla melodier och rockröst à la Py Bäckman. Vi tar en öl innan vi drar oss bort till Apollo-scenen och flickfavoriten Kristian Anttila.

Vid det här laget har regnet hunnit ta omtag och det är rejält packat i det stora tältet. Det finns få som har en så hängiven publik som Anttila men själv tycker han de verkar lite trötta. Hans välartikulerade pop får efter hand publiken att vakna. Paul Weller bidrar en halvtimme in i setet. Till att börja med med sin hit-faktor, men efter halva låten startar den riktiga showen. Anttila plockar av sig gitarren varpå en tjej kommer in på scenen med en Michael Jackson-flagga. Den får dölja Anttila när han slänger plagg efter plagg. Snart släpps flaggan och Anttila stegar fram iklädd kavaj, ridstövlar och ögonmask och med en hästsvanspiska i handen. ”Är det nån som vill knulla med mig ikväll?” Och publiken är inte sen att svara. Tyvärr blir det upptakten till sista låten. Anttila kastar frukt till publiken, kallar dem sina ”små apor” och river av Ingenting, ingenting… ingenting!!! varpå han ger sig ut i publikhavet och lämnar de upprörda vakterna efter sig. Liksom de andra i redaktionen har lämnat mig i spöregnet för att bevaka lördagen själv.

Glitteralven Patrick Wolfs publik är extatisk. När han dyker upp i sina röda shorts och hängslen är jublet öronbedövande. Med sig har han en stråkduo, körtjej, trummis och en kille med laptop och själv alternerar han mellan fiol, piano och en dans som nästan slutar med att byxorna är nere. Han ursäktar sig för att han rycktes med lite väl mycket men egentligen är det inte Patrick Wolf som gör jobbet under spelningen. Med en sådan publik kan man inte göra fel.

The Magic Numbers spelning blir den sista jag ser på festivalen. Dammar av vatten gör att stora delar av planen framför stora scenen är avstängd, även om regnet faktiskt gör ett uppehåll. Bandet inleder med en lång räcka låtar från den självbetitlade debuten och det låter fantastiskt. I See You, You See Me med den självklara stämsången är så vacker som bara den kan vara. Basistens uttrycksfulla scennärvaro får aldrig riktigt utlopp, men den brittiska folkpopen mår bäst när tempot ökar. Det är snarare den väl sammanhållna musiken än bandet som håller tillbaka på scenen. Mina förväntningar på The Magic Numbers blir mer än väl uppfyllda. Ett syskonduett från den kommande EP:n utgör ett mörkare inslag och bådar gott inför framtiden. Bandet lovar att återkomma till Sverige runt jul innan de avslutar med extranumret Crazy In Love. Rent sångmässigt ganska orepat men de slår i alla fall Beyoncés rumpmått med hästlängder.

Jag har aldrig ägnat honom någon större uppmärksamhet, men det kändes ändå bra att faktiskt se en sista konsert innan vi styrde hemåt. Jag överlämnar uppdraget att tycka till om konserten till någon mer lämpad medresenär. Jag nöjer mig med att konstatera att kvällstidningarna skulle ha kunnat skriva om både publikkaos och porrchock med lite god vilja. Nöjer mig med en enkel bild från min mobilkamera.

Först ut var Necro Facility, som Hamberg ville kolla upp av rent lokalpatriotiska skäl. Sedan följde Mixtapes and Cellmates, som Madelene har hyllat senaste tiden och sist hann jag fotografera Kristian Anttila, som Maria hade nämnt i försnacket. Inget av banden var dock något som föll mig i smaken, utan alla fick stryka på foten för trelåtarsregeln.

Henrik Bäckström, Necro Facility.

Robert Svensson och Matilda Bergren, Mixtapes and Cellmates.

Kristian Anttila

Därefter släntrade vi förbi Emil Jensens spelning, innan det var dags att bege sig mot Örebro igen och ytterligare en Arvikafestival var över.

En av de avgjort skönaste ingredienserna på Arvikas festivalområde är, just det, chillout-området. Otroligt fint och uppskattat att kunna sätta sig ner, luta sig mot en kudde och äta en fin wrap. Flummigt, ja, men skönt för den som är lite bekväm.

22.30 kom krocken. I Am X på Andromeda ställdes mot Ellen Allien på Orion. Fast eftersom att jag kommer att se Allien igen om en vecka var det egentligen inte så svårt att välja Chris Corner. Villigt erkänner jag min okunnighet, och dessutom upptäckten. Live kändes skillnaden stor mot det material jag hört på skiva. Det hårt, stort och dessutom otroligt högt. Corner går redan från början in i duell med publiken, utmanar oss konserten igenom att skrika högre, ge mer mothugg. Han lyckas. Under timmens gång går Andromeda dessutom från halvfullt till fullt, med en publik som är fullkomligt med på noterna. Det är helt enkelt en ren uppvisning i exakt det man vill se på en Arvikafestival: ursinnig men dansant vacker svärta i en korsning av glamrock, industri och electro.

Från den explosiva urladdning som I Am X innebar vet jag, fortfarande med hjärtat i halsgropen, inte riktigt vart jag ska ta vägen. Smiter in en stund för att lyssna på Ellen Allien, som inte ser ut att ha alltför roligt. Stora delar av hennes potentiella publik har förmodligen dessutom valt som jag, eller är fortfarande kvar på Hocico nere på Apollo. Det är följaktligen lite tunt inne på dansgolvet. Allien mixar dessutom inte direkt publikfriande. Det är knorrig, skruvad minimal, tech-house, elechtech som Allien själv kallar det, och kanske lite väl långt från den trancevana Arvikapubliken. Jag tröttnar själv efter en stund och vandrar ner på Lyran där Hey Willpower är mitt i ett aerobicspass. Deras kitschiga electror’n'b är faktiskt ännu en förlösande upplevelse. Det är galet koordinerade dansrutiner, spandex och falsett, men roligare än Jake Shears, och dessutom DIY på en väldigt skön nivå (efter spelningen kommer killarna själva ut med en sportbag merchandise som de inte har nån aning om hur mycket de ska ta betalt för). Det enda problemet är att större delen av publiken avvek efter 20 minuter för att se TTA.

Avslutningsvis var fredagen tänkt att gå i dansens tecken. Dibaba spelar ganska acidknorrig techno som är fullständigt underbar i femton minuter men sen får mig att sätta mig, nicka till och sedan bli väckt av en ordningsvakt som tror att jag tagit substanser. Det är inte ett dåligt set, men inte tillräckligt varierat. Efter detta är jag så sömnig att jag inte orkar mer än en kvart av Dada Life, som också går ut starkt men sen går mot en tät, repetitiv tranceaktig session som tyvärr kräver sina offer

Det är Arvikafestivalens andra dag. På scen står Nine och manglar. Bakom scenen sitter Chris Corner och jag och pratar i ett tält som också funkar som loge. Ljuset är skumt och Corner sitter bakom ett par stora solglasögon. Tillsammans med sitt sällskap har han bilat från Paris. IAMX är på festivalturné och har kommit till Sverige för första gången.

Jag berättar att IAMX just har fått distribution i Sverige och ber Chris Corner beskriva sin musik för den som aldrig hört den. Han funderar. Verkar tycka frågan var jobbig. Efter en stunds diskuterande och resonerande kommer han fram till något som känns bra.

- Jag tror jag nöjer mig med att säga att jag gör elektroniskt filtrerad pop utanför huvudfåran.

Vi fortsätter prata om hur svårt det är att beskriva den musik han skriver och kommer in på att han själv knappt lyssnar på musik. Istället är det film, bilder, böcker, vänner och annat som influerar honom.

- Livet i stort är min inspiration, säger Corner. Musik lyssnar jag på väldigt sällan, och när jag gör det är det alltid något som ligger väldigt långt ifrån det jag gör själv.

Jag frågar om melankolin i IAMX. Den dysterhet och ångest jag hört på de två skivorna och jag sett i några videos. Är Chris Corner en sorglig person? Han svarar att melankoli kanske inte är rätt ord. Att det finns tragik och sorg i det han skriver, men att det inte nödvändigtvis gör honom till en sorglig person.

Vi kommer in på helhetstanken bakom IAMX. Visionen. Corner menar att IAMX inte bara är musiken och texterna. Att han också jobbar hårt med att göra ett bildspråk till musiken som förstärker intrycken samtidigt som det gör hela upplevelsen vagare, svårare att greppa.

- Jag försöker översätta musiken i bilder eftersom jag vill att IAMX ska förmedla massor av intryck. Därför använder jag bilder som projiceras under mina spelningar och återkommer i den grafiska formen på min hemsida.

Under sommaren åker IAMX på festivalturné i Europa. Målsättningen är att hitta ny publik men också att utmana konceptet. Chris Corner är ingen vän av festivaler utan har tidigare helst spelat på klubbar och mindre scener, men ser festivalerna som en utmaning.

- Jag vill se om jag klarar av att nå ut även till festivalpubliken, säger han. Här har jag konkurrens om uppmärksamheten på ett helt annat sätt, men samtidigt kan jag nå ut till människor som kanske aldrig skulle sett mig annars.

Av döma av den succéartade spelningen några timmar senare gör han just det. Med tanke på att IAMX musik varit svår att få tag på i Sverige är publikens respons enorm.

Efter turnén ska Chris Corner försöka spela in nya låtar och förhoppningsvis släppa en ny skiva våren 2008. Han berättar att han skriver låtar under turnén men menar att det svårt att planera exakt när en ny skiva kan vara klar eftersom han jobbar med litet oberoende skivbolag och trivs bra med det. De senaste månaderna har allt fler börjat få upp ögonen för IAMX och hans management försöker hjälpa honom att nå en större publik. Det är många som drar i Chris Corner och det händer mycket.

- Men det får inte ske på bekostnad av mitt obereoende säger han. IAMX är en svårdefinierad upplevelse och jag har tidigare legat på stora bolag som inte varit särskilt intresserade av att låta mig leva i den artistiska frihet jag gör nu.

Jag tackar för mig och Chis Corner hoppas artigt att jag ska uppskatta spelningen som startar om någon timme. Vi kommer överens om att försöka ses igen nästa gång IAMX spelar i Sverige.

När jag går ut hämtar hans manager nästa journalist. Kanske håller Sverige på att få upp ögonen för IAMX.

Orosmolnen tornade upp sig å det grövsta inför Keep of Kalessin-konserten när vi möttes av ett soundcheckande ljudteam när vi gick in på Lyran strax innan klockan blev ett. När det tjugo minuter senare fortfarande inte stod något band på scen stegrades molnen ännu mer. Och skulle visa sig vara sanna dessutom.

Wizziac och Obsidian C.

Ett supertriggat black metal-band som spelar så pass komplex och teknisk musik som Keep of Kalessin behöver ett vettigt ljud för att leverera, för att nyanserna ska gå fram och det inte bara blir ett enda brötande av det. Och då fungerar det inte att rodda ljudet under stress, uppenbarligen.

Det är inte första gången som jag möts av ett dåligt ljud i Lyran. Minns en Dozer-spelning för några år sedan när det sprakade i högtalarna. Så var inte fallet på Vomitory häromdagen lyckligtvis, men så var fallet i går.

Thebon

Inte nog med att första låten med Keep of Kalessin genomförs utan sång och Thebon tvingas byta mikrofon, snart utkristalliserar sig de där sprakande ljuden, som om högtalarsystemet inte är tillräckligt dimensionerat. Tråkigt är bara förnamnet och udden tas från spelningen helt klart. Men det är knappast något att lasta bandet för. Jag kan bara konstatera att de kunde fått göra en bättre spelning första gången på svensk mark. Thebon nämnde dessutom inför spelningen att han hoppades på mycket folk. Jag tror inte han var särskilt nöjd.

Johan

Lördagen spenderades annars mest släntrandes förbi olika saker. Nine var tajta som vanligt och Johan var förvånansvärt i gasen med tanke på att han hade armen i en mitella. Gled sedan förbi In Flames, men lämnade spelningen efter att Isabelle begett sig av längre fram i publikhavet. Kul att Anders Fridén, eller Den ylande träningsjackan som han numera vill bli kallad, gav en känga till Quetzala Blanco efter hennes minst sagt oinitierade recension av deras Roskildespelning.

Efter ivrigt påhejande från Fredrik bestämde jag mig för att kasta ett öga på IAMX och det var en synnerligen intensiv spelning. När bandet gav gitarrerna utrymmet, drog upp tempot och Chris Corner skrek brann det verkligen till, men under de lite lugnare låtarna jag hörde svalnade intresset. Det är dock alltid kul med en spelning där folk ger sig hän, såväl publik som band.

När The Tough Alliance återvänder till Arvikafestivalen får de spela på den näst största scenen, ett tält fyllt till bristningsgränsen av en entusiastisk publik som dansar och sjunger med i de få refrängstarka spåren. TTA har lämnat det förgångna och spelar inga av de gamla hitsen. Istället blir det upp till First Class Riot och Neo Violence att leda folket.

Personligen är jag inte riktigt lika förtjust i de senaste låtarna som de tidiga. Det hedrar dem ändå att de vågar låta bli gamla säkra kort. Att de verkligen låter saker stanna på sin plats och gå framåt.

Efter ungefär 20 hastiga minuter är festen över. Det där riktiga upplopet hinner aldrig ta fart. För det är avståndet mellan artister och publik lite för stort i det här formatet och att ljuset mest ligger på bakifrån arbetar inte till duons fördel. TTA blir inte riktiigt lika mycket i ansiktet som på en mindre scen.

Publiken jublar ändå glatt men många blickar ser också lite förvirrade ut när det plötsligt är över lika snabbt som det började.

Chris Corner är Gud och ikväll frälste han en ny församling på Arvikafestivalen. Han gör entré i hög hatt, vita handskar och paljettstövlar och sparkar igång The Alternative och jag ryser där jag står i fotodiket. Publikens respons är enorm och allt fler strömmar till under spelningens gång. Det är som om de bombastiska tonerna som rullar ut över folkparken i Arvika tvingar människor att komma närmare. Videoprojektioner rullar bakom Chris och hans tre medmusiker som genom hela spelningen endast är belysta bakifrån och ovanifrån.

Det är oerhört snyggt och låter fantastiskt bra. Slutet är inget annat än magiskt med Spit It Out, Missile och en tung, tung Your Joy is My Low. Chris Corner lovar att IAMX kommer tillbaka och är märkbart nöjd med responsen. Det ska han vara. Han har ju just visat sig för en ny flock.

I festivalens program står det följande om IAMX:

De stående ovationerna har kommit från hela Europa och spelningen på Arvikafestivalen kommer att bli en sådan spelning som det kommer att pratas om i år efteråt.

Den som skrev det kunde inte haft mer rätt.

När jag lämnade campen för att gå mot trancescenen Orion för att se Juvelen haglade de smått ironiska glåporden om 2006 års hype. Jag lät dem passera utan kommentar. Juvelen hade lovat en show som var ”short but sweet” och han höll verkligen vad han lovade.

Efter fem låtar var det hela över. Kort. Men faktiskt ganska sött. Vid sidan av de båda hitsen HannaWatch Your StepHe Don’t Love You om att Juvelen kan ha mer att ge. Ge honom bara tid. Jag vet att jag gärna hör mer.

Dagens stora överraskning är definitivt mina medvästeråsare i Imajica. Förväntningar existerade inte ens när jag stack in huvudet på Orion, men inom fem minuter har jag slängt av mig popkavajen och inlett en solodans runt min handväska. Imajica spelar extremt melodiös, rymlig techno, musik som lämnar andningsutrymme och plats för reflektion och reaktion på ett sätt som Arvikas dansbokningar allvarligt talat inte alltid gör.

Från en tråkig DJ Kvasi sticker vi till Lyran för att titta på grekiska Iambia. De visar sig i princip vara synthvarianten av E-Type. Hysteriska förinspelade beats, en massa rök och stroboskop. Lägg sedan till en mimande frontman med pageklippning som studsar upp och ner i entusiastiska försök att se ond och farlig ut, samt en snygg tjej (okej, skitsnygg) som tyvärr inte verkar göra något annat än att se snygg ut. Men det verkar gå hem hos undercut-publiken.

Få namn lockar på Vintergatan i år. När Bloc Party kliver på klockan 22 är det till att börja med ganska glest i publiken, även om utrymmet fylls upp när de redan som fjärde låt spelar Hunting for Witches, bästa låten från A Weekend in the City. Det är lite svårt att sätta fingret på Kele Okerekes band. De har alltid velat vara lite förmer än de andra banden som kom fram i vågen av kantig, dansvänlig rockmusik, lite mer medvetna, lite mer intellektuella. Men de verkar väldigt nöjda med att skrika ”hur är läget?!” och ”it’s time to fuck some shit up!”. Å andra sidan kan man i och för sig diskutera hur man annars ska interagera med en festivalpublik (killarna bredvid mig skriker ”Håll käften jävla böghora!” som svar till Okereke). Det roligaste momentet är för övrigt när trummisen Matt Tong sliter av sig tröjan och börjar göra hysteriska rockposer innan han återgår till att trumma som en dåre. Över huvud taget är han det roligaste att titta på under hela spelningen. När det gäller Bloc Partys musik är den egentligen rätt… ljummen. Visst bränner det till under Banquet, Helicopter och This Modern Love, men däremellan är det ärligt talat ganska mycket transportsträcka. Mot slutet lyckas dock bandet plocka upp mig och jag tycker faktiskt att det är ganska bra, åtminstone intressantare än på skiva.

Torsdagskvällen avslutas med Nouvelle Vague, som väl mest kan sammanfattas med ”bra men ganska sövande”. Deras format är alldeles för begränsat för att vara intressant i längden. Däremot är jag till skillnad från Hamberg glad över att de inte mesade till det så mycket. På skiva känns deras försiktiga versioner ofta sökta och blir mest irriterande, så jag är nöjd över att se lite mer blod.

Dessutom ska jag intervjua Chris Corner (IAMX) ikväll.

Det är med en smått ömmande nacke som jag konstaterar att death metal-veteranerna i Vomitory levererade ett i princip klockrent gig på lilla Lyran i går. Tajt, kompakt och välspelat. Tobben var som vanligt fullständigt krossande bakom trummorna, han är i sanning en av de bättre metaltrummisarna i vårt avlånga land.

Att spelningen varade i dryga halvtimmen, tror vi fick nio eller tio låtar, är en perfekt längd när det handlar om så pass brutal musiok som det gjorde.

Även låtvalen var näst intill klockrena, trots att de skippade Revelation Nausea. Men punkiga March Into Oblivion och den avslutande trion Beneath the Soil, Rotting Hill och Chaos Fury väger upp det hela med lätthet. Som extranummer bjöds det på Raped in their own Blood. Mer kan man knappast begära.

Värmlänningarna hade dock inte lockat speciellt mycket folk, och en hel del såg allvarligt talat mest ut att ha blivit ditsläpade för att kolla in något spektakel. Det var med andra ord inga problem att finna ett utrymme vid kravallstaketet och låta nacken göra sitt. Det var sannerligen inte igår det hände, men när det är Vomitory som står på scen är det svårt att låta bli att ryckas med. De är ett av Sveriges bästa death metal-band och det visade de verklgien i går. För de som missade spelningen är det bara att beklaga.

Damien

Mats övertalade mig sedan att gå den dryga kvarten ut till campingscenen för att se Karlstadbandet Damien och jag är verkligen glad att han gjorde det. Finfin crossover, med grymma thrash metalriff, och en härlig energi var vad vi möttes av. Tjugo minuter hardcore var precis vad som behövdes och med två klockrena spelningar på festivalens första dag är jag mer än nöjd.

Stundtals är det ändå nästan så bra som jag hoppats. Som när de gör en perfekt Blue Monday, en försiktigt svängig Guns of Brixton och den mäktiga allsången i Love Will Tear Us Apart som får avsluta huvudsetet. A Forest är så klart som klippt och skuren för publiken i Arvika, samtidigt som superhiten Too Drunk to Fuck dras ut lite för länge.

Jag önskar att de plockat ner ännu mer och kört materialet i supersoft sköljmedel. Den här kvällen tar de i lite för mycket. Den verkliga konsten ligger i att våga vara mesig. Under torsdagen stod inte Nouvelle Vague för den mesigaste stunden.

Musikaliskt känns festivalen lite ljummen hittills. Det tänder inte riktigt till. Men imorgon är programmet mer lovande. Och som vanligt är det ju en fröjd att vara här bland alla toktrevliga funktionärer. Trevligaste festivalen är här och nu.

Samtidigt som Mapei tar över showen totalt varje gång hon tar över micken sladdar det också betänkligt. Det blir mer av rep och flams än sväng. Freestyle i all ära, men så kul är det inte.

Efter lite drygt en halvtimme vänder det. Damn! kliver upp på scenen. Först i liten trupp och efter ett tag i full styrka med Chords och Timbuktu i släptåg. Det blir som en lång lycklig efterfest till spelningen på största scenen tidigare under eftermiddagen. Materialet spänner från Gott folk till Jamie Lidell-covern Mutliply via (tror jag) Martelli Tapes-material. Det är så klart alldeles strålande fantastiskt trots att hela sällskapet är hyggligt runda under fötterna.

Efter ännu en dryg halvtimme kör Mackan, Max och DJ:n jag missade namnet på ett set med det bästa från de båda nysläppta skivorna med Basutbudet. Hårt sväng mellan funk, techno och hiphop. Det svänger hårt, men jag har ändå lite svårt att tända om efter Damn!-överraskningen och lyssnar på de sista spåren från presstältet.

Damn tolkar Multiply

Sanningen är också den att liveskivan kammade hem full pott när Susanna skrev om den, så kritken om att betyget alltid är samma lika var inte heller riktigt sann.

Dagens insikt under konserten är att Timbuktu live funkar på fler nivåer än på skiva. Live kombineras de redan starka melodierna med ett lika svängigt groove. Damn! ger låtarna en extra dimension och en chans för oss som inte dansar till melodin att svänga våra ben till rytmer som träffar strax under midjan. Den exakta timme bandet har på scenen gör att setet tvingas till viss komprimering i förhållande till konserten jag såg senast. Trots det hinner de med både en till synes improviserad fresstyle-stund med Mapei vid mikrofonen och den osläppta Spring som en kriminell.

För min personliga del blir höjdpunkten slutklämmen där extranumret görs i brass-form med hela orkestern samlad längst framme vid scenen. Det har uppenbarligen vuxit fram under turnéns gång och blir dagens överraskning.

Lyssna här, så förstår du.

1. Kom hem som nån annan
2. Maj förra året
3. Längs hörnen
4. Ghana mot Italien
5. Tror du det?

Sex anledningar till att du borde kika in till Andromeda på fredag kväll. 22.30 närmare bestämt. Nu kan du lyssna.

1. The Alternative
2. Kiss and Swallow
3. Spit It Out
4. Missile
5. S.H.E.
6. Your Joy is My Low

Torsdag

Jag har egentligen inga illusioner om att hinna se de första namnen på listan. Jag vet fortfarande inte säkert om Damn! kompar Timbuktu eller inte. För min egen del spelar det inte så stor roll, jag har sett kombon så många gånger att det nästan vore välkommen omväxling att se Timbuk backad av DJ Amato allena. Dagens två viktigaste spelningar är med Basutbudet & Co och Nouvelle Vague. Hade gärna sett Vomitory också, men där är årets enda krock. När Hans Appelqvist kliver på har jag säkert somnat…

13:00 The Scrags (Lyran)
14:30 Yo yo yo Acapulco (Lyran)
16:00 Timbuktu (Vintergatan)
19:00 Basutbudet, Max Peezay & Mapei (Jamobilen)
22:00 Bloc Party (Vintergatan)
00:30 Nouvelle Vague (Cassiopeia)
02:30 Hans Appelqvist (Cassiopeia)

Fredag

Svenskindiedagen. Det ekar ororväckande tomt i programmet och det enda jag verkligen måste se igen är TTA. Tveksamt om jag klarar att hitta samma pepp igen. LDoA åker med mest för att jag aldrig sett dem. Shout Out Louds har jag bara sett en gång tidigare och eftersom jag trots allt är lite småsvag för deras glada Cure-pop kan jag väl ändå släntra förbi? Laakso levererade stort ifjol och jag ser fram emot att se dem igen.

13:30 Last Days of April (Andromeda)
16:30 Shout Out Louds (Apollo)
18:00 Laakso (Andromeda)
00:00 The Tough Alliance (Apollo)

Lördag

Dagens lista innehåller fem svenska artister jag aldrig sett live och heller inte riktigt hittat fram till på skiva, radio och filer. Men jag är fortfarande nyfiken på allihop och vill gärna ge dem ännu en chans att nå fram till mig.

13:00 Midnight Monkeys (Lyran)
18:00 Tingsek (Andromeda)
19:00 Emmon (Orion)
20:00 Air Bureau (Orion)
22:30 Zeigeist (Andromeda)

Torsdag
18.00 Mando Diao, Vintergatan
22.00 Bloc Party, Vintergatan
23.30 120 Days, Lyran
00.30 Nouvelle Vague, Cassiopeia
02.00 Weeping Willows, Apollo

Fredag
14.30 [ingenting], Apollo
16.30 Shout Out Louds, Apollo
19.00 Consequences, Lyran
20.00 Juvelen, Orion
21.30 Hocico, Apollo
22.30 I Am X, Andromeda
22.30 Ellen Allien, Orion
23.30 Hey Willpower, Lyran
00.00 The Tough Alliance, Apollo
00.30 Dibaba, Orion

Lördag
16.00 Mixtapes & Cellmates, Lyran
16.30 Kristian Anttila, Apollo
18.00 Tingsek, Andromeda
20.00 Air Bureau, Orion
21.30 Patrick Wolf, Apollo
22.00 Ashbury Heights, Lyran
22.30 Zeigeist, Andromeda
00.30 Apoptygma Berzerk, Apollo
02.00 Boeoes Kaelstigen, Orion

Torsdagen är som synes relativt tunn och de band som listats där är dessutom lite vilket som. Den jobbigaste krocken på hela festivalen står definitivt I Am X/Ellen Allien för, på exakt samma speltid. Men just nu lutar det åt att I Am X kommer att gå före. Utöver det riktigt sugen på Hey Willpower, Zeigeist, Boeoes Kaelstigen samt givetvis Patrick Wolf.

Förutom att se en massa konserter ska jag dessutom fylla år på fredagen och inte minst, träffa delar av den övriga redaktionen för första gången. Stort.

Samtidigt kommer en sen programändring. Amerikanska Shiny Toy Guns har ställt in sin spelning på grund av ett dödsfall i familjen. Svenska Laakso ersätter.

Jag minns när jag såg Nasum göra en lika fantastisk spelning på Lyran som de alltid gjorde, jag minns The Accidents glädjerus på samma scen när de delade ut rosor till publiken och jag minns My Dying Brides magiska spelning på Apollo. Loosegoats morgonspelning 2001 var också helt fantastiskt.

Jag förlade en hel lördag på campingen ett år, men kom hem med ett stort sug att kolla upp Opeth på allvar och det är en kärlek som inte har lämnat mig sedan dess. Monos, Disco Volantes och Theatre of Tragedys spelningar på Andromeda var grymma. Burst, som fick gå före Kraftwerk. Ett bra val i slutändan, konserten var fantastisk.

Jag köpte skitbilliga folköl på någon stormarknad inne i själva Arvika något år, jag åt en smått fantastisk hotellfrukost på en restaurang vid torget ett annat och jag skrålade med bland tälten i Dan Berglunds De mördades fria republik. Kanske alla tre åren. Patrik Hambergs kommentar en sen natt eller tidig morgon, välj själv, om att ”Musik är överskattat. God natt!” med ett leende från öra till öra är också minnesvärd. Och så alla bekantskaper, så klart. Jag hoppas jag springer på dem allihop i år också.

Som vanligt har jag tryckt in för många band som ska kollas upp, om än bara för en stund. Förmodligen kommer ett gäng av dem få stryka på foten, om inte annat så för trelåtarnsregeln. Men så är det.

Undantaget är lördagen, men jag kan inte hitta något jag egentligen vill se utöver Pain på hela dagen. Märkligt, men jag antar att kollegorna kommer att ge mig lite lördagstips att kolla upp.

Snart bär det av. Men först är det två dagars jobb och en speedwaymatch i Västervik att beta av.

Torsdag
18.00 Maia Hirasawa (Andromeda)
19.00 Vomitory (Lyran)
20.00 Wendy McNeil (Andromeda)
21.40 Damien (Campingscenen)
23.30 Front Line Assembly (Apollo)
02.30 Hans Appelqvist (Andromeda)

Fredag
14.30 Miss Li (Lyran)
19.00 Dark Tranquillity (Apollo)
20.30 Nine (Andromeda)
21.40 Dorlene Love (Campingscenen)
22.00 Memfis (Lyran)
22.30 In Flames (Vintergatan)
01.00 Keep of Kalessin (Lyran)

Lördag
17.30 Pain (Vintergatan)

Torsdag: Timbuktu, 69 Eyes, Mando Diao, Maia Hirasawa, Vomitory, The Ark, Within Temptation, Bloc Party, Asha Ali, Frontline Assembly, Scissor Sisters, Novelle Vague, Weeping Willows.

Fredag: Ingenting, Miss Li, Vapnet, Shout Out Louds, Marit Bergman, Dark Tranquility, Juvelen, IAMX, TTA, Infected Mushroom, The Tough Alliance.

Lördag: Mixtapes & Cellmates, Emil Jensen, Slagsmålsklubben, Patrick Wolf, The Magic Numbers.

När jag inte står vid en scen tänker jag gå runt på området och försöka fånga min bild av Arvikafestivalen. Har bara planerat att se två hela spelningar, nämligen IAMX och Emil Jensen. Annars fastnar jag bara om det är tillräckligt bra. Är det något du vill att jag ska kolla? Någon särskild bild du vill se? Kontakta mig via mail så får vi se om det går att lösa.

Efter regn kommer solsken. Det får vi sannerligen hoppas när redaktionen sätter sig i bilen för att besöka Arvikafestivalen nästa vecka. En festival som lyckats med att få flera delar av redaktionen att jubla och till och med avsäga sig löftet att aldrig åka på festival igen. Nedan följer ett spelschema med det vi ser fram emot mest.

Vomitory (Lyran, torsdag 19.00)
Vomitory är nästan att betrakta som ett lokalband på Arvikafestivalen och det ska bli sjukt kul att se dem på värmländsk mark. Förhoppningsvis river de av både Revelation Nausea och Rotting Hill. (Tomas Lundström)

Nouvelle Vague (Andromeda, torsdag, 00.30)
Är det något de flesta svenska festivaler saknar är det bossa på franska. Den sant mjuka musiken får ofta stå tillbaka i larmet. Stillsamma new wave-covers kan vara precis vad en torsdag i Arvika behöver. (Patrik Hamberg)

Dark Tranquillity (Apollo, fredag, 19.00)
Göteborgsdödsens fanbärares nya skiva i liveversion ska bli en religiös upplevelse att se. (Isabelle Ståhl)

IAMX (Andromeda, fredag 22.30)
Att Arvikafestivalen bokat in Chris Corner, det vill säga IAMX, motiverar i sig ett besök på festivalen. Den forne Sneaker Pimps-mannens dystert elektroniska gothgospel kommer funka oerhört bra i ett regnigt Värmland. Årets bokning, utan tvekan. Inte minst med tanke på att de bägge IAMX-skivorna knappt distribuerats i Sverige. Fingertoppskänsla som fick mig att ta tillbaka mitt ställningstagande att aldrig mer åka på festival. (Fredrik Welander)

Keep of Kalessin (Lyran, fredag, 01.00)
Arvikafestivalens höjdpunkt kommer att vara när Keep of Kalessin river av Crown of the Kings. Mera black till folket! (Mats Guldbrand)

Patrick Wolf (Apollo, lördag 21.30)
Jag har hittills aldrig tagit chansen att se Patrick Wolf. Hans lite bökiga, gnissliga pop och den glättiga uppsynen känns något malplacé i den trygga, värmländska skogen och det kanske är just därför det är honom jag ser mest fram mot att se. (Maria Gustafsson)

Som alla riktigt bra skivor har The Magic Position växt till något av ett monster sedan i våras. Patrick Wolf är definitivt en av nutidens mest intressanta popkompositörer, oavsett angreppsvinkel. Det spelar ingen roll om han kommer med violin, laptop eller båda (uppenbart att föredra). Sist han spelade på Arvika befann jag mig någon annanstans. Så icke denna gång. Inget mindre än självantändning kommer att kunna hålla mig borta. (Martina Nordman)

Dessutom presenterade man några nya artister till årets festival. På de stora scenerna kommer Weeping Willows och Militant Cheerleaders on the Move att spela. Samtidigt presenterades ersättarna för Missdilemma och Marymaze: Imajica och Menticide samt ett koppel av artister till Cassiopeja och områdesprogrammet.

Tyvärr meddelade man också att Hot Chip tvingas ställa in sin spelning. Hektiskt turnerande och tidsbrist nämns bland orsakerna till att de ställer in. Festivalen jobbar med att hitta en ersättare.

De nybokade är: The 69 Eyes, The Tough Alliance, Sonic Syndicate, [Ingenting], Vomitory, The Sweptaways, Power Play, Midnight Monkeys, Majken Tajken, Yoyoyo Acapulco, The Scrags och Last Days of April.

Dessutom meddelas att den roligaste indiepopbokningen Mates Of State har ställt in sin spelning på festivalen. Synd.

De övriga nya artisterna är Within Temptation (NL), Mates of State (US), Marit Bergman, Dark Tranquility, Tingsek, Emmon, Iambia (GR) och Miss Li.

Hårdrockarna får sitt i och med bokningen av In Flames, popsnörena sitt i och med The Magic Numbers, syntharna får sitt i och med Apoptygma Berzerk och mittfåran sitt i och med The Ark.

Övriga artister i första släppet är Patrick Wolf, I AM X, Pluxus, Memfis, Ashbury Heights och Detektivbyrån.

In Flames, The Magic Numbers, Apoptygma Berzerk, I AM X, Patrick Wolf och Ashbury Heigts gör dessutom sina enda spelningar i Sverige i sommar på festivalen.

Sedan tidigare är bland andra Front Line Assembly klara för årets festival.