Kristna death metal-bandet Pantokrator öppnade årets Gates of Metal.
– Det är grymt kul att vi fick spela här, säger Jonas Wallinder, basist i bandet.
Det är dagen efter deras spelning och vi sitter i den lilla pressboden. Gårdagens spelning kommer på tal och det faktum att de soundcheckade med publik i lokalen.
– Det var märkligt, säger Mattias och Jonas fyller i:
– Det är väl så när man är första bandet ut, man blir lite av ett experimentband.
Vad de syftar på är att ljudet under konserten var ganska dåligt ut i lokalen.
– Det var rätt dåligt på scen också. Tydligen hade inte ljudkillen hunnit med att rigga klart ordentligt, säger Mattias.

DJÄVULSTECKEN
Spelningen gick detta till trots bra och det var mycket röj framför scen på Stora dans. Och djävulstecknen haglade i luften, lite märkligt med tanke på att Pantokrator är ett kristet band.
– Personligen gör det mig ingenting, säger Rickard Gustafsson, trummis.
– Det har väl fått stå för hårdrock generellt nu för tiden, säger Jonas.
Deras kristna bakgrund är en stor del av musiken. De säger sig lyssna på profan musik, men enbart i studiesyfte.
– Jag vill inte stödja det, säger Jonas.
All kreativ kraft kommer från Gud menar de.
– Mayhem må sjunga om djävulen men det var inte därifrån de fick sin förmåga att vara kreativa, säger Mattias.
Debutfullängdaren ”Blod” som kom 2003 har också den starka kopplingar till Bibeln.
– Den handlar om människans fall till försoningen, vi har valt ut vissa delar ur Bibeln att berätta, säger Mattias.
Jonas utvecklar:
– Det är blodets betydelse som skildras.

NÄSTA SKIVA BLIR HÅRDARE
När bandet inte spela på metal-festivaler så håller de som bäst på att snickra låtar till nästa platta som de räknar med ska vara ute nästa vår någon gång. Sedan sist har de rekryterat en gitarrist till, något som öppnar lite dörrar i skapandet.
– Det kommer att bli en snabbare skiva, man kan skriva musik på annat sätt med två gitarrister, säger Jonas.
Något kontrakt finns dock inte ännu. Men det verkar inte vara något problem.
– ”Blod” fick bra mottagande både i profan och kristen press, säger Mattias.
Inom kristna kretsar har de dock betraktats med viss skepsis på sina håll.
– Vi skulle spela i en kyrka en gång och då ville de täcka över altaret, säger Jonas.
Att det, som vissa genom historien har hävdat, skulle finnas ond musik håller de inte med om.
– Det finns inte ond musik, men det finns ond lyrik, säger Rickard.
Och trots att Pantorkators musik är mörk och hård så finns där alltid en glimt av hopp.
– Vi försöker hitta det vackra i det mörka, säger Mattias.

God Among Insects gick som väntat på knock framburna av sin enorma tyngd. Lord K har rakat skallen och ser om möjligt ännu brutalare ut än han gjorde innan. Egentligen gör de ingen spektakulär spelning, bandet låter musiken tala och de går skitbra. ”Chainsawed Christians”, ”Severe Facial Reconstruction” och resten av låtarna sitter där de ska. Knappt fyrtio minuter bjuds vi på och det är fyrtio minuter förstklassig old school death metal. Allt headbangande till trots känns det som om det hela var över väldigt fort. Men tiden går ju som bekant fort när man har roligt.

Norska Dimmu Borgir må ha ett rykte om sig som sell outs bland black metal-puritanerna, men spelningen på Gates of Metal är en synnerligen brutal uppvisning. Första intrycket är att Shagrath är längre än vad jag trott. Jag förvånas senare under konserten även att det är lite tunnsått i publikraderna, vilket framstår som märkligt. Men det är väl så att Gates of Metal ännu inte har lyckats bli av med power metal-stämpeln ännu.

Att öppna med ”Vredesbyrd” är klockrent, men något överraskande. Att avsluta med en monumentalt tung ”Mourning Palace” är inte lika överraskande, men likväl är det grymt. Där emellan plockas det friskt från de sentida skivorna, tror endast det var titelspåret som plockades från ”Stormblåst”. ”Kings of the Carnival Creation”, ”Reptile”, ”Spellbound (by the Devil)” och Progenies of The Great Apocalypse” är storslagna låtar och när de får en mer brutal framtoning än vad de har på skiva är det bara att tacka och ta emot. Mysteriet med vem som satt på trumpallen funderar jag fortfarande över, Nicholas Barker fick ju foten för nåt år sen.

Manglet till trots kan jag ändå inte undvika att få intrycket att det är en dag på jobbet för Dimmu Borgir, om än en rätt bra sådan. De kör sin grej och går av. Det var det. Shagrath plockar upp sina kläder han slängt av sig under konsertens gång och tackar för sig. Kanske beror det på publikresponsen, men så dåligt tycker jag inte att det var. Jag är ändå nöjd med spelningen, men hade förväntningar om något fenomenalt. Kanske nästa gång.

TIDIGARE TEXTER:
Pantokrator, Evergrey, Maze of Torment
Dags för Gates of Metal

Evergrey är ett smärre fenomen. Det mörker som deras musik bär med sig fascinerar mig trots att jag egentligen inte är så förtjust i deras musik som sådan, som ibland antar ett väl pompöst uttryck. Deras progressiva metal är melodiös, mörk och låtarna är ganska komplicerade historier. De är inte speciellt lättillgängliga, men ändå är de grymt populära. Tom S Englund är perfektionist och en affärsman ut i fingerspetsarna och kanske ligger hemligheten där. Han hymlade inte med att de gjorde en cover på Dilbas ”I'm Sorry” för att få mycket press och det fick de.
Teaterladan är smockfull på Evergreys spelning och Tom S Englund behöver inte en be publiken skrika högre eftersom P3 Live spelar in. För som han konstaterar efter andra låten: ”Ni sköter er alldeles utmärkt”. Inte sedan Finntroll spelade på Teaterladan har det varit ett sådant tryck i lokalen, det röjs hela vägen bak.
Men sen är det nog så som en rutinerad Hultsfredsräv säger: hårdrockarna är den bästa publiken.

Maze of Torment på Stora dans är ett enda segertåg och de gör en helt fantastisk spelning. Sångaren och gitarristen bär Bathory respektive Slayer-tröjor och tänker ni retro-thrash tänker ni helt rätt. Sångaren slår huvudet på spiken när han i ett mellan snack utbrister ”Mer jävla extreme aggression”, för Kreators ande vilar tungt över bandet.
Det är fullt ställ från början till slut, och till och med de nya låtarna som bandet levererar tas emot med öppna armar av den inte så stora men hängivna publiken. Även till sångarens förvåning måste tilläggas, då han utbryter ”Fan, ni har ju inte ens hört låten tidigare” efter att en ny låt har avlossats.
Avslutningen med Slayers ”Postmortem” och ”Raining Blood” fullbordar defileringen. En av sommarens absoluta konserthöjdpunkter.

TIDIGARE TEXTER:
Dags för Gates of Metal

Planer fanns till för inte så länge sedan på att tälta i och med att det är två dagar i år, eller snarare en hel dag och en kväll, då fredagen bjuder på fyra band från klockan 21. Men ryggont och en kiropraktortid gjorde att planerna i sista stund lades om och det blir till att bila den dryga timmen fram och tillbaka båda dagarna istället. Kanske kan en bror anlitas för körandet på lördagen, men skulle inte det fungera är det inte hela världen. Jag uppskattar mer och mer de nyktra festivalupplevelserna. Gubbigt? Kanske, men så är det.

På fredagen vill jag banne mig se alla fyra banden. Pantokrator har jag hört mycket gott om och det faktum att de sjunger på svenska tycker jag verkar lite coolt. Hur mycket man hör av sången är en annan femma, men ändå. Evergrey har varit helt okej de båda gångerna jag har sett dem, så jag vill i alla fall ge dem en chans enligt trelåtarsregeln. Maze of Torment är annars höjdpunkten, deathrash som verkligen tilltalade på senaste plattan ”Hammers of Evil”. Det ska bli spännande att se vad de går för live. Nocturnal Rites må spela power metal, men vad jag minns i alla fall av den goda sorten (läs: inte så jävla glatt hela tiden), men de kan få stryka på foten för en tidigare hemresa.

Lördagen ger sedan lite luckor, även om jag ska in hyfsat tidigt på området och kasta ett öga på Dark Tranquillity. Om så bara för att höra ”The New Build”, som jag kallt räknar med att de kör. Sedan blir det ledigt fram till God Among Insects, en av de absoluta favoriterna på årets festival. Huruvida de lyckas leverera sin grymt nedstämda death metal live ska bli mycket spännande att se och förväntningarna är verkligen i topp. Amon Amarth är nästa anhalt. Gillar vad de gör på ”Versus the World”, brutalt men ändå melodiskt. Får se hur det låter helt enkelt. Dimmu Borgir får en chans på sig, men låter de alltför mycket som på sista given så kastar jag nog in handduken snabbt. Senaste skivan åkte i häromdagen och ljudbilden, som verkligen låter syntetisk, tilltalar inte.

Annars finns planer på att hålla utkik efter en t-shirt i år, de jag har börjar bli urtvättade och det kan vara dags för lite nytt blod i garderoben.

Det är svårt att inte charmas av det faktum att så många av de besökare som klassar sig som ”alternativa” trots allt dyker upp framför Di Leva, Lars Winnerbäck, The Ark, Håkan Hellström och Moneybrother. För det är rätt packat framför Vintergatan just när de artisterna spelar. Gissningsvis skulle samma sak hända även om Gyllene Tider skulle inta Arvikafestivalens (eller Hultsfredsfestivalens) största scen.

Men oavsett vilket var lördagen den dag som på förhand kändes mest intressant. Och som också blev det.

Ett hällande regn satte stopp för det som var planerat som lite lagom igångloungande av lördagen till ambienttechnotranceetnonånting-akten Banco De Gaia. En spelning som, med sitt fysiska centra under Apollo-tältets skyddande duk, pumpades ut på samtliga festivalens scener. Det blev bara de två-tre sista låtarna, vilket jag ångrar i efterhand. Musikaliskt något av det bästa festivalen hade att bjuda på. Måste plocka fram ”Maya” igen. Och jobba ikapp lite med de andra albumen.

Dagens första planerade stopp var Differnet, som jag aldrig lyckats se tidigare. Och konserten blev på sätt och vis två i en. För alldeles för nära kvartettens lågmälda och vackra ljudbyggen stod Johnossi och misshandlade sina instrument på högsta volym. Det sänkte tyvärr stämningen rätt rejält. Men även om jag är övertygad om att Differnet, precis som de flesta akter, skulle ha höjt sig ytterligare några snäpp om Lyran omfamnats av ett mjukt mörker så är det en riktigt, riktigt bra spelning. En spelning som fokuserar på gruppens varma och mjuka sidor istället för det mer oljudsflörtande utflykterna. Raka motsatsen till Khonnor, alltså. Och många gånger bättre. Trots att gruppen verkligen lever sig in i sin roll som Artister, många fler mil från publiken än det korta avståndet som i verkligheten skiljer scenen och publiken. Mellansnack och leenden är det inte heller tal om. Men i Differnets fall lyckas de ändå ro hem sitt uppträdande genom sin musik. Också till skillnad från Khonnor.

Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att det var lite charmigt att Differnets spelning tog avstamp i loopade trummor från Phil Collins ”In the Air Tonight”.

Tre låtar The Concretes bevisade bara det jag känt när jag hört dem på skiva: snyggt och kompetent, men rätt genomtråkigt.

Betydligt roligare var det då att se jazzhiphopiga Speech Defect göra sitt bästa för att lyfta både Lyran och den rätt glesa publiken framför scenen. De tre rapparna gör sitt jobb långt bättre än jag vågat hoppas på, men framför allt är det de fyra skivspelarna som gör spelningen (okej, och de två personer som spann skivorna). Ett av festivalens bästa sväng, som gör att jag undrar varför jag inte kollat in dem tidigare. Bättring efterlyses.

Från Speech Defect var steget inte helt långt till Robyn, en av de konserter som jag sett fram mest emot. Robyn som, förutom att ha fått ett nytt kommersiellt uppsving, nu också hittat hem i musikkritikerleden och musiklyssnarna vid sidan av den breda mittfåran. Inte helt oväntat bygger spelningen till största del på senaste albumet ”Robyn”. Och det låter faktiskt… lite sådär. Inte så mycket materialet i sig, som den fullständigt mördande basen dränker alla andra ljud i musiken. Under första halvan av konserten funkar det bäst när Robyn plockar fram sina lugnare låtar och bygger framförandet på hennes röst (alltjämt en av Sveriges bästa) istället för att låta medmusikanterna harva loss.

Men precis på samma sätt som uppmärksamheten kring ”Robyn” mest handlat om att hon nu ”äntligen får göra som hon vill” (ett påstående som inte är något annat än en grov förolämpning mot Robyn och hennes tidigare arbeten) så låter Robyn på scen 2005 rätt mycket som Robyn alltid har låtit live. För mig blir det riktigt roligt när hon börjar plocka fram sitt gamla material, i versioner som är rätt trogna det sound de haft även tidigare år när Robyn framfört dem. Men med det sagt är den nedstrippade versionen av ”Show Me Love” och det ”Safe from Harm”-vibbande framförandet av ”Electric” smått fantastiska. Och när så ”Be Mine” avslutar det ordinarie setet råder det ingen tvekan om att det är en av de bästa hon spelat in.

Extranumren är lite intressanta på flera sätt. Kanske inte så mycket den tolkning av Prince ”Jack U Off” som låg som b-sida till ”Be Mine”, som att även det andra extranumret är en cover. Milt sagt överraskande ”Message in a Bottle” som är bra, men kanske inte riktigt extranummermaterial. Flera människor som jag passerar på vägen ut ur tältet mumlar lite mindre överraskande om att extranumren inte var så där mycket att ha. Men när jag hunnit långt utanför tältet kliver så Robyn på scen en gång till och plockar fram den stillsamma pianoversionen av ”Be Mine” i en version som ger gåshud ända dit där jag står. Jag kan bara tänka mig hur magisk stämningen måste ha varit bland dem som dröjde sig kvar.

Anledningen till att jag skyndande mig från Robyns spelning kom förstås från Kanada i form av Junior Boys. Trots att jag tycker att ”Last Exit” är rätt långt ifrån lika bra som många andra tycker finns det ändå några fantastiska örhängen där. Och Junior Boys kommer faktiskt mer till sin rätt live än på skiva, även om samma problem som på ”Last Exit” också spiller in i spelningen: att materialet ibland blir lite för ofokuserat och, tja, såsigt. Tyvärr dras Junior Boys med vad som måste vara festivalens minst engagerade publik. Även om de inte jobbar häcken av sig för att bygga upp publikkontakt, så förtjänade de betydligt bättre.

Desto mer publikkontakt och publikinteraktion blev det när energiknippet CK hoppade upp på Jamobilen-scenen och rev av sin plasthiphop. Visserligen var det ganska exakt samma spelning som på förra årets Arvikafestival, men det spelar mindre roll. Det är en glädjefest av sällan skådat slag, både på scen och i publiken. En glädjefest som tyvärr kommer av sig halvvägs igenom ”På rosa moln” när strömmen där. Då belönas publiken med en a capella-version av ”I Will Always Love You”, som CK avslutar med de ödmjuka orden ”Mariah, släng dig i väggen”. Men så kommer strömmen tillbaka efter en fem-tio minuter och ”På rosa moln” och ”Dixie” tar oss i mål med ett gigantiskt leende på läpparna.

Och ”vattenspridaren”, förstås. Alla artister med egna danser är värda respekt.

Min plan att se det mesta av Lo-Fi-Fnks spelning kom av sig när bandet sa tack och hej, tre låtar efter det att jag kommit. 27 minuter höll de tydligen på vilket är alldeles för kort, men samtidigt precis lagom med tanke på att duon inte har sådär jättemycket material att luta sig mot än så länge. Och det jag hann höra lovade väldigt gott.

Efter Lo-Fi-Fnk blev det en rätt lång paus från allt vad musik hette, fram till dess att norska Annie klev upp på Andromedas scen. En konsert där ”Chewing Gum” milt sagt otippat revs av som tredje låt. Det spelade visserligen mindre roll, eftersom jag fortfarande har lite svårt för den. Betydligt bättre är då ”Greatest Hit”, ”Me Plus One”, ”Heartbeat” och den långa, knasbra ”Come Together” mer än väl lyfte spelningen högt upp bland de bästa konserterna på festivalen.

En väldigt passande avslutning på 2005 års Arvikafestival.

Timbuktu & Damn levererade en riktig svängfest, inte helt oväntat. Mitt första egentliga möte med kollektivet gav mig en föraning om de där lyriska recensionerna som så många brukar komma dragande med efter att ha hört och sett dem live. Men det var först när jag råkade gå förbi Jamobilen-scenen och såg hela gänget trängas där lite senare som det blev riktigt, riktigt kul. Från den inledande tjänstemannaversionen av ”16 Tons”, här med namnet ”Mannen i blå”, blev det en improviserad glädjefunkfest som kunde ha jagat bort vilket regnväder som helst.

Regnet gjorde att rätt många Timbuktu-besökare, så även jag, flydde in under Apollo-tältet. Där blev jag kvar i början av Freddie Wadlings konsert, med målsättningen att gå därifrån så fort regnet lättade. Den ihoptryckta folkmassan på flykt från regnet gjorde att Freddie förmodligen började spela inför en långt mycket större publik än vad han hade väntat sig. En publik som jag trodde snabbt skulle tunnas ut av samma anledning när regnet avtog. Men människorna stod kvar. Och drogs tvärtom allt närmare scenen. Så även jag.

Jag har bara sett Freddie Wadling någon enstaka gång, då som gäst hos någon annan artist. Har hört honom med Fläskkvartetten men också då mest som gäst hos andra. Något jag känner att jag måste ändra på. Anspråkslöst sittande med en gitarrist vid sin sida levererar Freddie en imponerande intensiv rad tolkningar av andras låtar (som ”Love Will Tear Us Apart”, till massivt jubel, och ”Karmapolice”) samt några egna. Och gör det på ett sätt som går rakt in i magen. Inte minst den låt Freddie skrev och spelade in tillsammans med Frida Snell för SVT-programmet ”Kobra”:s räkning. En låt som var så bra att det verkligen var löjligt. Men det mest imponerande (och glädjande) med Freddies spelning var, hans fantastiska sång till trots, ändå den massiva kärlek som fanns mellan publiken i Apollo-tältet och Freddie. Bitvis kändes det som att man hade kunnat plocka bort alla bärande pelare och låtit publikens kärlek hålla tältduken uppe. Det hade den klarat utan problem.

Nästan lika många kilo kärlek (fast av mer charmmodell) exploderade danska Tiger Tunes fram. På många sätt rätt ordinär gitarrpop med retroåttiotalssyntinslag, men med gruppmedlemmar som kunde smälta ungefär vilket frysfack som helst. Jag har aldrig lyssnat på Tiger Tunes på skiva, så jag har ingen riktig aning om hur de låter. Gissar att deras skojsiga humor, farligt nära studentspexgränsen, kan bli rätt påfrestande i längden i det formatet. På scen funkar det däremot alldeles utmärkt för en timmes verklighetsflykt. Dessutom ”Kirsten Is a Fuck Machine” festivalens mest charmanta låttitel.

Sist ut på torsdagen blev Jenny Wilson. Snygg och cool som bara den, men musikaliskt var det bara lite lagom intressant. Måste nog ändå ta och lyssna igenom skivan och se om jag upptäcker det andra verkar ha hittat.

Jag hade planerat att se Electrocute, Laleh, Friday Hyvönen och The Similou, men det blev istället umgänge med vänner resten av fredagkvällen. Jag hade faktiskt planerat att se The Tough Alliance-spektaklet för att uppleva vad grejen är. Se om jag skulle få en plötslig uppenbarelse och se det rätt mediokra musikaliska bandet förvandlas till det där världsomstörtande briljanta jag läst så mycket om.

Men vara uppe till två på natten för att se TTA?

Tjena.

En av festivalens på pappret mest intressanta spelningar följde strax efter när Khonnor plus kompis plus björnhuvud plus snusnäsduk klev upp på Apollo-scenen. Medvetet obefintlig publikinteraktion kan fungera på sitt nonchalanta sätt om människorna på scen kan leverera något intressant i upplevelseväg (som Differnet skulle komma att bevisa två dagar senare), men i Khonnors fall föll allt mest samman. Visst, solsken, värme och tält är inte den bästa inramningen för amerikanens musik (eller för särskilt många överhuvudtaget), men när Khonnor i princip uteslutande kastar sig över en orgie i ljud utan att komplettera med den melodiösa balans som finns på ”Handwriting”, ja då blir det rätt tråkigt. Hur mycket han än försöker rocka bakom björnmasken. Om det är den väg han tänker ta på nästa album känns det i ärlighetens namn sådär intressant.

Fredrik Welander-favoriten kiN stod näst på menyn och var tyvärr inte särskilt rolig. Bandet stod och rockharvade i bakgrunden (tendenserna fanns på albumet och fick tillfälle att blomma ut i sin rätt otrevliga helhet på scen) och kiN:s röst är milt sagt enerverande, än mer än på skiva.

Tunga bokningen DAF upplevdes bara på avstånd och lät faktiskt förvånande bra, även om det kändes som att grundmodellen för musiken var spikad efter ungefär två låtar. Och jag har samma invändning som inför ungefär vilken industri-/body-/hårdsynt-akt som helst. Musiken är bitvis riktigt bra, men eftersom det är skrik och bröl som gäller bakom micken så kollapsar hela grejen rätt totalt.

The Faint var också en kul upplevelse, inte minst tack vare de sjukt snygga och synkade videoprojektionerna som rullade i bakgrunden. ”Snygg” är väl också ett av orden som bäst skulle beskriva gruppens keyboardist där han körde sin alldeles egna scenshow. ”Spattig” skulle vara ett annat passande ord. Men precis som när jag recenserade ”Danse Macabre” blir det i längden lite väl mycket av samma sak.

Torsdagen bjöd även på den jobbigaste krocken när New Order, Madrugada och Håkan Lidbo av någon arrangörmässig hål-i-huvudet-anledning klev upp på varsin scen precis samtidigt. Men trots att jag bara sett New Order av de tre var det förstås ingen egentlig konkurrens och Sverige och Norge fick stryka på foten. Musikhistoriens näst bästa popband är trots allt fortfarande musikhistoriens näst bästa popband, även när de kör på rutin sisådär 15-20 år efter sin storhetstid.

New Order.

Ett av förra årets mest stilbildande och banbrytande band. Såväl vad gäller musik som estetik.

Lika mycket stil som de hade när de hade när de begav sig, lika hopplösa ser de ut nu. Barney i en rätt ful seglarjacka och Hooky i ett linne, ett halvt andetag från en riktigt genomsunkig nätbrynja. Hooky lufsar mest omkring som någon slags intressant hybrid mellan en övervintrad pubveteran och en förymd straffånge.

Ja. Milt sagt intressant.

Visserligen rycker Barney upp sig några snäpp när seglarjackan åker av efter ungefär hela setet och han börjar sporta omkring i en kortärmad bowlingtröja med ”Muhammad Ali” tryckt på ryggen. Men det är ju så dags då.

För New Order 2005 är trots allt mer än något ett gäng medelålders män som går till jobbet som alla andra. Skillnaden är att jobbet i det här fallet är scener runt om i världen och att de inte bryr sig om hur de ser ut överhuvudtaget. Inte ens scenmässigt är Vintergatan någon särskilt stor upplevelse. Faktum är att Arvikafestivalens största scen förmodligen aldrig varit så strippad på allt vad scenografi heter. Det är bokstavligen talat Barney, Hooky, Stephen och han den fjärde killen, deras instrument, en mick och… inget mer.

Faktum är att New Order 2005 känns lite grann som företagets interna coverband klivit upp och dragit av några låtar framför alla anställda på den årliga personalfesten. Och de anställda applåderar villigt eftersom, hej, chefen är en av dem som spelar.

Samtidigt spelar det egentligen mindre roll hur New Order ser ut. För de flesta av människorna som samlats framför scenen där New Order spelar inte alls är där för att se New Order.

De är där för att se Joy Division.

Att New rivstartar med ”Crystal”, ”Regret” och ”Love Vigilantes” spelar mindre roll. Det är först när senaste välroterade singeln ”Krafty” kommer som fjärde låt ut som publiken vaknar (kvällens största överraskning måste för övrigt vara att ”Jetstream” aldrig dyker upp, strax före det faktum att vi bara fick en Barney-busvissning under hela kvällen).

Men om publiken vaknar vid den låten som spelats mest på radio senaste månaderna så är det först vid låt fem som jublet riktigt rasar i taket. Till ”Transmission”, direkt följd av ”Atmosphere”.

Det här är ju trots allt Arvika. Och även om Barney inledningsvis konstaterar att det är trevligt att vara här, ”wherever we are”, så har de förstås fullständig koll. Det är därför det (förstås) också blir ”Love Will Tear Us Apart” (som ledde till de överlägset gladaste publikreaktionerna och den mesta allsången – eller som Barney konstaterade ”it's a good song, innit? It's not shit, let's put it that way”) och som första extranummer ”She's Lost Control” (för första gången på 25 år enligt bandet själva). Att bandet spelar på Ian Curtis födelsedag och tillägnar hela spelningen till Ian är förstås också upphov till jubel.

Till största del blir det samma laguppställning som bandet kört sedan de började spela igen i anslutning till ”Get Ready”. De säkra korten ”True Faith”, ”Temptation”, ”Bizarre Love Triangle” blandas upp med ”Your Silent Face” och ”Waiting for the Sirens' Call”. Och så förstås monsteravslutningen med ”Blue Monday”.

Trygga låtar. Trygga versioner. New Order levererar som vanligt. Barneys charmigt förvirrade mellansnack precis som alltid. En dag på jobbet. Ett New Order som gav publiken ganska exakt vad den ville ha.

Joy Division. Och ”Blue Monday”.

Jag borde vara eld och lågor över startfältet, men även om det var mycket hårdrock saknade jag en hel massa. Framför allt hårdare metal, som vanligt, samtidigt som det kändes som om banden de hade bokat var ganska, tja, förutsägbara och säkra kort. Men jag inbillar mig att målet med årets festival var att gå runt och befästa den nya organisationen som man infört sedan förra årets förlustupplevelse, och att boka hårdrock i volymformat är klockrent ur ett sådant perspektiv.

Första hemliga band ut på Pampasscenen var The Hellacopters, ett mycket välkommet inslag, då det var ett tag sen jag såg dem på scen. Och när de öppnar med ”Gotta Get Some Action… Now!” är ju saken biff, så att säga.

The Hellacopters trivs på scen och de ser verkligen ut att ha genuint roligt, något som smittar av sig på publiken också. Och den utdragna ”Kick Out the Jams” är ett smått fantastiskt inslag.

Några singelhits hade gärna fått bytas ut, framför allt från ”By The Grace of God”, mot några fler låtar från ”Grande Rock”. Men publiken gillar det ju så jag förstår låtvalen.

Ett knippe låtar från sprillans nya ”Rock 'n' Roll is Dead” bjöd de också på, men jag hoppas verkligen att ”Before the fall” letar sig ut ur spellistan fortare än kvickt.

Klart godkänt rock 'n' rollstök utan krusiduller från The Hellacopters.

Det som slog mig mest under torsdagens rent visuellt väldigt övertygande Marilyn Mansonkonsert var att han hade en väldigt konstig låtlista. Eller konstig och konstig, det var fokus på singlar och senare material och han rev av tre covers, ”Personal Jesus”, ”Tainted Love” och ”Sweet Dreams”. I min mening är det bara den sistnämnda som var motiverad.

Att han valde att inte köra en enda låt från ”Portrait of an American Family” är enbart dåligt. ”Cake & Sodomy” har åtminstone en fast plats i en spellista med Manson i min bok. All heder för att han kör ”Tourniquet” dock, en annan favorit.

Inledningen på konserten är märkligt seg. Ett rätt utdraget intro följs av en samling tunga låtar och jag reagerar på än den ena än den andra ointressanta låten. ”Disposable Teens”? ”mObscene”? Sen hade jag gärna sluppit allt material från ”Mechanical Animals” också men det är väl för mycket begärt.

Allt hade dock kunnat rundas av fint när ”Antichrist Superstar”-podiet rullades in, men märkligt nog rullade det bara ut igen. Ett märkligt slut på en Mansonkonsert som på nåt sätt träffade fel från början till slut. Men som brorsan sa: det är kul att se på.

Tre kvart fick de, de goda norrmännen i Turbonegro. Och det var tre godkända kvartar. Sedan gled jag över på Teaterladan och såg inledningen på Mastodon innan bilen gick hemåt. Men åter till Turbonegro.

Noterbart är att både ”City of Satan” och ”Get it On” dyker upp så pass tidigt i låtlistan som de gör. Inte för att jag klagar, tvärtom.

Kvällens aha-upplevelse fick dock en kille bredvid mig i publiken när Hank von Helvete påannonserade ”Rendez-Vouz with Anus” i sann Turbonegroanda. ”Kärlek mellan människor av samma kön” gastade Hank varpå killen bredvid mig utstöter ”Vafan, samma kön!?”. Märkligt att folk fortfarande blir överraskade och till och med provocerade av en sådan sak 2005, men så är det.

Turbonegro får annars bara godkänt ikväll. Inte för att det är speciellt dåligt, men mest för att man har sett det där nu och hela konserten känns ganska förutsägbar, tyvärr. Som vanligt en dos kvalitativ rock 'n' roll dock.

The Donnas inledde min fredag på Pampas, en av de konserter jag sett fram emot mest, då jag alltid lyckas missa dem när de är här. Konserten var dock inget som kommer att gå till historien. Låtarna fokuserade på senaste ”Gold Medal” och det var det nedtonade tempot från den skivan som var genomgående.

Det går dock inte komma ifrån att de är ett bra rockband och framför allt gitarristen Allison Robertson ska ha all heder för sin insats denna dag. ”Fall Behind Me” och ”Revolver” var höjdpunkterna, men skulle man klassificera den här spelningen skulle det bli ett enda, stort, rött LAGOM.

Jag har väntat länge. Ända sen jag sket i att se dem 1998 faktiskt. Och nu står de framför mig och framför sina genialiska låtar. Visst, det var öppet mål och hela grejen. De behövde bara ställa in skorna på plan för att ta hem det. För en gångs skull funkade det.

System of a Down fick en hel del ris för sin spelning. Ljudvolymen och bristen på energi i framträdandet var kvällstidningarnas största invändningar, men ljudvolymen hade jag inget att klaga på och även om showen kanske inte var något utöver det vanliga så har jag sett sämre om man säger så.

System of a Down utnyttjar sin en och en halvtimme långa speltid till max. Raka rör, från början till slut tajmar de in det perfekt och drar endast över ett par minuter. Resan däremellan är kort sagt skitbra och de framför låtarna perfekt och snortajt.

De tär riktigt mycket folk på konserten och att folk ända bak till matvagnen bakom mixerbordet skriker med i låtarna måste väl ses som en smärre succé. Jag tror inte bandet själva var förberedda på hur sjukt välkomna de var till Hultsfred, för inledningsvis framstår de som aningen förbryllade.

Och när de två sista låtarna påannoneras med orden ”we have a new album out now but we don't care about that shit, this is not a commercial” och de stänger konserten med två låtar från första plattan är jag helnöjd.

SIDA A

Joan Baez featuring Jeffrey Shurtleff ”Drug Store Truck Driving Man”
Countryprotest mot Ronald Reagan.

The Pussycat Dolls Feat. Busta Rhymes ”Don't Cha”
Helt plötsligt blev jag sugen på Busta igen. Dessutom är resten av låten riktigt charmig. Frågan är om Outkast-körsångerskan Tori Alamazes version är bättre eller sämre? Jag kan inte bestämma mig.

Robert Crumb and His Cheap Suit Serenaders ”My Girl's Pussy”
Ja det där var väl mest en fånig övergång och en förlängning av countrytemat. Eller nåt.

Earl Zinger ”Only The Ridiculous Survive”
Och här var den enda låten jag visste att jag var tvungen att få med. Knasig post-acid-jazz med en enveten basgång.

Beastie Boys ”Country Mike's Theme”
Lika bra att döda countrytemat en gång för alla.

Ying Yang Twins ”Wait (Whisper Song)”
En av vårens allra bästa låtar. Viskningscrunk!

John Schooley and His One Man Band ”Drive You Faster”
Enmansrock. Det är allt lite festival ändå.

Trillville Feat. Cutty ”Some Cut”
Bästa låten just nu. Knullcrunk. Tyvärr har jag inte den skruvade och uppklippta versionen (som är ännu bättre). Har potential att bli en ny ”Grindin'”.

Mattias Alkberg BD ”Here Comes Your Man”
Första bandet som verkligen spelade på festivalen. Skönt slö cover (jo Kal, det är en bra sak).

SIDA B

Moneybrother ”Thunder In My Heart (Acoustic)”
Mer festivaligt. Ville veta om herr Håkan Thörn hade hört den eller inte. Det hade han inte. Anders Wendin och en akustisk gitarr.

Randy (With Fat Mike/NOFX) ”Beware”
Randy är allt bra festival ändå. Borde alltid spela punkrock i Hultsfred.

The Ramones ”I Wanted Everything”
- Inget festivalband utan Ramones, sa Mikael.

The Hives ”A Little More For Little You”
Jag antar att de faktiskt tänker försöka gå in i studion snabbare den här gången. Mellan 0 och 5 låtar mer eller mindre färdiga enligt Howlin' Pelle i nån intervju. Glamsleazepunk är toppen.

Jenny Wilson ”Let my Shoes Lead Me Forward”
Skiva jag gillar oväntat mycket. Superfin popmusik som inte skiter på sig i förskräckelse när den närmar sig ett beat.

Damn! ”Stinky Stinky Ashtray”
Gammal fin melodi i latinfunkland. Mer Damn! till folket tack.

Helt Off ”Bara för jag smögar”
Bara för att Chords skulle stå på scenen så många gånger. Kunde han inte ha fått spela i den här konstellationen också? Skånereggae.

Snoop Dogg ”Signs”
Storhunden själv måste så klart vara med. Här i en av de glassigaste från halvbra ”R&G”.

The Tough Alliance ”Many Men”
Klart det måste sluta så här med blek slyngelhiphop.

Fem minuter innan angiven tid tågar Tommy Lee, Nikki Sixx, Vince Neil och Mick Mars in i det trånga tältet till besökarnas jubel. Det är snarare fler fans än journalister där, eller en kombination av de båda, vilket till exempel resulterar i böcker som överlämnas och en kille som frågar om han får spela Nikki Sixx i den kommande filmen om bandet.
– Du får skaffa lite fler tatueringar i så fall, grabben. Du har ett par månader på dig så det är bara att sätta igång, säger Tommy Lee.

Framtiden kom givetvis på tal och Mötley Crüe har planer. Efter turnén stundar en ny skivinspelning, men när skivan kommer är mer oklart.
– Vi ska inte hasta, nästa skiva är den viktigaste för oss, säger Nikki Sixx.

Med tanke på bandets brokiga historia finns det en överhängande risk för eventuella bråk inom bandet. De farhågorna viftades bort smidigt, trots insinuationer om att de anlände i olika bilar och det faktum att Nikki Sixx sitter mellan Vince Neil och Tommy Lee.
– Det är för vi gick in i den ordningen, säger Vince Neil förvånat.

För några år sen släpptes bandets hyllade biografi ”The Dirt”, i vilken skrönorna avlöser varandra, den ena värre än den andra. Med tanke på att både Nikki och Tommy är familjefäder är frågan om de ser sig själva som bra förebilder. Vince Neil resonerar att de definitivt kan ses som bra förebilder:
– Titta på oss, vart vi är idag och vart vi har varit. Nikki Sixx hade allvarliga drogproblem, men idag är han en ansvarstagande familjefar. Det om något gör att vi kan vara förebilder, för en person som själv har drogpoblem kan han se till oss och att vi faktiskt tagit oss ur det, säger sångaren.

Mick Mars är den tyste i gänget och sa inte så mycket igår heller. Några frågade hur det står till med hans hälsa, med tanke på att han lider av en skelettsjukdom. Men Mick konstaterade direkt att han är här, vid god vigör och ska stå för ”some serious asskicking”.

Musikaliskt piskade bandet så klart på som bara den. Det är alltid en fröjd att både se och höra Matte Modin gå lös, så även på Sweden Rock Festival. Låtarna spände över samtliga plattor och i sann Defleshed-anda var det en hel del med ordet flesh i titeln.

Bäst denna dag var ändå Gustav Jordes putslustiga mellansnack. ”Vafan tror ni, vi är inte här för att spela bra, vi är hr för att dricka brännvin” och ”jag ser att det är många långhåriga personer här idag, det betyder att ni är flickor”, där flickor uttalades med en synnerligen ljus stämma från frontmannen. Skönt med lite själv distans efter alla rockposer man fått ta del av hittills under festivalen.

Face Down tog över efter Defleshed på Spendrups Stage och de gjorde det med den äran. Marco Aro visar återigen att han är en ypperlig frontman och även om det var mycket folk i publiken inledningsvis så tog det sig.

Bandet har precis spelat in en demo som ska resultera i en ny platta och vi bjöd på en låt från den demon igår, ”Heretic”, en dubbeltrampsdänga som bådar gott måste jag säga.

Frågan är om inte DIO drog mest folk under hela festivalen. Det kändes så i alla fall. På andra konserter på Rock Stage har man kunnat glida fram på höger sida av scenen och kunnat stå relativt bra till utan problem, men nu var det kört. Vi hamnade i höjd med mixerbordet och det var fortfarande grymt tjockt med folk.

Och publiken visar att de älskar DIO. Redan som fjärde låt river han av den odödliga ”Holy Diver” och hela konserten är en kavalkad i hits. ”Man on the Silver Mountain”, ”Heaven and Hell”, ”We rock” och ”Rainbow in the Dark” för att nämna några. Folk sjunger med, headbangar och visar sin uppskattning.

Den nu 63 (?) år gamle sångaren visar även prov på att även en röst kan åldras med värdighet. Tonerna sitter där de ska och några problem med att hålla den drygt en och en halv timme långakonserten har han inte. Imponerande.

Tyvärr envisades bandet med att dra av såväl trum- som gitarrsolo och det segade ner konserten. När ska de inse att det är skittråkigt att lyssna på när någon står och gnisslar gitarr i oändlighet?

”I see some people here with good memory” sa sångaren Bobby ”Blitz” Ellsworth och det var huvudet på spiken. Hela spelningen var en enda hyllning till thrash metal i synnerhet och metalscenen i allmänhet som prisades flera gånger från scenen. Hängivenhet stavas det och Overkill såväl som den headbangande publiken har mycket av den varan.

Något utöver det vanliga bjöds vi även på. Mike Portnoy från Dream Theater tog plats på trumpallen och rev av en låt med bandet och som näst sista låt körde de AC/DC:s gamla dänga ”Dirty Deeds Done Dirt Cheap”.

Kort sagt en klockren spelning.

Mike Portnoy var även på scen nästa gång jag tog plats i publikhavet, denna gång med sitt eget Dream Theater. Mitt största problem med den spelningen var själva formatet, och jag tänker mig faktiskt att Dream Theater mycket väl kan vara det första bandet jag hellre lyssnar på hemma än ser på scen. Tendenserna av musikermusik stör mig helt enkelt och live kan det ta oönskade proportioner. De två herrarna framför mig som praktiskt taget analyserade varje riff och trumfill med ett leende på läpparna håller troligen inte alls med mig. Ett taktbyte säger mer än tusen ord, ungefär. Dock hölls utsvävningarna relativt kort, vilket gladde mig.

Spelningen sammanfattas annars med ordet trevlig. Solen sken, James LaBrie fick igång publiken på ett bra sätt och det samspelet gjorde upplevelsen ett snäpp bättre. Klart godkänt.

Polska Behemoth skojar inte. Iklädda corpsepaint som gick ända ner till handlederna klev de upp på Spendrups Stage och deklarerade ”We are not here to entertain you”.

Ändå var det precis det de gjorde, när de tog hem snabbast på festivalen-priset när de manglade ur sig en timme av prima black metal. Under en låt i slutet helikopterbangade till och med trummisen.

Jag var inför spelningen en aning skeptisk hur de skulla tas emot, med lätthet det mest extrema bandet på festivalen, men förvånansvärt många hade tagit sig till spelningen. Lyckligtvis får man väl säga, för det var så in i helvete bra. Och när Nergal har publiken i sitt grepp så blir det röj. Maken till befallande publikdomptör har jag inte sett, och publiken gav järnet.

Trots att jag på förhand hade sett fredagen som min mellandag rent musikaliskt så bjöd den på två käftsmällar i form av Overkill och Behemoth och de kommer att bli svåröverträffade. Tack för det!

Ingenting var väl egentligen förvånanade, förutom att jag halvvägs in i konserten upptäckte att mina bilnycklar saknades och fick pipa iväg och lyckligtvis lokaliserade dem. Det var rock 'n' roll efter en väl beprövad låtlista innehållande de gamla klassikerna och en del nyare bitar. Mest stod man och väntade på att de skulle köra ner det där planet.

Och på extranumret kom det. Ackompanjerad av ”Bomber” så klart och uppföljd av ”Ace of Spades och ”Overkill” så gungade planet upp och ner fram och tillbaka en stund. Maffigt var bara förnamnet och en värdig avslutning på ett Motörheadgig som gick på rutin. Och den varan har de en hel del av.

Jag gav Accept strax över halvtimmen på sig att riva av åtminstone någon av de gamla klassiskerna som jag förväntade mig och jag blev rikligt belönad. ”Breaker, ”Metal Heart” och ”Head Over Heels” dundrade de genom under den första delen av konserten till in stora förvåning och lycka och när de gav sig på ett andra solo, denna gång gitarr, gav jag upp och sökte mig mot sängen (nåja). ”Fast as a Shark” fick vara helt enkelt.

På vägen hem (nåja) såg jag en herre som satt på huk och grät. Först då gick det nog riktigt upp för mig hur stort det var med Accepts återförening, tillika deras sista spelning på svensk mark.

Samtidigt rev de av ett gäng klockrena låtar från nya ”The Code is Red… Long Live the Code”. Inledande ”Silence is Defeaning”, ”Right You Are” och titelspåret samt ”Instruments of Persuasion” var några jag kommer ihåg på rak arm.

Avslutande ”Siege of Power” stängde spelningen och nöjd kunde man vandra därifrån.

Färden gick så tvärsöver planen och Anthrax spelning, en spelning med original-Anthrax återförenade var jag har förstått. Anthrax tillhör inte det mest frekventa band i min samling, så förväntningarna var inte lika höga som Anders Jakobssons, som enligt egen uppgift hade väntat 18 år på den här spelningen.

När jag stod där föll dock bitarna på plats och merparten av låtarna hade jag hört, trots att jag inte har någon skiva. Idel gamla hits, som det ska vara.

Tyvärr var ljudet vildigt konstigt inledningsvis, gitarrerna hördes knappt och trummorna lät minst sagt skumt. En produkt av att de var första band ut på den scenen möjligtvis, men efter några låtar hade det rattats till ordentligt.

Folk runt omkring mig headbangade och sjöng med, armar sträcktes upp i luften och det krigsdansades hej vilt. Det är bara att konstatera att Anthrax var synnerligen välkomna tillbaka.

Turen var så kommen till Crucified Barbara, som jag hade hoppats skulle köra sina låtar något snabbare än vad de gjorde på skivan. Men tji fick jag då de snarare satsade på än mer tyngd.

En helt okej spelning som inte riktigt sög tag i mig, men Motörheadcovern ”Killed By Death” satt där den skulle.

Det är en uppsluppen Barney Greenway som möter mig i presstältet. På håll spelar Megadeth, men vi är på tryggt avstånd.
För ett par timmar sen avverkade en intensiv spelning på festivalens största scen, en spelning som innehöll låtar från hela deras karriär. Barney har inga problem emd att köra de gamla låtarna, trots att han inte var medlem då det begav sig.
– De är en del av arvet och även om jag inte var med är de klassiska låtar även för mig, säger han.
Under 90-talet lämnade Napalm Death sina rötter och gav sig ut på mer experimentella stigar. Något Barney inte var helt nöjd med, men dock gick med på.
– Jag var en av de som var skeptiska i bandet, men när jag ser tillbaka på det materialet idag så kan jag tycka att det i vissa hänseenden är mer intressant än det andra. Jag tror det har varit en viktig influens för band som Converge och The Dillinger Escape Plan till exempel, säger han.
Nu för tiden har de återvänt till den gamla stigen och det verkar frontmannen till freds med.
– Jag sa alltid till Shane (Embury, basist i Napalm Death) att han skulle spela snabbare, att vi skulle göra ett galet album.
Nya skivan har tagits emot väl och den är liksom Napalm Death väldigt politisk, något som manifesterade sig i flera politiska mellansnack under dagens konsert.
Är det budskapet som gör att musiken är så arg, eller kommer det arga budskapet ur den arga musiken?
– De går hand i hand, de föder varandra, utan den ena delen skulle det inte fungera. I en bra värld skulle inte Napalm Death finnas, säger han.
Tror du att musik kan förändra samhället?
– Absolut, så till vida att den kan få människor att tänka och använda hjärnan.
Vad gör du om publiken inte häller med dig i dina åsikter?
– Då är det så. Jag ser hellre att de inte håller med mig än att de håller med mig bara för att jag har sagt det.
Resten av sommaren skall det spelas fler konserter och i höst kommer Sverige att föräras med ett nytt besök av Napalm Death, då de spelar på Augustibuller.
– Ja, då kommer vi tillbaka och då ska jag även passa på att besöka Mieszkos grav och lägga några blommor, säger Barney.
Just Nasum är ett av banden som fick Napalm Death att börja veva på riktigt igen och Barney är inte sen att hylla Örebroarna.
– Det finns bra band och så finns det skitbra band och Nasum är definitivt ett av de senare, säger han.

Fyra rocktjejer mitt i vimlet bland alla rockgubbar. Men det rör dem inte i ryggen.
– Vi är också rockgubbar, säger Klara Force, gitarrist, bestämt.
I begreppet rockgubbe lägger de in ”en macho person som dricker mycket öl”.
På Close Up:s forum refereras ni till som ”påsättningsbara”.
– Nej fy fan, säger Ida Evileye, basist, och fortsätter:
– Men det är inte de riktiga rockgubarna som säger sånt.
I våras landade debutskivan ”In Distortion We Trust” och den har enligt tjejerna tagits emot väl.
– Den har fått mycket uppmärksamhet och mycket press, säger Ida.
I Sverige var de redan innan skivan kom ganska välkända, men det är något som snarare har varit ett påhäng.
– Det är lättare att vara ny och inte ha en ryggsäck, säger Ida och syftar på bandets mottagande i Europa, som varit bra det också enligt bandet.
Nu stundar ett idogt spelande på skivan, först framåt nästa vår kommer nytt material att spelas in.
Är det lätt att få spelningar som hårdrocksband i Sverige 2005?
– Absolut, det kommer in förfrågningar hela tiden, säger Ida och trummisen Nikki Wicked håller med:
– Senaste tiden har vi spelat varje helg.
Sommaren ser ut att bli en enda turné för Crucified Barbara. Redan imorgon sticker de för att spela på Donington i England och sedan stundar en hel massa festivaler runt om i Sverige. Blanda annat kan ni beskåda dem på Augustibuller och Storsjöyran.
– Det ska bli jättekul med festivaler, säger Nikki.
– Vi trivs på små scener, där man kan stå och gapa, säger sångerskan Mia Coldheart.
Singeln ”Losing the Game”, som föregick skivan var uppbackad av en Motörheadcover, något som de verkar gilla.
– Det är kul att köra covers live, säger Klara Force och tillägger att det finns fler på lager för framtida bruk.
Men huruvida de ska se Motörhead på scen i kväll råder det delade meningar om, men slutligen sätter Mia ner foten till den tvekande Ida:
– Det är klart att du ska se Motörhead.
Accept är annars höjdpunkten.
– Det är det enda som är bokat, sen får vi se, säger Klara Force.
När vi pratar förebilder nämns Udo Dirkschneider ganska snabbt, men influenser plockas från flera håll.
– Vi har alla ganska olika musiksmak, men många gemensamma nämnare och vår identitet är hårdrock, säger Klara Force. Hon försäkrar att någon reggae aldrig komma att höras i tjejernas musik trots att Ida lyssnar på det.
Ser ni er själva som förebilder nu?
– Det var ett band som mejlade och ville göra en cover av oss, och det är verkligen skitkul, säger Nikki. Ida skjuter till:
– Om man kan influera någon att spela är det ju hur roligt som helst.
De är inte oroade för att tjejerna inte ska få någon plats inom musiken utan ser tvärtom mer tillförsikt på framtiden:
– Det finns jävligt många tuffa tjejer och jag tror att den yngre generationen kommer att göra sig hörda, säger Mia Coldheart.

Vad jag minns var det utsålt även för sex år sen. Banden som stod på scen då var Manowar, Hammerfall, Motörhead, Mercyful Fate, Entombed med flera. Budgie var där och rev ner sina största applåder när de drog av ”Breadfan” som sistanummer. Den låt alla väntade på, tack vare Metallicas smått legendariska cover.

Jag träffade en kille som hade däckat ifrån Judas Priest spelning på Scandinavium 1991. Han ångrade sig grovt. Och jag antar att han var på plats förra året, när britterna gjorde comeback med Rob Halford bakom micken. Jag önskar att jag också hade varit det.

I år ser programmet helt okej ut tycker jag. I vanlig ordning saknar jag en hel del hårdare band och tycker det är för mycket fokus på nostalgi. Samtidigt ska det bli skitkul att se Anthrax, Motörhead, Dio och Mötley Crüe. Vad Sammy Hagar gör där har jag fortfarande ingen aning om. Mindre lockande headliner får man leta efter. Länge.

Torsdagen kommer att sparka igång i rasande fart, både bandmässigt och planeringsmässigt. Napalm Death är mitt första band ut och därefter avlöser de varandra i ett antal timmar. Crucified Barbara, Anthrax, slutet på Megadeth, för att sedan ta mig en välbehövd paus fram till Motörhead (enligt uppgift med ”Bomber”-riggen!). Visserligen kommer man säkert glida förbi ett och annat på vägen dit, men något inbokat finns inte. Kvällen avslutas med Accept och jag vill redan nu önska att de spelar ”Head Over Heels”.

Fredagen ser ut att bli den lugna dagen. Förutom en whiskeyprovning mitt på dagen ser det lugnt ut. Ska ta mig en kik på Mustasch, Over Kill och se vad polackerna i Behemoth kan ställa till med för galenskaper. Sen är det Sammy Hagar och då ska jag hålla mig borta hade jag tänkt.

Lördagen bär slutligen med sig Defleshed, som jag inte sett sedan Motala Metal Fest för några år sen. Då förstördes spelningen av att jag var alldeles för trött, eftersom jag körde denna kväll och mest ville att bilen skulle avgå när klockan närmade sig två och Gustav Jorde slet på sig sin stenhårda bas med en kätting som axelband. Hoppas på en bättre upplevelse i år, samtidigt som jag gärna hör Mötleycovern ”Red Hot”, som troligen kommer att dra ner lite jubel. Face Down står också på schemat, liksom Candlemass, Dio och Mötley Crüe som avslutar årets festival.

Topp tre så här inför festivalen är annars det trådlösa nätverket i presstältet, en separat presscamping för oss som inte kommer att festa stenhårt i tre dar och en separat pressparkering där bilen förhoppningsvis kommer att få stå i fred.

I vanlig ordning har även ett festivalblandband knåpats ihop, C60:

Sida A
Bloodbath ”Ways to the Grave”
Opeth ”April Ethereal”
Dark Tranquillity ”Out of Nothing”
Amon Amarth ”Death in Fire”
Decapitated ”The Empty Throne”
Entombed ”About to Die”
The Haunted ”Bury Your Dead”

Sida B
Mastodon ”Megalodon”
Slayer ”Dead Skin Mask”
Crucified Barbara ”Motorfucker”
Defleshed ”Red Hot”
Napalm Death ”Instruments of Persuasion”
The Accidents ”Every beat of My Heart”
Judas Priest ”Worth Fighting For”
Pantera ”Domination”