Det är svårt att inte charmas av det faktum att så många av de besökare som klassar sig som ”alternativa” trots allt dyker upp framför Di Leva, Lars Winnerbäck, The Ark, Håkan Hellström och Moneybrother. För det är rätt packat framför Vintergatan just när de artisterna spelar. Gissningsvis skulle samma sak hända även om Gyllene Tider skulle inta Arvikafestivalens (eller Hultsfredsfestivalens) största scen.

Men oavsett vilket var lördagen den dag som på förhand kändes mest intressant. Och som också blev det.

Ett hällande regn satte stopp för det som var planerat som lite lagom igångloungande av lördagen till ambienttechnotranceetnonånting-akten Banco De Gaia. En spelning som, med sitt fysiska centra under Apollo-tältets skyddande duk, pumpades ut på samtliga festivalens scener. Det blev bara de två-tre sista låtarna, vilket jag ångrar i efterhand. Musikaliskt något av det bästa festivalen hade att bjuda på. Måste plocka fram ”Maya” igen. Och jobba ikapp lite med de andra albumen.

Dagens första planerade stopp var Differnet, som jag aldrig lyckats se tidigare. Och konserten blev på sätt och vis två i en. För alldeles för nära kvartettens lågmälda och vackra ljudbyggen stod Johnossi och misshandlade sina instrument på högsta volym. Det sänkte tyvärr stämningen rätt rejält. Men även om jag är övertygad om att Differnet, precis som de flesta akter, skulle ha höjt sig ytterligare några snäpp om Lyran omfamnats av ett mjukt mörker så är det en riktigt, riktigt bra spelning. En spelning som fokuserar på gruppens varma och mjuka sidor istället för det mer oljudsflörtande utflykterna. Raka motsatsen till Khonnor, alltså. Och många gånger bättre. Trots att gruppen verkligen lever sig in i sin roll som Artister, många fler mil från publiken än det korta avståndet som i verkligheten skiljer scenen och publiken. Mellansnack och leenden är det inte heller tal om. Men i Differnets fall lyckas de ändå ro hem sitt uppträdande genom sin musik. Också till skillnad från Khonnor.

Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att det var lite charmigt att Differnets spelning tog avstamp i loopade trummor från Phil Collins ”In the Air Tonight”.

Tre låtar The Concretes bevisade bara det jag känt när jag hört dem på skiva: snyggt och kompetent, men rätt genomtråkigt.

Betydligt roligare var det då att se jazzhiphopiga Speech Defect göra sitt bästa för att lyfta både Lyran och den rätt glesa publiken framför scenen. De tre rapparna gör sitt jobb långt bättre än jag vågat hoppas på, men framför allt är det de fyra skivspelarna som gör spelningen (okej, och de två personer som spann skivorna). Ett av festivalens bästa sväng, som gör att jag undrar varför jag inte kollat in dem tidigare. Bättring efterlyses.

Från Speech Defect var steget inte helt långt till Robyn, en av de konserter som jag sett fram mest emot. Robyn som, förutom att ha fått ett nytt kommersiellt uppsving, nu också hittat hem i musikkritikerleden och musiklyssnarna vid sidan av den breda mittfåran. Inte helt oväntat bygger spelningen till största del på senaste albumet ”Robyn”. Och det låter faktiskt… lite sådär. Inte så mycket materialet i sig, som den fullständigt mördande basen dränker alla andra ljud i musiken. Under första halvan av konserten funkar det bäst när Robyn plockar fram sina lugnare låtar och bygger framförandet på hennes röst (alltjämt en av Sveriges bästa) istället för att låta medmusikanterna harva loss.

Men precis på samma sätt som uppmärksamheten kring ”Robyn” mest handlat om att hon nu ”äntligen får göra som hon vill” (ett påstående som inte är något annat än en grov förolämpning mot Robyn och hennes tidigare arbeten) så låter Robyn på scen 2005 rätt mycket som Robyn alltid har låtit live. För mig blir det riktigt roligt när hon börjar plocka fram sitt gamla material, i versioner som är rätt trogna det sound de haft även tidigare år när Robyn framfört dem. Men med det sagt är den nedstrippade versionen av ”Show Me Love” och det ”Safe from Harm”-vibbande framförandet av ”Electric” smått fantastiska. Och när så ”Be Mine” avslutar det ordinarie setet råder det ingen tvekan om att det är en av de bästa hon spelat in.

Extranumren är lite intressanta på flera sätt. Kanske inte så mycket den tolkning av Prince ”Jack U Off” som låg som b-sida till ”Be Mine”, som att även det andra extranumret är en cover. Milt sagt överraskande ”Message in a Bottle” som är bra, men kanske inte riktigt extranummermaterial. Flera människor som jag passerar på vägen ut ur tältet mumlar lite mindre överraskande om att extranumren inte var så där mycket att ha. Men när jag hunnit långt utanför tältet kliver så Robyn på scen en gång till och plockar fram den stillsamma pianoversionen av ”Be Mine” i en version som ger gåshud ända dit där jag står. Jag kan bara tänka mig hur magisk stämningen måste ha varit bland dem som dröjde sig kvar.

Anledningen till att jag skyndande mig från Robyns spelning kom förstås från Kanada i form av Junior Boys. Trots att jag tycker att ”Last Exit” är rätt långt ifrån lika bra som många andra tycker finns det ändå några fantastiska örhängen där. Och Junior Boys kommer faktiskt mer till sin rätt live än på skiva, även om samma problem som på ”Last Exit” också spiller in i spelningen: att materialet ibland blir lite för ofokuserat och, tja, såsigt. Tyvärr dras Junior Boys med vad som måste vara festivalens minst engagerade publik. Även om de inte jobbar häcken av sig för att bygga upp publikkontakt, så förtjänade de betydligt bättre.

Desto mer publikkontakt och publikinteraktion blev det när energiknippet CK hoppade upp på Jamobilen-scenen och rev av sin plasthiphop. Visserligen var det ganska exakt samma spelning som på förra årets Arvikafestival, men det spelar mindre roll. Det är en glädjefest av sällan skådat slag, både på scen och i publiken. En glädjefest som tyvärr kommer av sig halvvägs igenom ”På rosa moln” när strömmen där. Då belönas publiken med en a capella-version av ”I Will Always Love You”, som CK avslutar med de ödmjuka orden ”Mariah, släng dig i väggen”. Men så kommer strömmen tillbaka efter en fem-tio minuter och ”På rosa moln” och ”Dixie” tar oss i mål med ett gigantiskt leende på läpparna.

Och ”vattenspridaren”, förstås. Alla artister med egna danser är värda respekt.

Min plan att se det mesta av Lo-Fi-Fnks spelning kom av sig när bandet sa tack och hej, tre låtar efter det att jag kommit. 27 minuter höll de tydligen på vilket är alldeles för kort, men samtidigt precis lagom med tanke på att duon inte har sådär jättemycket material att luta sig mot än så länge. Och det jag hann höra lovade väldigt gott.

Efter Lo-Fi-Fnk blev det en rätt lång paus från allt vad musik hette, fram till dess att norska Annie klev upp på Andromedas scen. En konsert där ”Chewing Gum” milt sagt otippat revs av som tredje låt. Det spelade visserligen mindre roll, eftersom jag fortfarande har lite svårt för den. Betydligt bättre är då ”Greatest Hit”, ”Me Plus One”, ”Heartbeat” och den långa, knasbra ”Come Together” mer än väl lyfte spelningen högt upp bland de bästa konserterna på festivalen.

En väldigt passande avslutning på 2005 års Arvikafestival.

Timbuktu & Damn levererade en riktig svängfest, inte helt oväntat. Mitt första egentliga möte med kollektivet gav mig en föraning om de där lyriska recensionerna som så många brukar komma dragande med efter att ha hört och sett dem live. Men det var först när jag råkade gå förbi Jamobilen-scenen och såg hela gänget trängas där lite senare som det blev riktigt, riktigt kul. Från den inledande tjänstemannaversionen av ”16 Tons”, här med namnet ”Mannen i blå”, blev det en improviserad glädjefunkfest som kunde ha jagat bort vilket regnväder som helst.

Regnet gjorde att rätt många Timbuktu-besökare, så även jag, flydde in under Apollo-tältet. Där blev jag kvar i början av Freddie Wadlings konsert, med målsättningen att gå därifrån så fort regnet lättade. Den ihoptryckta folkmassan på flykt från regnet gjorde att Freddie förmodligen började spela inför en långt mycket större publik än vad han hade väntat sig. En publik som jag trodde snabbt skulle tunnas ut av samma anledning när regnet avtog. Men människorna stod kvar. Och drogs tvärtom allt närmare scenen. Så även jag.

Jag har bara sett Freddie Wadling någon enstaka gång, då som gäst hos någon annan artist. Har hört honom med Fläskkvartetten men också då mest som gäst hos andra. Något jag känner att jag måste ändra på. Anspråkslöst sittande med en gitarrist vid sin sida levererar Freddie en imponerande intensiv rad tolkningar av andras låtar (som ”Love Will Tear Us Apart”, till massivt jubel, och ”Karmapolice”) samt några egna. Och gör det på ett sätt som går rakt in i magen. Inte minst den låt Freddie skrev och spelade in tillsammans med Frida Snell för SVT-programmet ”Kobra”:s räkning. En låt som var så bra att det verkligen var löjligt. Men det mest imponerande (och glädjande) med Freddies spelning var, hans fantastiska sång till trots, ändå den massiva kärlek som fanns mellan publiken i Apollo-tältet och Freddie. Bitvis kändes det som att man hade kunnat plocka bort alla bärande pelare och låtit publikens kärlek hålla tältduken uppe. Det hade den klarat utan problem.

Nästan lika många kilo kärlek (fast av mer charmmodell) exploderade danska Tiger Tunes fram. På många sätt rätt ordinär gitarrpop med retroåttiotalssyntinslag, men med gruppmedlemmar som kunde smälta ungefär vilket frysfack som helst. Jag har aldrig lyssnat på Tiger Tunes på skiva, så jag har ingen riktig aning om hur de låter. Gissar att deras skojsiga humor, farligt nära studentspexgränsen, kan bli rätt påfrestande i längden i det formatet. På scen funkar det däremot alldeles utmärkt för en timmes verklighetsflykt. Dessutom ”Kirsten Is a Fuck Machine” festivalens mest charmanta låttitel.

Sist ut på torsdagen blev Jenny Wilson. Snygg och cool som bara den, men musikaliskt var det bara lite lagom intressant. Måste nog ändå ta och lyssna igenom skivan och se om jag upptäcker det andra verkar ha hittat.

Jag hade planerat att se Electrocute, Laleh, Friday Hyvönen och The Similou, men det blev istället umgänge med vänner resten av fredagkvällen. Jag hade faktiskt planerat att se The Tough Alliance-spektaklet för att uppleva vad grejen är. Se om jag skulle få en plötslig uppenbarelse och se det rätt mediokra musikaliska bandet förvandlas till det där världsomstörtande briljanta jag läst så mycket om.

Men vara uppe till två på natten för att se TTA?

Tjena.

En av festivalens på pappret mest intressanta spelningar följde strax efter när Khonnor plus kompis plus björnhuvud plus snusnäsduk klev upp på Apollo-scenen. Medvetet obefintlig publikinteraktion kan fungera på sitt nonchalanta sätt om människorna på scen kan leverera något intressant i upplevelseväg (som Differnet skulle komma att bevisa två dagar senare), men i Khonnors fall föll allt mest samman. Visst, solsken, värme och tält är inte den bästa inramningen för amerikanens musik (eller för särskilt många överhuvudtaget), men när Khonnor i princip uteslutande kastar sig över en orgie i ljud utan att komplettera med den melodiösa balans som finns på ”Handwriting”, ja då blir det rätt tråkigt. Hur mycket han än försöker rocka bakom björnmasken. Om det är den väg han tänker ta på nästa album känns det i ärlighetens namn sådär intressant.

Fredrik Welander-favoriten kiN stod näst på menyn och var tyvärr inte särskilt rolig. Bandet stod och rockharvade i bakgrunden (tendenserna fanns på albumet och fick tillfälle att blomma ut i sin rätt otrevliga helhet på scen) och kiN:s röst är milt sagt enerverande, än mer än på skiva.

Tunga bokningen DAF upplevdes bara på avstånd och lät faktiskt förvånande bra, även om det kändes som att grundmodellen för musiken var spikad efter ungefär två låtar. Och jag har samma invändning som inför ungefär vilken industri-/body-/hårdsynt-akt som helst. Musiken är bitvis riktigt bra, men eftersom det är skrik och bröl som gäller bakom micken så kollapsar hela grejen rätt totalt.

The Faint var också en kul upplevelse, inte minst tack vare de sjukt snygga och synkade videoprojektionerna som rullade i bakgrunden. ”Snygg” är väl också ett av orden som bäst skulle beskriva gruppens keyboardist där han körde sin alldeles egna scenshow. ”Spattig” skulle vara ett annat passande ord. Men precis som när jag recenserade ”Danse Macabre” blir det i längden lite väl mycket av samma sak.

Torsdagen bjöd även på den jobbigaste krocken när New Order, Madrugada och Håkan Lidbo av någon arrangörmässig hål-i-huvudet-anledning klev upp på varsin scen precis samtidigt. Men trots att jag bara sett New Order av de tre var det förstås ingen egentlig konkurrens och Sverige och Norge fick stryka på foten. Musikhistoriens näst bästa popband är trots allt fortfarande musikhistoriens näst bästa popband, även när de kör på rutin sisådär 15-20 år efter sin storhetstid.

New Order.

Ett av förra årets mest stilbildande och banbrytande band. Såväl vad gäller musik som estetik.

Lika mycket stil som de hade när de hade när de begav sig, lika hopplösa ser de ut nu. Barney i en rätt ful seglarjacka och Hooky i ett linne, ett halvt andetag från en riktigt genomsunkig nätbrynja. Hooky lufsar mest omkring som någon slags intressant hybrid mellan en övervintrad pubveteran och en förymd straffånge.

Ja. Milt sagt intressant.

Visserligen rycker Barney upp sig några snäpp när seglarjackan åker av efter ungefär hela setet och han börjar sporta omkring i en kortärmad bowlingtröja med ”Muhammad Ali” tryckt på ryggen. Men det är ju så dags då.

För New Order 2005 är trots allt mer än något ett gäng medelålders män som går till jobbet som alla andra. Skillnaden är att jobbet i det här fallet är scener runt om i världen och att de inte bryr sig om hur de ser ut överhuvudtaget. Inte ens scenmässigt är Vintergatan någon särskilt stor upplevelse. Faktum är att Arvikafestivalens största scen förmodligen aldrig varit så strippad på allt vad scenografi heter. Det är bokstavligen talat Barney, Hooky, Stephen och han den fjärde killen, deras instrument, en mick och… inget mer.

Faktum är att New Order 2005 känns lite grann som företagets interna coverband klivit upp och dragit av några låtar framför alla anställda på den årliga personalfesten. Och de anställda applåderar villigt eftersom, hej, chefen är en av dem som spelar.

Samtidigt spelar det egentligen mindre roll hur New Order ser ut. För de flesta av människorna som samlats framför scenen där New Order spelar inte alls är där för att se New Order.

De är där för att se Joy Division.

Att New rivstartar med ”Crystal”, ”Regret” och ”Love Vigilantes” spelar mindre roll. Det är först när senaste välroterade singeln ”Krafty” kommer som fjärde låt ut som publiken vaknar (kvällens största överraskning måste för övrigt vara att ”Jetstream” aldrig dyker upp, strax före det faktum att vi bara fick en Barney-busvissning under hela kvällen).

Men om publiken vaknar vid den låten som spelats mest på radio senaste månaderna så är det först vid låt fem som jublet riktigt rasar i taket. Till ”Transmission”, direkt följd av ”Atmosphere”.

Det här är ju trots allt Arvika. Och även om Barney inledningsvis konstaterar att det är trevligt att vara här, ”wherever we are”, så har de förstås fullständig koll. Det är därför det (förstås) också blir ”Love Will Tear Us Apart” (som ledde till de överlägset gladaste publikreaktionerna och den mesta allsången – eller som Barney konstaterade ”it's a good song, innit? It's not shit, let's put it that way”) och som första extranummer ”She's Lost Control” (för första gången på 25 år enligt bandet själva). Att bandet spelar på Ian Curtis födelsedag och tillägnar hela spelningen till Ian är förstås också upphov till jubel.

Till största del blir det samma laguppställning som bandet kört sedan de började spela igen i anslutning till ”Get Ready”. De säkra korten ”True Faith”, ”Temptation”, ”Bizarre Love Triangle” blandas upp med ”Your Silent Face” och ”Waiting for the Sirens' Call”. Och så förstås monsteravslutningen med ”Blue Monday”.

Trygga låtar. Trygga versioner. New Order levererar som vanligt. Barneys charmigt förvirrade mellansnack precis som alltid. En dag på jobbet. Ett New Order som gav publiken ganska exakt vad den ville ha.

Joy Division. Och ”Blue Monday”.