Julia Heberling berättar om Riksettan. Albumet, som är instrumentalt, har enligt bandmedlemmarna stor inspiration från det svenska landskapet och de pratar om bilder av landskap och stad. Jag frågar hur de tänker kring bilderna de vill förmedla till lyssnarna och om de bilderna över huvud taget är viktiga.

Mycket riktigt har Riksettan inte något tydligt budskap till lyssnaren. Genom att välja att göra instrumentalmusik bjuder vi in lyssnaren till att vara mer delaktig i musikupplevelsen, eftersom ”budskapet” för varje lyssnare automatiskt blir ett väldigt personligt sådant, där lyssnaren är tvungen att själv fylla i med egna bilder och associationer. Musiken vi gör är en grund som varje lyssnare sen uppmanas att bygga vidare på, för att låta varje låt betyda något för just den lyssnaren. Det har hela tiden funnits en tanke om att musiken skulle kunna användas som ett soundtrack till en film, och på samma sätt kan musiken sägas ha potential att utgöra ett soundtrack till delar av varje lyssnares liv och vardag. Det spännande med instrumentalmusik är hur tolkningen och innebörden av musiken vidgas när det saknas text. Detta har även vi i Vyn upptäckt under resans gång, då vi diskuterat vilka bilder vi får av låtarna och då märkt att de kan skilja sig mycket åt.

Hur förhöll ni er till era gamla låtar? Hur mycket finns kvar av ursprungsversionerna?

Av låtarna på Riksettan är knappt hälften sådana som skapades och
spelades in 2006. När vi bestämde oss för att göra ny musik efter vårt
uppehåll kändes det som en självklarhet att de gamla låtarna skulle
finnas kvar i projektet, mycket för att vi var nöjda med dem och
tyckte att de ringade in det sound vi eftersträvade. Vi diskuterade om
det skulle kunna bli en tydlig skillnad mellan de gamla och de nya
låtarna, men nu när allt material står klart tycker vi att låtarna
utgör en sammanhängande helhet. Sen är det klart att man alltid
utvecklas i sitt musikskapande, och det finns element i de gamla
låtarna som vi tänker att vi kanske hade gjort annorlunda om vi
skrivit och spelat in dem idag. Men vi har valt att inte gå in och
börja göra om dem, utan behållit dem som de är. Musiken på skivan har
skapats vid olika tillfällen under en relativt lång tidsperiod och det
är inget som gör något om det hörs.

Vad gör ni i Vyn i vinter och vår?

I vinter planerar Vyn en eller flera releasespelningar i samband med
skivsläpp i december. Det är inte otroligt att vi börjar spela in nytt
material framåt våren.

Mogwai har just släppt sitt sjunde studioalbum Hardcore Will Never Die, But You Will. Titeln uttalades av en yngling i en affär i Glasgow. Frasen snappades upp av en kompis som som såg ynglingen bli nekad alkoholinköp på grund av sin späda ålder.

Hur har Stockholm behandlat dig?
Jag kom igår, det är väldigt kallt, väldigt kallt.
Jag är nyfiken på ert nya album.
Vi började jobba med nya låtar i början av förra året, repade i somras och i höstas gick vi bara in i studion och gjorde det. Vi fick vår vän Luke Sutherland att hjälpa till, han sjunger på det andra spåret och spelar massa violin och gitarr. Det var en bra process och det kändes väldigt hälsosamt att få massor gjort.
Var det en snabb process?
Ja, vi gjorde det på bara några månader och vi hade inte mycket ledig tid. Vi jobbade mest hela tiden men det kändes bra.
Går det alltid så snabbt?
Jag tror att vi alltid tillbringar lika mycket tid i studion men vanligtvis sprider vi ut det över en längre tidsperiod.
Some vanligt har ni flera fantastiska låttitlar, kan du berätta bakgrunden till You’re Lionel Richie?
Ja, jag såg Lionel Richie på en flygplats. Jag hade varit uppe hela natten och det är vad jag sa till honom. Det har sedan blivit ihågkommet som en rolig incident.
Hur reagerade han?
Jag tror att han bara log mot mig. Folk säger antagligen sånt till honom hela tiden.
Ni har gjort ett soundtrack till cykelkortfilmen Thirty Century Man.
De använde först en demo som var mycket kortare så vi gjorde en längre version för att fylla ut hela filmen. Det är en jättefin film, mycket vackert fotografi.
Cykelfilmen och sountracket till Zinedine Zidanefilmen, finns det något i er musik som synkar väl med sport?
Ja, det funkar. Jag vet inte, vi är inte sportiga människor men vår musik funkar med sport på något konstigt sätt.
Hur mycket tid lägger ni på skivbolaget Rock Action?
Ganska så mycket, vi har en labelmanager som gör mycket av det dagliga arbetet men vi är involverade i att hitta nya band, vi hjälper banden och ger dem råd om de behöver dem.
Hur influerar populärkultur er musik?
Jag tror att ljud influerar oss men jag tror inte att man nödvändigtvis kan höra det i vår musik. Jag lyssnar på mycket popplattor, jag lyssnar på Lady Gaga och mycket på hiphop och det kanske smyger in lite. Det är inte så att vi sitter i ett rum och tittar på svartvit film för att bli influerade. Vi går definitivt och ser populära filmer och jag antar att allting influerar en på något sätt.
Finns det några svenska band du gillar?
Jag gillar Tape, jag gillar Fever Ray, riktigt bra.
Ni verkar ha omfamnat Twitter, är det ett bra sätt att kommunicera med fans?
Jag antar det, det är lite löjligt men jag antar att band har mycket tid.
Så det är alltid någon i bandet som twittrar?
Ja, vi har inte tillräckligt mycket pengar för att anställa någon att göra det för oss.
Ni har hållt på länge, över femton år, vad får er att fortsätta?
Att vi fortfarande gillar det vi gör, jag tror inte att vi är särskilt annorlunda mot vad vi var tidigare. Jag tror att vi uppskattar vilken tur vi har som kan göra det här.
En fråga från min redaktör Kal: varför autotune?
Om det finns autotune? Det tror jag inte det gör, vi har använt det tidigare men inte på det här albumet.
Vad tycker ni om den svenska publiken? Vissa tycker de är lite stela och dåliga på att sjunga med.
Det finns inget att sjunga med i ändå.

Berätta om hur Why Dawn is Called Mourning kom till.
Vi satte av 10 dagar på Hazelwood-studion i Frankfurt tillsammans med producenterna Kaneoka One och Two Horses. Vi hade spelat in demos som vi skickat ner men när vi dök upp visade det sig att dom inte ens hade lyssnat. Dom tyckte sånt pajade den naturliga och direkta kreativiteten. Istället ställde dom upp oss i ett rum och lät oss spela upp de 30 sekunderna vi tyckte var viktigast i varje låt och så utgick vi från det. Vi lämnade i princip aldrig våra platser i det rummet sen tills det hela var klart.

Att spela in allting live tillsammans visade sig vara ett bra sätt att arbeta för oss. Då den ena producenten tragiskt nog är alkolist och den andra nykterist så rök dom ihop ständigt, skrek och vrålade. Ibland kunde Two Horses dessutom komma in i live-rummet och fräsa sprit över oss eller kasta sig raklång över våra pedaler. Inte heller tvättar dom händerna.

Skulle kunna skriva spaltmeter. Dom är rätt läskiga för oss konflikträdda svenskar men oerhört duktiga och produktiva när de väl kommer igång med jobbet.

Vad har hänt med er musik och er som band sedan ert förra album?
Det stora är nog att vi vuxit upp och lagt åt sidan den där pojkdrömmen om ett glamouröst rockstjärneliv, istället har vi insett att vi älskar att göra detta och gör det i första hand för oss själva och dom som vill lyssna. Vi vill vara del i branschen men inte låta den kväva oss som jag tror att den lätt kan göra för både stora och små band. Rent musikaliskt har det nog inneburit att vi kanske inte jobbat efter idén om ”hits” lika mycket som på förra skivan och istället gått på vad vi ville säga just då i det ögonblicket.

Vad är er relation till musiken som ni jämförs med, som 70-talspop och nutida folkrock?
Det har varit en jättestor inspirationskälla i skapandet så klart, där har bland andra Bowie och Neil Young betytt hur mycket som helst.
Vi är dock fans av musik rent allmänt och drar inspiration även från annat såklart, allt från Disney-filmer till hiphop. Men det där folkrock-uttrycket tycks komma naturligt för oss vare sig vi vill eller inte. Vi har haft ambitioner att vissa låtar skulle låta som INXS men det har helt enkelt inte gått hur tusan vi än gör. Personligen älskar jag dessutom Clint Eastwood, mycket kan nog vara hans fel. Älskar också Chevy Chase.

På sin första riktiga europaturné säljer Local Natives ut ställe efter ställe, som om de aldrig gjort annat.

– Vi gjorde en turné för några månader sedan i Storbritannien och några spelningar i ett par storstäder här. Men nu är det mer på riktigt och det är sjukt kul, säger Andy Hamm innan spelningen i Göteborg. Basisten har precis tillfrisknat efter en magsjuka som gjorde att han de senaste dygnen inte stått upp så mycket längre än en timme på scenen varje kväll.

Nu är han energisk och pratsam trots ett utdraget soundcheck och förskräckelse över den skandinaviska kylan.

Andy Hamm hittade Local Natives för snart fyra år sedan. Han hade spelat i ett antal band under uppväxten men alltid snart tröttnat. Med Local Natives träffade han rätt. Ryan Hahn, Kelcey Ayer och Taylor Rice i bandet känner varandra sedan skolan och hade spelat tillsammans betydligt längre än så. Efter att Andy Hamm anslutat hittade även trummisen Matt Frazier dit.

– Men vi kan inte ens repa ordentligt i huset där vi bor. Då ringer grannarna polisen. Vi repar med akustiska gitarrer men när vi ska spela med trummor åker vi till vår replokal.

För numera bor de alltså allihop tillsammans i Los Angeles, där de kollektivt skrivit musiken till Local Natives allmänna erkännande. Ändå har debutalbumet dröjt.

– Vi började arbeta med albumet för ungefär ett och ett halvt år sedan, då många av låtarna var färdiga. När vi gick in i studion hade vi allt material till albumet klart. Låtarna på skivan är som en ”best of” allt vi gjort. Några av dem är riktigt, riktigt gamla och några gjorde vi snabbt på slutet och tryckte in på albumet.

Hade ni även arrangemangen klara när ni gick in i studion?

– Vi hade en producent som heter Raymond Richard och han hade så klart mycket idéer, men det mesta hade vi arrangerat innan. Sen var det några av spåren som vi helt fick göra om. Som kändes fel. Alla vill ju sätta sin ton på låtarna och bidra med något. Och till slut funkade det.

Berätta om popscenen i Los Angeles.

– Den är nog som i vilken större stad som helst. Det finns drivor med band och man tittar bara på ytan för att försöka skilja agnarna från vetet. Vi har nog haft tur. Vi lärde känna många snabbt. Los Angeles har ju ofta ett dåligt musikrykte och till viss del är det befogat. Samtidigt gillar jag att bo där och håller inte riktigt med om kritiken.

Foto: Linnéa Pettersson, Rockfoto

Andy Hamm pratar länge och väl om vilken musik han lyssnade på när han växte upp i Colorado. Han börjar i speed metal, går genom punken och en period med pinsamma band han inte vill nämna. Tillsammans med influenserna hos de andra i bandet täcker de in det mesta.

Har ni pratat om vilka genres ni vill utforska med Local Natives?

– Vi pratar väldigt mycket om musik men det handlar aldrig om att vi vill att det ska låta på ena eller andra sättet. Det händer inte ens att vi ratar något vi spelat in för att det ”låter för mycket si eller så”. Vi bara skriver musik, spelar den och överraskas av resultatet.

Hela bandets influenser samlas i Talking Heads Warning Sign som återfinns på Gorilla Manor. Det var Andy Hamm som lade fram idén. De andra började snart spåna körarrangemang och helt plötsligt hade man en låt som faktiskt platsade på albumet, trots att det aldrig var tänkt så. De kunde inte hålla sig från att ta med den.

Debutalbumet Gorilla Manor togs emot så väl under förra året att man nästan glömt av att det inte släpptes i bandets hemland förrän nu i februari.

– Vi ville så gärna att albumet skulle bli bra, men vi vågade nog inte hoppas att det skulle slå. Vi är ju ändå ett så litet band. Fast vi hade jobbat väldigt länge på låtarna. Albumet var inte något vi bara kastade ihop.

– Grejen var att just de här låtarna hade vi inte heller spelat så mycket live. Vi visste inte vad folk tyckte om dem. Vi hade testat en massa stilar och inte riktigt bestämt vad vi ville göra, men så bestämde vi oss för att satsa. Vi bestämde vilken musik vi ville göra och sen började vi jobba. Jag tycker på något sätt att ett band ska förtjäna sin uppmärksamhet och det har vi nog gjort.

Under den kallaste vintern i mannaminne halkar Local Natives omkring på Europas vägar i en svart minibuss. Under turnén har de så smått börjat fila på nya låtar. Hamm hör slingor dyka upp på soundcheck eller på tåg. Utan att prata om det smyger sig melodierna in i bandet. Och snart kommer körstämmorna.

– Inom den genre vi spelar så måste nästan körstämmorna komma in tidigt. Det blir så naturligt. Ingen av oss har en bakgrund inom sången. Det har bara blivit så. När man kan sjunga så vore det dumt att inte göra det. Samtidigt vill vi inte låta som en barbershop-kör. Nu när vi lärt känna varandras röster väl så kan vi sjunga så att man inte kan skilja den ena rösten från den andra. Det är precis så vi vill ha det. Typ som The Zombies eller The Mamas and the Papas.

Det visar sig under spelningen att det verkligen är helt omöjligt att skilja den ena från den andra. Men istället för att skapa frustration över att man inte riktigt hänger med så ger Local Natives en komplett och frenestisk konsert i ett rasande tempo. Långt från finstämda Fleet Foxes eller fåfänga Blitzen Trapper, som är referenser som ofta verkar ligga nära till hands. Redan i slutet av januari hör man talas om årets spelning.

Apropå summeringarna av det senaste decenniet som gjorts överallt. Vilken musikalisk händelse tycker du har varit viktigast de senaste tio åren?

– Ha! För tio år sedan var jag fortfarande väldigt omogen. Jag trodde jag hade hittat det jag skulle lyssna på för alltid. Jag hade ingen aning om något. Förmodligen lyssnade jag bara på At the Drive-In. Sedan har det fortsatt så med allt nytt jag lyssnat på. Därför gillar jag inte hela konceptet med favoritband. Jag gillar inte att fastna för en grej. Det blir så orättvist.

– EP:n var ett experiment. Vi ville se vad som hände.

Klara och Johanna Söderberg berättar om vad som har hänt sedan debut-EP:n Drunken Trees släpptes för snart två år sedan. Karin Dreijer Andersson upptäckte duon och hjälpte dem släppa sju låtar. EP:n blev uppmärksammad både här hemma och utanför landets gränser. Sedan dess har First Aid Kit turnérat och lärt sig behärska sången ännu bättre. Debutalbumet The Big Black & the Blue för tankarna till Kate & Anna McGarrigles perfekta toner.

– Vi har blivit mycket bättre och utvecklat sången.

Samtidigt har de lyssnat ikapp på både den dåtida och nutida folkpopen med Fleet Foxes och Joanna Newsom i förgrunden. På hemsidan kan man lyssna på versioner av Graham Nash Simple Man och Buffy Sainte-Maries Universal Soldier. Grejen med att göra versioner av andras låtar började med att de gjorde en inspelning i skogen av Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song och fortsatte sedan på spelningarna och med önskningar på hemsidan.

Klara och Johanna pratar i munnen på varandra och det är via telefon helt omöjligt att avgöra vem som är vem. Det är lite talande för First Aid Kit. Inte för att systrarna är lika utan för att de är väl samspelta och framför allt samsjungna. Det krävs nästan syskonskap för att åstadkomma stämmorna på The Big Black & the Blue där rösterna flyter ihop och isär med stor precision.

Vad ville ni göra när ni började spela in albumet?

– Vi har inte tänkt så mycket. Vi har inte tänkt att ”det här är vårat sound”. Vi har mer utgått från låtarna och tänkt att den låten behöver det här och den det här.

Debutalbumet är inspelat under sex månader hemma i sovrummet. Det tog tid att spela in debuten eftersom duon endast hade helgerna att arbeta på. Under veckorna gick de i skolan och livespelningarna har varit många. Men det är lätt att göra inspelningen då och då när den görs hemma och producenten är pappa Benkt Söderberg, tidigare gitarrist i Lolita Pop.

Johanna har numera tagit studenten men Klara har tagit sabbatsår för att hinna med skivlanseringen. En lansering som görs på egen label men med brittiska Wichita i ryggen.

– Vi har haft kontakt med dem länge och ville gärna ge ut hos dem.

Det var aldrig tanken att Dreijers Rabid Records skulle ge ut mer än debut-EP:n. Tanken var att First Aid Kit skulle komma igång och det gjorde de. Drunken Trees har hållt dem sysselsatta i snart två år. Främst med livespelningar som verkar vara det som driver duon.

Hur ska det bli att spela live efter det här släppet om man jämför med det förra?

– Det ska bli kul. Vi älskar att vara ute och spela och är väldigt sociala. Vi gillar att prata med folk efter spelningen och är alltid kvar tills klubben stänger. Och det ska bli så kul att åka till USA och spela. Det ser vi fram emot.

Vad blir det för skillnad när ni spelar live? Kommer ni ha ett band med er?

– Det kommer låta likadant som på albumet men vi kommer att ha en trummis live. Det blir August Berg som har spelat med Moneybrother och Taken By Trees.

First Aid Kit kommer även fortsätta med versionerna av andras låtar trots att låtbanken växt till det dubbla i och med släppet av The Big Black & the Blue. Först väntar en englandsturné och sedan sverigespelningar. Sedan kan man anta att de kommer vara ett lika vanligt inslag på festivalerna som de var förra året.

När Blitzen Trapper klev upp på Pusterviks scen under Way Out Wests torsdagskväll var jag någon annanstans. Det var det många som var. Redan vid niotiden sträckte sig kön ett och ett halvt kvarter. Men det var också många som valde att tålmodigt köa för att se Sonjagon, Deportees och slutligen Blitzen Trapper inleda festivalens klubbprogram. Lite vill jag tro att den långa ormen av människor har att göra med det som Eric Earley inledde med att göra klart för mig tidigare under kvällen – i USA skulle Blitzen Trapper aldrig spela på ett så litet ställe som Pusterviksbaren, i USA spelar Blitzen Trapper på konserthallar.

Han är stor i orden, Blitzen Trappers sångare, låtskrivare och mulitinstrumentalist. När de spelade i Göteborg ett år tidigare, med ett nysläppt Furr i ryggen, var intresset visserligen stort men det har tagit sin tid i Europa. Genombrottet kom i och med att bandet fick kontrakt med Sub Pop. En kvalitetsstämpel, ett erkännande och något att leva upp till. Hur snacket gått här i Europa har han dålig koll på men han tycker de alltid fått bra press. Att Blitzen Trappers album från förra året hamnade på många årsbästalistor kan det tänkas att han förutsätter.

Vad hände när ni fick kontrakt med Sub Pop? Kan ni slappna av och känna er trygga med att göra er grej nu eller känner ni att ni måste leva upp till det sound Sub Pop representerar?

– Jag gör min egen grej. Jag skriver bara låtar.

Det är Eric Earleys standardsvar. Han upprepar det flera gånger och det får mig att inse att Blitzen Trapper är inget band. Blitzen Trapper är Eric Earley.

Det gör sig än tydligare när han berättar hur musiken kommer till och spelas in.

– Arbetssättet ändras hela tiden men jag gör allt själv. Jag skriver allt, spelar allt utom trummor och jag producerar själv. Så låtarna skrivs till stor del i studion. Jag spelar in väldigt många låtar och olika versioner så att jag sedan kan välja ut de som passar när jag kommit på hur jag vill att albumet ska låta.

Har du arbetat med någon annan producent eller funderat på att göra det?
- Jag har arbetat i studior sen jag var ung så jag vet hur jag ska göra. Oftast när man anlitar en producent är det för man vet hur man vill låta, men man vet inte hur man ska göra för att få det att låta så. Jag vet hur jag ska göra. Och jag vet hur jag vill låta. Jag spelar in låtar, lämnar dem en stund och kommer tillbaka till dem. Och det funkar lika bra för mig som att anlita en producent som kan titta på det från en annan synvinkel.

Bandet kommer inte in förrän sångerna är klara och när de börjar repa tillsammans inför turnéer kan låtarna förändras ganska mycket. Att plocka in bandet innan eller under inspelningen för att påverka musikens utveckling vill Earley inte göra. Han vill jobba själv.

Pressbild. Foto: Jade Harris

Trots att Blitzen Trapper till stor del gör folkrock efter standardmall är deras album oväntat spretiga. De är och gräver i varje genre, petar lite på bluesen, ger ifrån sig ett par hårdrocksriff, kastar in en vagabondballad. Earley berättar att han lyssnar mycket på hiphop eftersom han tycker om texterna och hur de bygger upp texterna genom låten. Det är angeläget att låtens arrangemang och melodi alltid stödjer texten och sångens tema.

Du har beskrivit din musik som helt enkelt ”american music”.
– Ja, många frågar om det. Det var något Bob Dylan sa och det är lättare för mig att säga det än att säga att vi spelar country, folk och hårdrock. Varje låt har sin egen roll.

Vad är det som påverkar din musik att utvecklas?
– Jag tycker inte om att göra samma sak hela tiden. Gör jag en sak en gång vill jag göra tvärtom nästa gång.

Så hur kommer nästa album låta?
– Förmodligen mer sammanhållet. Inte så spretigt, svarar han självklart.

Det kanske ändå är så att Sub Pop och den grupp av band Blitzen Trapper numera tillhör haft påverkan. Kanske uppföljaren håller sig till en genre rakt igenom. Förhoppningsvis är Earley luttrad av sin egen musikaliska spretighet och överdriver.

Anledningen är den känsla han tog med sig ut från studion efter att bandets nionde fullängdare spelats in. En känsla han inte var bekant med sedan tidigare inspelningar. Han kände en glädje. Han var nöjd.
– Det var en väldigt konstig känsla. Jag gick omkring med ett leende när jag lyssnade på skivan och tyckte om den. Vad var det som var fel, liksom, säger Nergal.

Behemoth bildades i början av 1990-talet i Gdansk, som ligger vid den polska Östersjökusten. Efter ett antal skivor där man drog mer åt black metal-hållet, ändrades uttrycket så sakteliga när seklet närmade sig sitt slut. Och efter ett par skivor som bar tydligare drag av death metal, träffade man helt rätt med den tekniska och extrema skivan Demigod 2004, släppt via svenska skivbolaget Regain Records 2004.

Demigod visade ett mer intrikat Behemoth och visade upp en utveckling inom bandet både som musiker och som låtskrivare, medan efterföljande The Apostasy, även den på Regain, vittnade om ett band som inte ville stanna i utvecklingen, som inte var främmande för att prova nya vägar.
– Ärligt talat var jag inte särskilt nöjd med The Apostasy någon gång. Det var många grejer som jag hade velat göra annorlunda redan när vi lämnade studion och jag har räknat dagarna sedan dess.
– Vi kom ut med plattan och hade en massa åtaganden direkt, deadlines att passa och budgeten var slut, säger Nergal i dag om den förra plattan.

Men känslan var som sagt en helt annan när nya given Evangelion stod klar.

I ryggen hade man nu betydligt kraftigare budget, tack vare ett kontrakt med jätten Nuclear Blast, något som möjliggjort att Behemoth kunnat ta ytterligare ett steg enligt Nergal.
– När vi skrev på för Nuclear Blast kändes det som om jag fick ett extra par vingar, i stället för de klippta jag hade när vi låg på Regain. De tappade all passion och vi var tvungna att lösa oss från kontraktet. Nu kan jag sova gott om nätterna för vi är i goda händer.

Frontmannen själv beskriver Evangelion som något som är precis så som Behemoth har strävat efter att låta genom åren, som något fulländat. Han beskriver sig själv som ett kontrollfreak och något av en perfektionist, men är trots detta nöjd med vad han har åstadkommit den här gången. Nergal hävdar till och med att Evangelion är så bra Behemoth kommer att bli.
– När vi har spelat skivan för folk har det känts som om detta är pricken över i, säger han.
– Jag ska vara ärlig och säga att de tidigare skivorna har varit bra, men det har inte varit bäst.

När man hör Evangelion är det lätt att höra vad han menar. Det intrikata och extrema på Demigod har förenats med de idéer som dök upp på The Apostasy. Evangelion är mer varierad än vad Demigod är och låter mer naturlig i sitt uttryck än vad The Apostasy gör.

Nergal menar att Evangelion är en produkt av såväl Demigod som The Apostasy.
– Evangelion är den mest varierade vi har gjort. Det finns fortfarande snabba och brutala låtar, men även mer introverta och stämningsfulla bitar. En låt som Lucifer, som avslutar skivan, skulle aldrig ha kunnat vara med på Demigod eller The Apostasy, säger han.

Behemoth kommer från Polen, ett starkt katolskt land, där till exempel norska Gorgoroth för inte så många år sedan åtalades för hädelse när man uppträdde i Katowice med korsfästa, nakna människor på scen vid sidan av ett antal fårhuvuden i olika stadier av förruttnelser. Att ett extremt band som Behemoth växer fram i en sådan miljö är på ett sätt logiskt, men Nergals förhållande till sitt hemland är ganska komplicerat.
– Den miljö vi kommer är central för att vi är det band vi är. Jag behöver saker att revoltera mot och bli förbannad på. Då blir jag målmedveten. Hade vi kommit från Sverige, där tillvaron är så välordnad hade vi inte varit samma band. Jag tittar omkring mig och ser all skit som händer i Polen och blir förbannad. Jag är ingen patriot, det finns mycket skit som händer här, säger han.

Samtidigt ser han ändå en ljusning i Polen och han uppskattar alla fans som bandet trots allt har i hemlandet, hans inställning till detsamma till trots.
– Vi har ändå väldigt många fans i Polen. Trots att jag inte är särskilt diplomatisk och säger vad jag tycker verkar folk ändå gilla oss.
– Det polska folket har varit förslavade i flera sekler och det har aldrig funnits plats för någon individualism. Nu börjar folk vakna till liv och upptäcka både världen och sig själva.

Och kanske är Polen nu redo för att ta till sig Behemoth. Bandet befinner sig just nu på turné med Marilyn Manson och Slayer i Nordamerika, inför en publik som med största sannolikhet är mer mainstream än den Behemoth har på sina vanliga spelningar. Men just att nå utanför den ordinära death metal-publiken är något Nergal ser som nästa steg för Behemoth.
– Jag är inte intresserad av att spela för death metal-publiken hela mitt liv. Våra fans känner till oss, de kommer att köpa skivan och komma på vår egen turné.
– Poängen är att nå nya människor. I värsta fall kommer vi åtminstone skrämma skiten ur dem, haha, säger han om den pågående turnén.

Han drar även paralleller till när han själv upptäckte hård musik och hoppas att Behemoth kan fungera på samma sätt för den nya generationen som Slayer hade för hans egen del.
– Det handlar om små, små steg.
– Evangelion är visserligen en extrem platta, men det handlar om energi och nivån av våldsamhet. Jag kan fortfarande minnas hur jag själv som Van Halen-fan hörde Slayer för första gången. Det lät bara som oljud! Men det var som en infektion.

Med ovan nämnda inställning är det inte svårt att se Behemoth som ett flitigt festivalband. Och mycket riktigt är festivaler något som Nergal gärna gör fler av. Senast jag såg bandet var på Arvikafestivalen 2008, en spelning som avslutades med en cover på Turbonegros örhänge I Got Erection. Nergal påannonserade då låten med att all metal kommer från skrevet och jag ber honom utveckla detta resonemang.
– Metal kommer från skrevet, det är så det är. Det är inget försök att vara emot kvinnor, jag är snarare väldigt mycket FÖR kvinnor, men ibland kan man undra om det inte är tjejer som spelar en viss låt, för det saknar ”balls”. Men även en som Angela Gossow har ”balls”, det handlar inte om kön.
– När jag står på scen känner jag mig som jag är kung över hela världen. Jag har stånd nästan hela tiden när vi spelar live, skrattar Nergal.

Och med världsherraväldet i blick är det inte förvånande att Behemoth satsar stort framöver. Bandet har tidigare valt att släppa EP:s mellan fullängdarna, men det är det slut med nu enligt Nergal.
– Tiderna förändras och nu när folk inte ens är villiga att betala för en fullängsskiva, varför ska vi släppa mindre skivor som dessutom är dyra? Hädanefter kommer vi fokusera på att släppa enbart fullängdare och göra stora saker. Det kommer att komma en dubbel-DVD nästa år och vi har redan börjat jobba med en biografi. En tredjedel är redan skriven.
– Vi har ambitioner och stora planer, avslutar Nergal.

Victoria Hesketh, även känd som Little Boots, på Arvikafestivalen.
Foto: Patrik Hamberg

Victoria Hesketh, eller Little Boots som hon kallar sig när hon gör musik, delar minst en sak med resten av människorna på Arvikafestivalen. Hon tycker att det är varmt och söker sig likt mig själv in till skuggan under pressladans utskjutande tak. Jag träffar henne på eftermiddagen utanför det anvisade intervjurummet några timmar före hennes bejublade spelning. Fast det är ju inget hon vet något om vid den här tidpunkten.
– Det här är ”the dungeon”, säger hon när vi slår oss ner i fåtöljerna i det lilla rummet.

Hon är på sitt första besök någonsin i Sverige och har kommit in via bakvägen, från Oslo, vilket blir bra mycket smidigare rent logistiskt än att åka via Stockholm.
– Jag vet inte vad jag kan förvänta mig av Sverige, skivan har inte varit ute så länge här. Men jag vill göra bra i från mig här för ni har en historia av så mycket bra popmusik här, säger Victoria, och vi kommer osökt in på att hon några dagar före Arvikaspelningen stötte på Benny Andersson, när de båda medverkade på samma TV-show.
– Han är ett geni och det var väldigt intressant att träffa honom, säger hon.
Något framtida samarbete fick hon dock inte till stånd med ABBA-legendaren.
– I wish!

Little Boots historia är hittills kort, men intensiv.
Efter att ha lämnat bandet Dead Disco, upptäcktes hon över en natt tack vare ett klipp på youtube. Det ena ledde till det andra och för några veckor sedan låg debutplattan Hands på skivdiskarna, ett drygt år och några singlar efter youtube-succén.
– Youtube-grejen började som ett skämt och växte till något mycket större, säger Victoria och sällar sig därmed till skaran lyckliga sammanträffanden genom musikhistorien.

Men trots att skivan inte alls är särskilt gammal ännu, har Little Boots blivit flitigt remixad redan.
– Ju fler desto bättre, säger Victoria Hesketh kort om fenomenet.
– Det är en sak man inte kan stoppa.
– Om någon tar min låt och skapar något utifrån det så tycker jag det är en bra grej.

De sociala medierna har sedan genombrottet följt med henne. Hon finns på facebook, youtube, myspace och twitter. Men det är ingen uttalad strategi att använda dessa kanaler för att nå människor, snarare ytterligare ett lyckligt sammanträffande.
– Det är bara något jag gör för att det är roligt, säger hon och påpekar att tiden inte riktigt finns för att sitta ner och sköta sådant i lika stor utsträckning som hon skulle önska.
– Twitter är det enklaste, det har jag i telefonen.

Little Boots musik kan enklast beskrivas som electropop, men har även fått ta passningar om att låta som Kylie Minogues 1980-tal i en uppdaterad klubbvariant för 00-talet.
Och det stämmer ganska bra in på Little Boots; melodierna och refrängerna som kan ta henne upp på listorna finns där, men även beatsen som kan göra henne stor på dansgolven.
Var Victoria Hesketh helst hör hemma råder dock ingen tvekan om.
– Listorna.
– Jag bryr mig inte om att försöka vara cool.
– Visst är det bra om folk kan dansa till låtarna, men jag skriver hellre bra refränger och låtar som alla kan uppskatta.
– Musiken funkar på klubbar, men det var inget ändamål i sig, säger hon.

Att musiken även fungerar på festival blir sedermera bevisat på Andromedascenen. Little Boots konsert fylls på med folk efter hand spelningen går och responsen låter inte vänta på sig. Vad som Victoria själv beskrivit som en något lo-fi spelning, där lo-fi i det här fallet snarast får hänvisas till antalet personer på scen (hon har bara med sig en trummis och en keyboardist), kan i efterhand beskrivas som ett segertåg. Låtarna tas emot med öppna armar av Arvikapubliken, något hon inte tog för givet.

Samma upplevelse hade hon dock på spelningen på Roskildefestivalen dagen före vår intervju.
– Det var riktigt bra, men jag var ganska nervös innan spelningen, eftersom det var en ganska stor scen och jag inte visste om folk skulle känna till mina låtar.
– Men det var riktigt bra och folk sjöng med. Jag hade inte väntat mig en sådan reaktion.

Huruvida Little Boots tänker rida på vågen av två lyckade festivalspelningar eller inte är ännu oklart. Klart är dock att det stora landet i väst hägrar. Victoria är dock mån om att skynda långsamt med en USA-lansering och har än så länge bara släppt en EP där.
– Vi vill göra USA ordentligt och jag skulle inte ha tid att göra det i år. Planen är att släppa skivan där nästa år, säger Victoria Hesketh.

Reaktioner föder motreaktioner.
I en tid när fler och fler skivsamlingar stoppas undan i en garderob eller på någon vind för att ersättas av digitala arkiv i någons dator, tittar en del tillbaka mot den analoga tiden. En tid när CD-skivan inte fanns och det var kassetten i stället för fildelningen som hotade hela musikindustrins existens.
– Tanken på musik som något som inte existerar, utan bara är siffror i en dator är något jag vänder mig emot, säger Aaron Turner, frontman i bandet Isis, som släpper sin femte fullängdsskiva Wavering Radiant nu i månadsskiftet april/maj.

Att säga att skivan släpps i månadsskiftet snarare än ett specifikt datum beror på att skivan har två releasedatum; ett för vinylutgåvan och ett för CD-utgåvan. Den senare släpps ett par veckor senare, enligt Turner en gest till de lyssnare som föredrar vinyl framför CD, en skara även Turner själv anser sig tillhöra.
– För mig personligen betyder omslaget väldigt mycket och i det fallet är vinylformatet överlägset. Och åtminstone några av oss i bandet föredrar vinyl framför CD, säger han.

Men det är även ett led i arbetet med att förhålla sig till nedladdningen av musik. Wavering Radiant läckte ut på nätet dagen före den här intervjun. Aaron tror att vinylversionen ska få folk att köpa skivan och lyssna på den som den är tänkt att höras.
– Det är väl rätt marginellt, men förhoppningsvis kan det bli så.

Han har annars en rätt pragmatisk syn på nedladdning som fenomen.
– Nedladdning är ett problem om man bryr sig om det. Annars är det inte det. Till viss del kan det vara bra att folk har hört skivan innan de kan köpa den för då kommer folk att prata om den. Samtidigt försvinner överraskningen och den väntan som ett skivsläpp en gång innebar, säger Aaron Turner.

Att Isis släpper ett nytt album får anses vara en tämligen emotsedd händelse, åtminstone inom de alternativa grenarna av metalvärlden. Isis har ända sedan man släppte den monumentala Oceanic 2002 tillhört toppen av vad som lite vårdslöst kallas post-metal. Oceanic följdes upp av Panopticon, som följde ungefär samma recept som Oceanic, medan förra skivan In the Abscence of Truth började bryta av lite mot den formeln. För någon som mig själv, som var väldigt bekant med bandets tidigare material, framstod den som splittrad och det tog lång tid innan bitarna föll på plats.

Wavering Radiant är en fortsättning på den utvecklingen och kan kanske bringa lite klarhet i Isis nya inriktning. Redan från början slås jag av hur direkt skivan är och det känns definitivt inte lika överraskande som det gjorde på In the Abscence of Truth.

Ett intryck efter att ha lyssnat igenom skivan en handfull gånger är att Isis arbetar mer med kontraster snarare än att låta musiken nå ett crescendo. Aaron bekräftar att så varit fallet redan i och med In the Abscence of Truth och att det är något bandet är bekväma med.
– Vi var trötta på den alltför förenklade musiken och vill inte upprepa oss. Vi vill alltid pusha oss själva och det var ett medvetet val att röra oss bort från det gamla, säger Aaron Turner.
– Vi vill inte skriva förutsägbara låtar.

Likt de flesta banden inom genren har även Isis valt att röra sig bort från skriksången och ta in allt mer ren sång i musiken. När Aaron Turners verkliga stämma kom fram första gången kändes det enbart märkligt, men med tiden har även det blivit en naturlig del av Isis musik. På Wavering Radiant förvånas jag snarare över att det är skriksången som dyker upp först, med dunder och brak, snarare än att den smyger sig in.

För Aaron Turners del har den rena sången inneburit ny mark, mark som från början inte kändes alls naturlig, men som han nu börjar känna sig allt mer hemmastadd på.
– Jag är mycket mer bekväm nu och kan använda rösten på ett annat sätt och utveckla den. Det kommer fortfarande inte helt naturligt, men det är ett steg på vägen.

Något beslut om att övergå till enbart ren sång eller skrik varken vill eller kommer han att ta. Något som kan kännas tryggt för oss som gillar när uttrycket kräver ett rejält skrik, om inte alltid så på väl valda ställen. Aaron menar att det är låten snarare än han själv som bestämmer.
– Jag hör möjligheterna i huvudet och försöker låta låten avgöra vilket som är mest passande.

Arbetet med Wavering Radiant har varit annorlunda än de tidigare, mestadels tack vare att bandet inte har behövt stressa i studion. Materialet var redan färdigskrivet när bandet gick in i studion tillsammans med producenten Joe Barresi och det gjorde att bandet kunde återvända och förbättra delar av låtarna på ett sätt som man inte har haft möjlighet till tidigare. Eftersom tiden i studion inte behövde användas till att skriva färdigt materialet kunde bandet dessutom spela tillsammans mer än någonsin tidigare och Aaron tror att det är något som också hörs på skivan.
– Den här gången kunde vi förfina det som hade passerat som bra nog på de tidigare albumen och det har gjort att vi kan känna oss nöjda på ett annat sätt, säger Aaron Turner.
– Det hade kunnat gå till en punkt när vi hade blivit kliniska, men vi drog det aldrig så långt.
Resultatet är något som Turner benämner som ett steg i utvecklingen av Isis.
– Man hör mycket av Isis, men även en del nytt.

Vart framtiden kommer att föra Aaron Turner och hans band vill han inte spekulera i. Men troligen lär man inte stanna kvar på samma plats alltför länge. Det har åtminstone inte Aaron själv gjort. 2003 gick flyttlasset från Boston till Los Angeles och nu har det återigen gått. Denna gång till Seattle i norra USA.
– Det negativa med att bo i Los Angeles övervägde det positiva. Jag hade upplevt allt jag behövde där, säger han och utvecklar sitt beslut.
– Jag ville inte bo i en stad som har samma väder året om längre. När jag växte upp hade jag alltid nära till skogen och det kanske är det jag känner igen. Även om Seattle också är en storstad är det den känslan jag får här. Egentligen skulle jag vilja flytta ännu längre ut i skogen, säger Aaron Turner.

Han sitter hemma hos vännen Ingunn Ringvold i Oslo och dricker kaffe och väntar in ännu en europaturné när jag ringer honom. Ingunn Ringvold har spelat på tidigare turnéer och kommer att ackompanjera de forna Jayhawks-männen på djembe när de bland annat gör tre spelningar i Sverige i början på maj.

Mark Olson på Malmöfestivalen i augusti förra året.
Foto: Ludvig Holtenäs, rockfoto.nu

Jag sparar lite på frågan om Olsons kommande återförening med The Jayhawks i slutet av maj och vi diskuterar Ready For the Flood, efter att Olson undrat om det verkligen är sant att det finns en massa gamla ”Beatles-gear” i Svenska Grammofonstudion i Göteborg.

I slutet av förra året släpptes Gary Louris och Mark Olsons återföreningsskiva, Ready For the Flood, i Sverige. (I USA kom den inte förrän i år.) De två männen hade då inte spelat eller skrivit musik ihop sedan 1995 förutom ett kort inhopp av Louris på The Original Harmony Ridge Creekdippers (bandet Olson hade med tidigare hustrun Victoria Williams) album December’s Child som kom 2002.

Hur kom det sig att ni gjorde Ready For the Flood?

– Vi hade bilat USA runt och spelat tillsammans på mindre ställen. Vi spelade Jayhawks-melodier, The Original Harmony Ridge Creekdippers, gamla oinspelade låtar och av våra egna solomaterial. Så vi kände att vi ville skriva låtar ihop igen. Så det gjorde vi.

Hade ni utvecklats i olika riktningar under den tid som gått sen ni spelade tillsammans?

– Nej, faktiskt inte. Jag hade bott hos vänner i Wales och upptäckt mycket av den brittiska folkmusiken, som Bert Jansch och Nic Jones. Gary hade också börjat lyssna på den musiken och vi hade dessutom utvecklat vårt gitarrspel i samma riktning. Så vi var ganska mycket på samma ställe.

Att Ready For the Flood består av tillbakalutade spår där Olson och Louris följer varann oskiljaktigt i melodierna och är lika samspelta som förr är alltså ingen högoddsare.

Redan nu pratar de om att göra ett andra album tillsammans men ett nytt Jayhawks-album är det inte tal om. Bandet återförenas för två spelningar i Spanien i maj helt enkelt för att spanjorerna gillar dem så mycket. En spelning i Minneapolis är också inplanerad, och det kan bli fler. Jag frågar om han inte förstår att förväntningarna på ett nytt album kommer i och med återföreningen men han säger att än så länge har ingen frågat om det. Spelningarna är lite av en rolig grej och mer har de inte pratat om det. Men det är klart att det är kul att spela låtarna med full sättning igen.

Jag frågar om vad han själv lyssnar på för tillfället och vi återkommer till folkmusiken och hur han upptäckt britternas fantastiska låtskatt. Han nämner The Incredible String Band och John Martyn och han säger det inte, men jag hör ändå frasen ”they don’t make music like that anymore” i hans pratsamma utläggning. Band som Vetiver, Calexico, Fleet Foxes och Devon Sproules ”beat jazz country” är nutida favoriter men kopplingen till folkeran känns inte alls självklar. Visst är Fleet Foxes fantastiska men de gör helt sin egen grej enligt Olson. Själv verkar han föredra dåtidens original som inspiration vilket på flera sätt gör sig tydligt i den musik som han och Louris återigen gör.

Oktoberregnet öser ner utanför när Joey Burns, sångare, gitarrist och låtskrivare i Calexico kryper upp i en av de röda plyschsofforna i Vegas foajé. Hes och trött men på gott humör.

Det är några timmar kvar till spelningen i Köpenhamn som är den nästnäst sista på en tre veckor lång Europaturné. Hyllade albumet Carried to Dust släpptes för några veckor sedan. Under oktober har de kuskat Europa runt och om några veckor väntar en lika lång USA-turné.

Ändå turnerar Calexico inte lika mycket som förr. Istället försöker de lägga mer tid på inspelningar och det ständiga jakten på nya upplevelser genom nya projekt och ny musik.

Vi träffas för att prata om inspelningsteknik, utforskandet av nya instrument och ljud, och berättelser.

Berätta om hur er inspelningsprocess ser ut.
– Jag antar att det som är viktigast för oss är ett riktigt bra ljud och en bra inspelningsmiljö. Vi har spelat in varje album, till största del, i Wavelab Studios. Det är en väldigt trevlig studio, en massa instrument hänger på väggarna, det finns drivvis av keyboards och förstärkare, hur mycket vintage-prylar som helst. Studion är både analog och digital och det ligger i Tucsons centrum så det är lätt att ta sig dit.

Spelar ni in analogt också?
– Vi gör både och. På det här albumet har vi spelat in både digitalt och analogt. Och när vi mixar, mixar vi ner det på band också. Även om vi mixar digitalt kör vi ner slutmixen på band. För mig är stämningen – atmosfären i rummet – viktig. Samspelet mellan John Convertinos trummor och min gitarr eller bas.

Inspelningsprocessen startar tillsammans med Convertino som Joey Burns en gång grundade bandet med. De går in i studion för att skriva låtar. Burns tar med sig några idéer eller en text som behöver en melodi och så formar de materialet tillsammans. Gärna med hjälp av instrument de aldrig använt förr.

Är det viktigt för er att utforska nya instrument?
– Det är en viktig del av alltihop. Det kan vara att vi hittar en gammal virveltrumma från femtiotalet, John dyker ofta upp med sånt, nån gammal Ludwig och så får vi en massa idéer från det. Eller att vi använder den pentatoniska skalan, som finns i mycket av den asiatiska musiken. Som i Two Silver Trees där Nick Luca, som hjälper oss mycket vid inspelningarna, hade arbetat med ett band i Tucson som använde en guzheng. En guzheng är en kinesisk harpa och vi lånade den och Nick börjar spela samma melodi som pianot och klockspelet, och låten fick helt plötsligt en orkestral känsla som jag tycker väldigt mycket om.

Calexico på Nalen, 25 oktober 2008.
Bild: Pär Kjellén, rockfoto.nu

Helst spelar Burns de nya instrumenten själv men han inser sina begränsningar.

– Det finns instrument, som fiol till exempel, som jag bara inte kan spela. Men jag tycker om att spela cello och har ett speciellt sätt att spela och över åren utvecklar man en stil och ett eget sound. Men vi vill alltid lägga till nåt nytt till varje album.

Eftersom de flesta i bandet är multi-instrumentalister finns det gott om resurser. Även sångmässigt. På Carried to Dust sjunger bland annat Jacob Valenzuela, som i vanliga fall spelar trumpet.

Jag frågar om hur viktig sången är för honom personligen. Calexico är ju kända för sina otaliga samarbeten och albumen brukar krylla av gästsångare. Att sjunga är viktigt, men mest handlar det om att hitta en balans i att göra musik tillsammans med andra och få utlopp för det man vill göra. Vare sig det är att kompa någon annan, sjunga eller göra andra projekt. Som filmmusik.

Förra året kompade bandet andra artister på flera av spåren till filmen I’m Not There om Bob Dylan, och Burns spelade till och med i filmen. Just nu arbetar Calexico på filmmusiken till The Love Ranch med Helen Mirren och Joe Pesci. The Love Ranch är ett drama som utspelar sig på ett horhus utanför Reno, Nevada. James Newton Howard, som bland annat gjort musik till Batman och spelat med Elton John, har skrivit låtar som Burns, John Convertino och Nick Luca färgar med det typiska Calexico-soundet.

Berättarelementet i Calexicos musik är tydligt och vårt samtal handlar snart mest om det.

Vad är ditt förhållande till litteratur?
– Jag är ett stort fan.

Vilka historier vill ni berätta på Carried to Dust?
– Många. Det handlar mycket om känslan att vara på fel ställe. Vissa av historierna, och karaktärerna, försöker hitta någon fast punkt eller någon slags balans i den tid vi lever i. Det är mycket metaforer på albumet och flera av berättelserna tar dig på äventyr från the south-west, till Hollywood, till öknen, till vintern i Moskva…

Känner du nånsin att inspirationen tar slut?
– Ibland tappar jag fokus eller förmågan att jobba disciplinerat. Jag har en massa musikaliska idéer och jag funkar bäst när jag jobbar med andra. Det är därför vi gör så många samarbetsprojekt. Jag gillar det sociala och jag älskar att spela musik så mycket att jag ibland måste bli påmind om att ta en paus. Äta middag och så där. Vår studiotekniker, Chris Schultz, är en riktigt stor kille med rött hår och bockskägg. Jag ser ibland hur han förändras och tappar energin. Då vet jag att vi borde ätit för flera timmar sedan, men han säger aldrig nåt. Chris ser ut som en björn och Craig som äger studion påminner mig alltid om att jag måste mata björnen. Så jag försöker att jobba lite mer strukturerat.

Vi pratar om vilka de bästa historieberättarna inom dagens musik är. Burns lista är lång. Bill Callahan, Vic Chesnutt, Jeff Tweedy, Gillian Welch, Will Oldham, Tom Waits.

– De är alla viktiga. De finns så många orsaker till varför man väljer att lyssna på någon när man gör det. Olika berättare har sin plats i ens liv vid olika tillfällen. Det finns några som verkligen sätter fingret på vad det är som händer just nu. Conor Oberst till exempel är fantastisk.

Samarbetet med Conor Oberst har varit på gång men aldrig blivit av.

– Han frågade om jag ville spela bas på en av hans turnéer men jag hade inte möjlighet då. Att spela med honom är något jag verkligen vill göra. Vi har jobbat lite med Jim James och jag vill absolut fortsätta det samarbetet också. Och jag saknar verkligen Jairo när han inte är med oss på turnéerna. Förhoppningsvis kommer vi spela en del tillsammans i Europa i januari nästa år.

Jairo Zavala från Spanien sjunger på Victor Jara’s Hands från Carried to Dust. Victor Jara var en chilensk poet och politisk aktivist som mördades 1973 och låten är ännu en av de fängslande berättelserna på albumet.

Även om texterna och historierna är viktiga kan Burns inte beskriva varför han lyssnar på och skriver musik. Orsakerna och ändamålen är så många.

– Jag vet en sak. Det är att man ibland överanalyserar vad det är man tycker om eller vad det är man vill eller försöker göra. Analyserandet kommer i vägen. Den naturliga impulsen är så mycket mer ren, och försöker man påverka den så blir det, tja…

Är det svårt att inte bli för teoretisk när du skriver och spelar in…?
– Det är väldigt svårt. Därför är det skönt att ha någon som John Convertino.

… och att inte överproducera?
- Ja. Producentrollen betyder så olika saker för olika projekt och genres. Om man gjort många album kanske man vill göra något som har en stark rytm och balanserar ut tungheten, eller fokuset på texterna. Men John och jag jobbar med låtarna tills vi har en solid bas. Sen kan vi ta in olika instrument, musiker och till slut gästmusiker om det behövs. Vi får hela tiden idéer, så vi spenderar mycket tid att lyssna igenom dem och bestämma oss för vad vi ska använda, spara eller slänga.

Det finns mycket material i Calexicos idébank. Drömmarna om samarbeten med Gillian Welch och David Rawlings eller fler projekt med Jim James lurar förmodligen runt hörnet. Eller varför inte något mer med Nicolai Dunger, som Calexico för några år sedan spelade in en version av Loves Alone Again Or med? En låt som enligt Burns ”kicks serious ass”. Senast de träffades sjöng de Lille Katt tillsammans men det förstår jag inte förrän jag lyssnar på min inspelning av intervjun och hör melodin till Burns ”lilleskatt”-nynnande som drunknar i stöket från turnéteamet som dykt upp och tycker det är dags att gå vidare i programmet. Burns har verkligen inte lätt att avsluta. Han hinner grilla mig om vad min sånglärare har för tips för att inte anstränga rösten, Peter, Bjorn and John och kvällens tänkta setlist innan vi kastas ut.

Svårigheten att avsluta gör sig dock bäst på kvällens konsert. Tjugoen låtar och tre extranummer senare har Burns röst nästan försvunnit. John Convertinos förtjusande knackande har charmat scarf-prydda danskar som letar sig ut på regnblanka gator med Arizonas ökentorra trumpetslingor sjungande i öronen. För en liten stund lägger ingen märke till höststormen som slår en till marken.