Helvetet är nära när den största musikaliska händelsen i landet är en gala fylld av paljetter och oexisterande tyg, blir inte ens de mest övertygade innerligt trötta när det numera pågår i flera oändliga etapper? Juckteknik har högre kriteriumsvärde än sångkvalitet när kommersialiteten får bestämma. Den brittiska omgången avgjordes för inte så länge sedan. Det var mycket som var groteskt. Bland annat kom Gina G tillbaka för någon slags bitter schlagerrevansch, en croonersnubbe, en Beyoncebrud och ett antal Lena PH blev alla mer eller mindre smidigt sågade av en panel bestående av såpaskådisar och komiker. Men det var inte ens i närheten av det värsta.

Det värsta var världpremiären av den gamla pinuppan Jordan. Fast hon heter inte Jordan längre utan går under det mer sofistikerade namnet Katie Price, hennes uppenbarelse kom fram ur ett moln av rök, omgiven av ålande dansare kråmade hon sig på en soffa. Iklädd en chockrosa plastsparkdräkt med så mycket urringning som är tillåtet på familjetid masade hon sig upp på sina stilettklackar. Det var på en sekund uppenbart att hon varken kan sjunga eller dansa och även om människor som är uppenbart talanglösa men gör det ändå har en viss charm var hennes försök inget annat än tragiskt.

I den stunden framstod den glasklara skillnaden mellan kärleken till musiken och begäret efter uppmärksamhet. Håkan Hellström kan inte sjunga men han gör det ändå. Saker som att träffa noter och rensjungning är petitesser när musiken är så stor att den fyller hela kroppen och vidare ut. För mig dök den här skivan bara upp. Har man inte hört någonting om skivan eller ståhejet omkring den är det ändå lätt att se utvecklingen. Efter att ett gäng blygsamma popalster omgivna av genialitet blev anthems och alla människors egna bästa lyckades Hellström med det omänskliga att följa upp. Och det med råge och mer. Alla som var på en eller två konserter på Liseberg i december 2002 vet, aldrig har Göteborg varit så enat i eufori.

Han är sedan länge stämplad frälsare, ikon, popräddare och galenpanna. Så från att komponera ett epos fyllt av ångest och festyra i form av en svårt personlig dagbok som lyckades fånga och förföra ett helt land till att bjuda in en hel brasiliansk orkester och dansa samba i Göteborgs gråa hamn ger han oss nu ett kolikbarns bekännelser. Som ett årsgångsvin mognar han och blir bättre och bättre, en del i processen verkar vara att gå tillbaka, gömma sig i saker man glömt bort, söka sig ända tillbaka till modersfamnen för rannsakning. Han börjar ifrågasätta. Om man ser Ett kolikbarns bekännelser som en rent självbiografisk skiva är det som en öppen bok som beskriver Hellströms liv från början till nu, olyckliga kärlekar, studentlägenhetsfester, knarkresor, skivbolagssamtal, oro.

Oavsett om allt är sant eller fiktion är Hellström en fantastisk poet. Orden är lite trubbiga och osnutna men ack så ljuvliga. De skulle kunna fungera på en poesiläsning men skulle aldrig låta så bra som när de kommer ut ur Hellströms mun med ett lidande eftertryck. Varje skiva blir bättre och bättre. Ett annat genidrag var att tillverka skivan med Björn Olsson och Daniel Gilbert. Olssons drömska atmosfärer med hummande körer tillsammans med Gilberts grymma gitarr fyller ut rymden runt Hellströms texter makabert bra.Hellström håller sig inte helt ifrån svänget, på Magasinsgatan får en typisk tragikomisk historia ett sjukt sväng. Ändå är de episka låtarna som vågar lugna ner sig men behålla den intensiva nerven bäst. Gårdskvarnar och skit är så vacker att ögonen börjar tåras om man inte passar sig. Hellström har bevisat att han kan fönya sig, gå vidare och fortfarande vara lika bra. Jag har aldrig saknat Göteborg så mycket.