Erkänn att du känner igen känslan. Du vill bli överraskad. Du vill inte veta redan på förhand hur det kommer att vara och vad du kommer att tycka om det. En nödvändig ingrediens i varje sunt förhållande är spänning. Annars finns risken att det går i stå, stagnerar, grånar… vad du vill.

Kristofer och jag borde vara där vid det här laget för han är pinsamt förutsägbar. På en punkt i alla fall. Allt han släpper ifrån sig är bra. Eller det stämmer egentligen inte heller att säga så. Det är antingen ”bra” eller ännu bättre. Oftast det senare.

Även om det kanske låter helt sjukt så skulle jag nästan vilja att han släppte något riktigt uruselt genomruttet någon gång. Då skulle mina förväntningar kunna raseras. Undantaget som bekräftar regeln skulle plötsligt finnas där. Sedan skulle man kunna bygga upp det på nytt vid nästa platta som – precis som vanligt – naturligtvis skulle vara lysande. Lite ungefär som det är med Kents ”Vapen & ammunition” och väntan på nästa skiva.

Men det är bara att konstatera faktum: ”There For” är ingen direkt hjälp. Den utgör inget undantag som bekräftar några regler. Regeln får klara sig utan undantag även i fortsättningen.

Det som känns igen är den melankoliska, blåa men ändå varma, tonen. För första gången står han på helt egna ben. Den gömda lastbilen får vara kvar i garaget den här gången.

Fast helt ensam är han inte. Han får hjälp av lite olika musiker att lyfta helheten med små medel.

Cellon (Anna Landberg) i ”Still Miss” kommer lika oväntat som välkommet och breddar ljudbilden med några enkla, ödesmättade stämmor. Samma sak sker i ”Ode to…”.

”Never Gonna Get to You” görs isblå av ett enkelt banjo-plock (Johannes Berglund) och framförallt en desperat, kärlekstörstande pedal steel-gitarr (Rickard Krantz), som tar med lyssnaren långt västerut, över Atlanten till en sylta dit endast de med brustet hjärta äga tillträde.

Sista låten ”Is it Really Over” är skivans höjdpunkt. Den är något slags ”nästan-duett” där Jennie Abrahamssons sång känns som mycket mer än stämmor. Den som inte redan kapitulerat tidigare gör det här. Annars saknar man förmodligen såväl hjärta som trumhinnor.

Kanske nästa gång? Eller vad säger du Kristofer?