Inledande ”Etheric messages” är så vacker att hela världen stannar upp. Natacha Atlas röst letar sig rätt in under mitt skinn. Jag ryser och får svindel till hennes röstkonster som backas upp av diverse snygga klarinett- och stränginstrumentdetaljer.

Men samtidigt ser jag små gröna dvärgar och framför mig – och efter ett tag börjar de steppa riverdance och vifta med små flaggor det står Enya på. Det är då jag inser att den här skivan balanserar på gränsen. Det är väldigt lite som skiljer detta från den mest avskyvärt lobotomerade avslappningsmusiken.

Men det som skiljer är också fantastiskt. Det är de orientaliska tongångerna som lyfter upp det här projektet. I Natacha Atlas sång. I arrangemangen och produktionen. Österland möter västerland. Men det blir aldrig bättre än i första låten. Det kommer aldrig upp i samma klass. Trots att låtar som ”The Power of vibrations” och ”Damascus” känns ruskigt behagliga.

Det är lite som att lyssna på Eric Serras filmmusik till ”Det stora blå”. Ibland låter det gudomligt, ibland blir jag bara arg.

Det här är knappast den bästa konstellation jag hört Natacha Atlas sång i. Hon har gjort starkare helhetsintryck tillsammans med bl.a. Funkstörung och Transglobal Underground.

Men om någon du tycker om ska ha en skiva med lugn och meditativ musik – då kan den här vara ett bra alternativ. Till skillnad från Enya behöver inte Natacha Atlas dränka sin egen röst i hundratals körer och pålägg. Det låter renare.

Dessutom är ”Etheric messages” själv värd pengen skivan kostar. Fem minuter och trettiosju sekunder i paradiset.